Dimfrost
Special Circumstances
Det var ett tag sedan sist, så jag tänkte det var dags att posta en glimt från Terone igen. För eventuella nytillkomna läsare hänvisar jag till introduktionen och det senaste inlägget. Den här gången ska vi titta närmare på några av de märkliga vidunder som vandrar genom Terones landskap.
(En kort notis, om ett begrepp som inte förekommit tidigare: "Arkonior" avser den fysiska världen, människornas värld, till skillnad från Älvalandet eller drömvärlden. Terone är snarare benämningen på en planet, medan Arkonior betecknar världen i ett metafysiskt perspektiv, med solen, solsystemet och så vidare.)
Jag förstår att jag inte kan vänta mig en massa kommentarer på texten, och det är ju inte heller meningen. Jag tycker bara att det är kul att posta inlägg om Terone ibland, för att hålla det eventuella intresset uppe. Så, till saken:
Asiranti
Asiranti är en av de Förstfödda, så hon är i sanning uråldrig: hon strövade över Terones nejder innan det fanns några människor, när världen ännu var ung, i en svindlande avlägsen forntid. Men åren har fördunklat hennes sinne, hon har hunnit glömma mycket mer än hon lärt sig. Numera lever hon i en undangömd dal djupt inne i Dimmiga Bergen, i ett litet hus sammanfogat av förvridna metalldelar och levande sten, utan annat sällskap än sina förvirrade skapelser. För det är livgivandet och skapandet av nya individer som är Asirantis passion, och även om skickligheten till viss del lämnat henne finns det fortfarande spillror kvar, tillräckligt för att hon ska vara omgiven av olyckliga och lydiga slavkreatur. Alla varelser hon skapar är behäftade med en defekt som yttrar sig i att de slås av glömska och rymmer efter en tid, kanske något år eller några månader. Hon konstruerar ofta mekaniska fåglar och insekter, kopior av arter som dog ut för eoner sedan, och ibland även en mänsklig varelse som sällskap och tröst. Människorna blir både mekaniska och organiska, med åtminstone en biologisk hjärna i en metallisk kropp, men skapade med sådan skicklighet att ingen (allraminst de själva) kan märka att de inte är sant mänskliga.
Asiranti har en smal, ormliknande kropp med många små ben. Den främre delen är upprättstående och vagt humanoid, på vilken det sitter fyra nästan mänskliga armar. Huvudet är avlångt och ansiktet avlägset mänskligt, men med en mångfald ögon i två rader. Asiranti reser sig nära dubbelt så högt som en människa, och är runt tre meter lång förutom svansen.
Våld är ett begrepp som saknar mening för Asiranti, och hon är helt oförmögen att ens föreställa sig att skada en levande varelse. Hon besitter enorma kunskaper om de mest skiftande ämnen, men har förlorat förmågan att sålla bland informationen. Förvirrad och vagt melankolisk kan hon sitta och stirra ut över landskapet dagar i sträck. Som en av de Förstfödda saknar hon helt kroppsliga behov, och kan därmed försjunka i apati utan att något annat än hennes skapelser drar upp henne därifrån.
Asfosion
I floderna skymtar man stundtals väldiga skepnader som slingrar sig i djupen, bleka varelser med skinande pansar. Det är asfosionerna, maskliknande odjur som rymt från forntida kloaker. I gamla tider var de små och beskedliga, kanske framodlade i renhållningssyfte, men enstaka exemplar lyckades rymma och växte sig stora och ondskefulla i det fria. En asfosion äter precis vad som helst, och växer hela sitt långa liv så länge tillgången på föda är god. Den har ingen tillstymmelse till intelligens men välutvecklade instinkter, och den blotta storleken hos ett gammalt exemplar är tillräckligt för att göra flodskepparna oroliga. Speciellt kan nämnas den gamla asfosionen i Mirellafloden, lokalt känd bara som ”Masken”, som i tvåhundra års tid har gjort all pråmtrafik omöjlig förbi bestens hemtrakter i höjd med Egeria.
