Nobody expects the Spanish Inquisition!
Our chief weapon is surprise...surprise and fear...fear and surprise.... Our two weapons are fear and surprise...and ruthless efficiency.... Our three weapons are fear, surprise, and ruthless efficiency...and an almost fanatical devotion to the Pope.... Our four...no... Amongst our weapons.... Amongst our weaponry...are such elements as fear, surprise.... I'll come in again.
"Frågan var: hur kan man ge troende karaktärer lite mer spice. Hur kan vi som SL krydda deras liv lite mer. HUR ingriper gudarna .... etc etc ... Det MÅSTE finnas andra sätt för Teotropi att visa sig än det som står i böckerna. ..."
Motfrågan är, måste det nödvändigtvis ske genom att den troende karaktären får mer krut i biskopsstaven?
Premiss: Befolkningen är troende.
Premiss: Gud(1) finns.
Premiss: Guds vägar äro underliga.
Varför i hela friden skulle prästens förmåga komma i form av direkt och kontrollerbar "magi"? Varför skulle en Gud sänka sig till att låta Sin makt vara regelstyrd?
Så, låt oss göra det klart och enkelt för oss. Gud får kraft från församlingen, och låter en del av detta strömma tillbaka till prästen i form av teotropi. Denna är regelbunden och styrd, och således hämmad av magi- och religionsreglerna. Det är något som prästen själv får använda givet de regler som finns.
Vad Gud själv gör är hans ensak.
Och detta ligger helt i linje med hur jag anser att gudar ska fungera i rollspel. Kan spelaren kontrollera exakt hur guden ska agera så har spelaren kontrollen över Gud. Det är inte på det sättet som gudar ska funka, enligt mig. Gudar har egna viljor och egna planer och skiter i dödliga präster. Således är det totalt skevt om spelaren ska få guds kraft som något som spelaren själv styr över, och det är helt rätt om gudarnas direkta makt är något som enbart spelledaren styr. Det behövs inga regler för detta.
Betänk följande lilla historia. När Mississippi-floden steg som värst så började en frikyrka dränkas. Pastorn tog det med ro i förvissningen om att Gud skulle rädda honom. Efter en stund kom en brandbil körande genom det meterhöga vattnet och tutade, och en brandman lutade sig ut. "Oy! Pastorn! Hoppa in så kör vi ut dig."
Pastorn svarade: "Nej, åk ni! Gud ser efter de sina."
En stund senare hade pastorn blivit tvungen att klättra upp i kyrktorner, då en polisbåt kom puttrande. "Hallå där, pastorn! Kliv ombord så kör vi ut dig!"
Pastorn svarade: "Nej, åk ni! Gud ser efter de sina."
Ännu en stund senare var det bara spiran som var över vattnet, och hängande i kyrktuppen satt pastorn på taket, då en helikopter kom flygande och släppte ner en stege. "Klättra upp här, pastorn, så flyger vi ut dig."
Pastorn vägrade. "Nejdå, Gud ser efter de sina." Tja, det gick som det gick: vattnet steg och pastorn drunknade.
Väl uppe vid pärleporten så kom det sig att det stod en genomdränkt pastor och undrade varför Gud inte hade räddat honom. Sankte Per svarade: "Hur dum får man bli? Gud hade ett jämrans sjå att skicka dit först en brandbil, sedan en polisbåt och slutligen en helikopter, men du, ditt pucko, struntade i allihop. Skyll dig själv!"
Sensmoral: Gud behöver inte uppenbara sig genom brinnande buskar och dela hav varje dag. Vardagsmirakler räcker gott.
(1) Beteckning på generell religions gudomliga maktsfär, oavsett om religionen är monoteistisk, polyteistisk, panteistisk eller ateistisk.