Darien
Darien är en fasansfull demon som jagar människor i drömmarna, en av de Förstfödda som ser människorna som mindre än myror. I tusentals år har han strövat genom drömvärldarna på jakt efter ett sätt att tag sig tillbaka till Arkonior; han slukar hjärnorna på sina offer för att försöka få del av deras eventuella kunskap men än så länge till ingen nytta.
Darien är humanoid, med drag av både reptil och hunddjur: han är lång och ståtlig, avsevärt längre än en människa, och har en kraftig, svepande svans och ett vagt hundliknande huvud, med fyra ögon och en käft fylld av små vassa tänder. Kroppen är täckt av sträv, gråaktig päls.
När världen var ung strövade Darien genom skapelsen, full av förundran liksom så många andra av de Förstfödda. Han var berusad av sina krafter, av skogarnas vilddjur, luftens dofter och rymdens tomhet. Men så anlände människorna, och de Förstföddas herravälde över världen var inte längre självklart. Nu var det nya tider, och världen skulle aldrig mer bli densamma. Och Dariens sinne fördunklades; han greps av ett förtärande hat mot människosläktet, formade en väldig yxa av meteoritjärn han tvingade upp från underjorden och gav sig ut på människojakt, med avsikt att inte vila förrän den sista människan var utplånad och släktet utrotat för evigt. Tyvärr för Darien och som tur är för människorna visade det sig att detta värv var svårare än väntat. Dels fanns det andra Förstfödda som i människorna såg det perfekta tjänarfolket och därmed motarbetade den vettlöse dråparen, och dels var människorna långt fler än Darien kunnat ana. Århundraden blev till årtusenden, och Darien lämnade bara avtryck som en fasansfull best i sagor och myter. Någon gång under tidsåldrarnas lopp förirrade han sig genom en öppning till Drömvärlden, och i dess öde nejder fann han den frid han sökte för en stund. Men människorna finns där också, om än långt mer utspridda, och Darien kan inte få ro. Nu strövar han genom drömmarna, ständigt på jakt, ständigt vilsen. Hans förvridna sinne kan aldrig få ro förrän han en dag möter sin överman, något som inte hänt genom alla tidsåldrar.
Gargoyl
Gargoyler finns det av flera slag. Vi börjar med att betrakta Storfurstendömets dumma slavkreatur, väldiga slöa bestar som drar vagnar eller utför annat grovarbete. De skapades i vetenskapsmännens näringsbad för länge sedan, som en förvriden avbild av Älvalandets stolta gargoyler. Någon sorts rudimentär intelligens döljer sig bakom deras knöliga pannor, så de är intelligentare än djuren och förstår enkla kommandon från deras skötare. De är inte sterila, som så många andra kreationer från magikernas kar, utan trots att kunskapen att skapa levande varelser inte längre finns kvar lever gargoylstammen än. De är ingen särskilt vanlig syn numera, för det fanns aldrig särskilt många gargoyler och de är varken vidare fruktsamma eller långlivade. Till fasonen är de gigantiska, två eller tre gånger så långa som en människa, krumma och vagt apliknande. På ryggen sitter oanvändbara vingstumpar, huvudet pryds av ett eller flera par krumma horn och ur munnen sticker det fram oregelbundna betar. Kroppen är täckt av sträv, borstliknande blekgrå päls.
Gargoylerna är mestadels är slöa och fridsamma till humöret, men skenet kan bedra. Det kan ha berott på en ovanligt sadistisk skötare, brist på mat eller något annat, men oavsett skäl är en vansinnig gargoyl något av det sista man vill råka ut för. Det finns berättelser om gargoyler som gripits av häftiga raseriutbrott och i vredesmod slitit sina bojor, löpt amok genom soldater och vaktposter och försvunnit i skogarna. Kanske det finns något dolt fel i deras arma hjärnor, där lydnad skulle varit det mest framstående karaktärsdraget. Kanske blev intelligensen högre än väntat. Saken är i alla fall att det numera finns en liten stam gargoyler som lever i vildmarken, i frihet, och strövar vida omkring i de djupa skogarna. De har blivit slugare av livet i frihet: de har fått jaktinstinkter någonstans ifrån, och äter det mesta de kommer över. Dessutom är de ofta hatiska mot människor, för även de som är födda i frihet har fått höra berättelser om slaveriets fasor, som förmedlats från gargoyl till gargoyl under århundradena. De har ett primitivt språk, nämligen, bestående till stor del av grymtanden och vrål.
Gargoylerna är inte snabba, men otroligt starka och tåliga som få. Jaktinstinkter eller inte, trots allt är de inte särskilt bra på att röra sig tyst och spårlöst genom skogarna, så en van skogsman kan ofta undvika en konfrontation. Spåren är särskilt tydliga, med en form och en storlek som inte påminner om mycket annat.
Mantikora
En gång i en svunnen tid härskade han över sin egen trakt i Älvalandet, men ofärdstider kom, med krig och vansinne; portar öppnades mot människornas riken, arméer skickades genom slöjan och i bojor av kallt järn fördes han till Arkonior. Mantikoran var fången i många år, förhördes angående Älvalandet men lärde sig också mycket om människornas värld. Hans kunskaper inom älvamagin var stora, men efterhand lärde han sig även styra jordmagins krafter efter långa samtal med fångvaktarna. Så kom det sista stora kriget, och i efterdyningarna av katastrofen övergavs basen och mantikoran kunde ta sig ut i friheten. Men han stannade kvar ett slag, botaniserade i biblioteket och resterna av den lilla mängd teknologi som fortfarande fungerade efter den stora smällen. Allt eftersom åren gick började han få saker och ting att fungera igen, och han tog sina första, trevande steg på livsmanipulationens krokiga stig. De första försöken blev fasansfulla missfoster som avlivades snarast, men efterhand har mantikoran finslipat tekniken och omger sig numera med en skara småfolk som påminner honom om hans forna hem i Älvalandet. För han kan inte komma hem: hans krafter räcker inte för att slita upp en port här, slöjan har blivit så svårgenomtränglig nuförtiden, och han vågar sig inte på en vandring genom en ogästvänlig vildmark där han skulle ses som ett själlöst monster av vem han än träffade.
Mantikoran är stor och kraftig, även om han har blivit ganska fetlagd med åren. Kroppen påminner om ett lejons, men är större än så. Pälsen är rödbrun och manen mäktigt svartröd; ansiktet är märkligt människoliknande, munnen bred och fylld med flera rader av skarpa små tänder, och huvudet kröns av två krumma bockhorn. Frambenen är smidiga och avslutas med ytterst känsliga och långfingrade tassar, som medger avancerad finmotorik. Svansen är lång och taggig, och han har ovanan att slå omkring sig med svansen när han är upprörd.
Det finns bara en mantikora: som så många andra av Älvalandets varelser är han en unik skapelse, även om det finns andra varelser som är mer eller mindre lika honom till det yttre. Det brukar bli så. Småfolket är lättimponerade och tar ofta intryck av en mäktig furste, och det finns många som behärskar konsten att ändra form, så de tar efter dem de beundrar.
Även om mantikoran har en monstruös uppsyn är hans sinnelag ädelt och filosofiskt. Han är enormt road av gåtor och intellektuella diskussioner, och har med sitt långa liv blivit bildad inom de mest skilda områden. Dessutom saknar han mycket av den vilsenhet och känslokyla som kännetecknar Älvalandets varelser: kanhända är det därför han tvekar att söka sig hemåt igen, han har kanske lärt sig att trivas i människornas värld, med dess solida känsla av verklighet.
Stormfågel
Redan innan man har nått de egentligen Dimbergen kan man skymta de största stormfåglarna cirkla kring topparna i fjärran. Eller är det bara inbillning, synvillor skapade av en alltför ivrig fantasi i kombination med en fascination för historierna som berättas vid brasan om kvällarna? Hur som helst är det inte många som återvänder från resor längre in i Dimbergen, och passens farleder är sällan använda av annat än tungt rustade kolonner.
Stormfåglarna är enorma rovfåglar i sotigt glas och rostigt stål, kanske kvarglömda stridsmaskiner från ett svunnet krig. I storlek varierar de enormt. Sagornas jättefåglar kanske inte finns i verkligheten, men dock exemplar som mäter ett tiotal meter i vingbredd. Deras enda kvarvarande drivkraft är det viljelösa hatet, viljan att döda skiner ur deras livlösa ögon. Att de därtill är nästan omöjliga att skada, då de knappt har några känsliga delar, gör dem till något av det farligaste man kan tänkas möta.
/Dimfrost
(En kort notis, om ett begrepp som inte förekommit tidigare: "Arkonior" avser den fysiska världen, människornas värld, till skillnad från Älvalandet eller drömvärlden. Terone är snarare benämningen på en planet, medan Arkonior betecknar världen i ett metafysiskt perspektiv, med solen, solsystemet och så vidare.)
Jag förstår att jag inte kan vänta mig en massa kommentarer på texten, och det är ju inte heller meningen. Jag tycker bara att det är kul att posta inlägg om Terone ibland, för att hålla det eventuella intresset uppe. Så, till saken:
Asiranti
Asiranti är en av de Förstfödda, så hon är i sanning uråldrig: hon strövade över Terones nejder innan det fanns några människor, när världen ännu var ung, i en svindlande avlägsen forntid. Men åren har fördunklat hennes sinne, hon har hunnit glömma mycket mer än hon lärt sig. Numera lever hon i en undangömd dal djupt inne i Dimmiga Bergen, i ett litet hus sammanfogat av förvridna metalldelar och levande sten, utan annat sällskap än sina förvirrade skapelser. För det är livgivandet och skapandet av nya individer som är Asirantis passion, och även om skickligheten till viss del lämnat henne finns det fortfarande spillror kvar, tillräckligt för att hon ska vara omgiven av olyckliga och lydiga slavkreatur. Alla varelser hon skapar är behäftade med en defekt som yttrar sig i att de slås av glömska och rymmer efter en tid, kanske något år eller några månader. Hon konstruerar ofta mekaniska fåglar och insekter, kopior av arter som dog ut för eoner sedan, och ibland även en mänsklig varelse som sällskap och tröst. Människorna blir både mekaniska och organiska, med åtminstone en biologisk hjärna i en metallisk kropp, men skapade med sådan skicklighet att ingen (allraminst de själva) kan märka att de inte är sant mänskliga.
Asiranti har en smal, ormliknande kropp med många små ben. Den främre delen är upprättstående och vagt humanoid, på vilken det sitter fyra nästan mänskliga armar. Huvudet är avlångt och ansiktet avlägset mänskligt, men med en mångfald ögon i två rader. Asiranti reser sig nära dubbelt så högt som en människa, och är runt tre meter lång förutom svansen.
Våld är ett begrepp som saknar mening för Asiranti, och hon är helt oförmögen att ens föreställa sig att skada en levande varelse. Hon besitter enorma kunskaper om de mest skiftande ämnen, men har förlorat förmågan att sålla bland informationen. Förvirrad och vagt melankolisk kan hon sitta och stirra ut över landskapet dagar i sträck. Som en av de Förstfödda saknar hon helt kroppsliga behov, och kan därmed försjunka i apati utan att något annat än hennes skapelser drar upp henne därifrån.
Asfosion
I floderna skymtar man stundtals väldiga skepnader som slingrar sig i djupen, bleka varelser med skinande pansar. Det är asfosionerna, maskliknande odjur som rymt från forntida kloaker. I gamla tider var de små och beskedliga, kanske framodlade i renhållningssyfte, men enstaka exemplar lyckades rymma och växte sig stora och ondskefulla i det fria. En asfosion äter precis vad som helst, och växer hela sitt långa liv så länge tillgången på föda är god. Den har ingen tillstymmelse till intelligens men välutvecklade instinkter, och den blotta storleken hos ett gammalt exemplar är tillräckligt för att göra flodskepparna oroliga. Speciellt kan nämnas den gamla asfosionen i Mirellafloden, lokalt känd bara som ”Masken”, som i tvåhundra års tid har gjort all pråmtrafik omöjlig förbi bestens hemtrakter i höjd med Egeria.
Darien
Darien är en fasansfull demon som jagar människor i drömmarna, en av de Förstfödda som ser människorna som mindre än myror. I tusentals år har han strövat genom drömvärldarna på jakt efter ett sätt att tag sig tillbaka till Arkonior; han slukar hjärnorna på sina offer för att försöka få del av deras eventuella kunskap men än så länge till ingen nytta.
Darien är humanoid, med drag av både reptil och hunddjur: han är lång och ståtlig, avsevärt längre än en människa, och har en kraftig, svepande svans och ett vagt hundliknande huvud, med fyra ögon och en käft fylld av små vassa tänder. Kroppen är täckt av sträv, gråaktig päls.
När världen var ung strövade Darien genom skapelsen, full av förundran liksom så många andra av de Förstfödda. Han var berusad av sina krafter, av skogarnas vilddjur, luftens dofter och rymdens tomhet. Men så anlände människorna, och de Förstföddas herravälde över världen var inte längre självklart. Nu var det nya tider, och världen skulle aldrig mer bli densamma. Och Dariens sinne fördunklades; han greps av ett förtärande hat mot människosläktet, formade en väldig yxa av meteoritjärn han tvingade upp från underjorden och gav sig ut på människojakt, med avsikt att inte vila förrän den sista människan var utplånad och släktet utrotat för evigt. Tyvärr för Darien och som tur är för människorna visade det sig att detta värv var svårare än väntat. Dels fanns det andra Förstfödda som i människorna såg det perfekta tjänarfolket och därmed motarbetade den vettlöse dråparen, och dels var människorna långt fler än Darien kunnat ana. Århundraden blev till årtusenden, och Darien lämnade bara avtryck som en fasansfull best i sagor och myter. Någon gång under tidsåldrarnas lopp förirrade han sig genom en öppning till Drömvärlden, och i dess öde nejder fann han den frid han sökte för en stund. Men människorna finns där också, om än långt mer utspridda, och Darien kan inte få ro. Nu strövar han genom drömmarna, ständigt på jakt, ständigt vilsen. Hans förvridna sinne kan aldrig få ro förrän han en dag möter sin överman, något som inte hänt genom alla tidsåldrar.
Gargoyl
Gargoyler finns det av flera slag. Vi börjar med att betrakta Storfurstendömets dumma slavkreatur, väldiga slöa bestar som drar vagnar eller utför annat grovarbete. De skapades i vetenskapsmännens näringsbad för länge sedan, som en förvriden avbild av Älvalandets stolta gargoyler. Någon sorts rudimentär intelligens döljer sig bakom deras knöliga pannor, så de är intelligentare än djuren och förstår enkla kommandon från deras skötare. De är inte sterila, som så många andra kreationer från magikernas kar, utan trots att kunskapen att skapa levande varelser inte längre finns kvar lever gargoylstammen än. De är ingen särskilt vanlig syn numera, för det fanns aldrig särskilt många gargoyler och de är varken vidare fruktsamma eller långlivade. Till fasonen är de gigantiska, två eller tre gånger så långa som en människa, krumma och vagt apliknande. På ryggen sitter oanvändbara vingstumpar, huvudet pryds av ett eller flera par krumma horn och ur munnen sticker det fram oregelbundna betar. Kroppen är täckt av sträv, borstliknande blekgrå päls.
Gargoylerna är mestadels är slöa och fridsamma till humöret, men skenet kan bedra. Det kan ha berott på en ovanligt sadistisk skötare, brist på mat eller något annat, men oavsett skäl är en vansinnig gargoyl något av det sista man vill råka ut för. Det finns berättelser om gargoyler som gripits av häftiga raseriutbrott och i vredesmod slitit sina bojor, löpt amok genom soldater och vaktposter och försvunnit i skogarna. Kanske det finns något dolt fel i deras arma hjärnor, där lydnad skulle varit det mest framstående karaktärsdraget. Kanske blev intelligensen högre än väntat. Saken är i alla fall att det numera finns en liten stam gargoyler som lever i vildmarken, i frihet, och strövar vida omkring i de djupa skogarna. De har blivit slugare av livet i frihet: de har fått jaktinstinkter någonstans ifrån, och äter det mesta de kommer över. Dessutom är de ofta hatiska mot människor, för även de som är födda i frihet har fått höra berättelser om slaveriets fasor, som förmedlats från gargoyl till gargoyl under århundradena. De har ett primitivt språk, nämligen, bestående till stor del av grymtanden och vrål.
Gargoylerna är inte snabba, men otroligt starka och tåliga som få. Jaktinstinkter eller inte, trots allt är de inte särskilt bra på att röra sig tyst och spårlöst genom skogarna, så en van skogsman kan ofta undvika en konfrontation. Spåren är särskilt tydliga, med en form och en storlek som inte påminner om mycket annat.
Mantikora
En gång i en svunnen tid härskade han över sin egen trakt i Älvalandet, men ofärdstider kom, med krig och vansinne; portar öppnades mot människornas riken, arméer skickades genom slöjan och i bojor av kallt järn fördes han till Arkonior. Mantikoran var fången i många år, förhördes angående Älvalandet men lärde sig också mycket om människornas värld. Hans kunskaper inom älvamagin var stora, men efterhand lärde han sig även styra jordmagins krafter efter långa samtal med fångvaktarna. Så kom det sista stora kriget, och i efterdyningarna av katastrofen övergavs basen och mantikoran kunde ta sig ut i friheten. Men han stannade kvar ett slag, botaniserade i biblioteket och resterna av den lilla mängd teknologi som fortfarande fungerade efter den stora smällen. Allt eftersom åren gick började han få saker och ting att fungera igen, och han tog sina första, trevande steg på livsmanipulationens krokiga stig. De första försöken blev fasansfulla missfoster som avlivades snarast, men efterhand har mantikoran finslipat tekniken och omger sig numera med en skara småfolk som påminner honom om hans forna hem i Älvalandet. För han kan inte komma hem: hans krafter räcker inte för att slita upp en port här, slöjan har blivit så svårgenomtränglig nuförtiden, och han vågar sig inte på en vandring genom en ogästvänlig vildmark där han skulle ses som ett själlöst monster av vem han än träffade.
Mantikoran är stor och kraftig, även om han har blivit ganska fetlagd med åren. Kroppen påminner om ett lejons, men är större än så. Pälsen är rödbrun och manen mäktigt svartröd; ansiktet är märkligt människoliknande, munnen bred och fylld med flera rader av skarpa små tänder, och huvudet kröns av två krumma bockhorn. Frambenen är smidiga och avslutas med ytterst känsliga och långfingrade tassar, som medger avancerad finmotorik. Svansen är lång och taggig, och han har ovanan att slå omkring sig med svansen när han är upprörd.
Det finns bara en mantikora: som så många andra av Älvalandets varelser är han en unik skapelse, även om det finns andra varelser som är mer eller mindre lika honom till det yttre. Det brukar bli så. Småfolket är lättimponerade och tar ofta intryck av en mäktig furste, och det finns många som behärskar konsten att ändra form, så de tar efter dem de beundrar.
Även om mantikoran har en monstruös uppsyn är hans sinnelag ädelt och filosofiskt. Han är enormt road av gåtor och intellektuella diskussioner, och har med sitt långa liv blivit bildad inom de mest skilda områden. Dessutom saknar han mycket av den vilsenhet och känslokyla som kännetecknar Älvalandets varelser: kanhända är det därför han tvekar att söka sig hemåt igen, han har kanske lärt sig att trivas i människornas värld, med dess solida känsla av verklighet.
Stormfågel
Redan innan man har nått de egentligen Dimbergen kan man skymta de största stormfåglarna cirkla kring topparna i fjärran. Eller är det bara inbillning, synvillor skapade av en alltför ivrig fantasi i kombination med en fascination för historierna som berättas vid brasan om kvällarna? Hur som helst är det inte många som återvänder från resor längre in i Dimbergen, och passens farleder är sällan använda av annat än tungt rustade kolonner.
Stormfåglarna är enorma rovfåglar i sotigt glas och rostigt stål, kanske kvarglömda stridsmaskiner från ett svunnet krig. I storlek varierar de enormt. Sagornas jättefåglar kanske inte finns i verkligheten, men dock exemplar som mäter ett tiotal meter i vingbredd. Deras enda kvarvarande drivkraft är det viljelösa hatet, viljan att döda skiner ur deras livlösa ögon. Att de därtill är nästan omöjliga att skada, då de knappt har några känsliga delar, gör dem till något av det farligaste man kan tänkas möta.
/Dimfrost
. Att du beskriver unika varelser är tipp-topp, också.