Dimfrost
Special Circumstances
(För den som undrar hur det egentligen gick med uråldrighetsproblemet: här kommer svaret!)
Välkommen. Ta av dig hatten, slå dig ner i soffan och slappna av. Vi ska dricka drömmar ikväll. Tillsammans ska vi färdas till ett annat land, och uppleva fantastidska äventyr i fantasins värld. Vi ska bege oss till Terone.
Vad är då Terone? Den frågan får vänta lite. Vi börjar med vad Terone inte är. Terone är inte standardfantasy: det finns inga orcher, dvärgar eller eldkulemagiker, och alverna har vett att hålla sig i Älvalandet. Det är tveksamt huruvida Terone egentligen kan klassas som fantasy över huvud taget: världen är en salig blandning av fantasy, science fiction, sagor, mytologi, mysticism och skräck, men vi kan väl enas om fantasy som en kompromiss.
Det viktigaste i Terone är stämningen. Det ligger ett sagoskimmer över dalarna och ängarna, och i luften finns en känsla av drömmar och uråldrighet: det är sent i tiden. Jag strävar efter att få dig att hitta rätt sinnesstämning, så egentligen skulle jag vilja ha en massa fyrfärgsbilder och glansigt papper här: föreställ dig mörkt blodrött på elfenbensvit bakgrund, med detaljer i äkta guld. Det viktigaste är alltså stämningen, att allt flyter samman till en helhet; logisk konsekvens är mindre viktigt. Terone är alltså ingen dockskåpsvärld, även om det kan tyckas så vid första anblicken.
För att försäkra oss om att du verkligen inser vart du har kommit betraktar vi några bilder från Terones fagra nejder:
* Djupa skogar, med vindsus i trädkronorna, dunkla gölar och slingrande stigar.
* Zeppelinare som avtecknar sig mot sensommarhimlen.
* En cirkus som färdas över ett oändligt böljande solrosfält, med en väderkvarn i bakgrunden.
* Desperata kurirer i sporrsträck genom byarna. Undergånsstämning, omen och järtecken.
* Gigantiska katedraler, arkiv och bibliotek, byråkrater och teologer.
* Rostiga järnstäder och degenererad teknologi. Rost är viktigt.
* Avlägsna furstendömen på ensliga bergstoppar, där spioner och ditresta diplomater försöker undanmanövrera varandra i kamp om ett handelsfördrag eller liknande, och man inte riktigt vet vad som döljer sig längre in bland bergens dimmor. De gamla kanonerna på borgens murkrön fungerar inte längre, men det är ingen som minns vad man ska ha dem till heller. Kyrkliga sändebud upprörs över både att den gamla tron har ett fotfäste här, och att fursten har börjat ta kontakt med teknologer för att kunna motsätta sig storfurstendömets expansionspolitik. Pälsverk blandas med uråldriga uniformer och tio år gamla modekläder från hovet i huvudstaden.
* Vildvuxna och övergivna fruktträdgårdar
Och det finns ju så mycket mer att se. Följ med mig när vi färdas djupare in i labyrinten.
Terone är en dynamisk värld, driven av motsatser och konflikter. Städernas dekadens ställs mot urskogens renhet. De gamla adelsfamiljerna ogillar den spirande ångindustrin. Kyrkan och storfurstendömet står ofta på randen till öppet krig. En bakomliggande konspiration lurar i kulisserna.
Nu tänkte jag introducera valda aspekter av världen lite mer i detalj. Det här behöver du inte sträckläsa: hoppa bara till nästa rubrik, och återkom en annan dag, nästa gång jag hänvisar till det här inlägget. För hänvisa tänker jag göra, lita på det. Jag tänker göra djupdykningar i vitt skilda ämnen i separata inlägg i framtiden; det här är bara en introduktion, för att väcka intresse och sammanfatta det hela en smula.
Historia och politik
Ja, varför inte börja med lite historia. Som jag redan har sagt är Terone en uråldrig värld. Människans ursprung förlorar sig i historiens dimmor. Civilisationens vågor har stigit och sjunkit många gånger under årens lopp. Överallt hittar man lämningar från forntiden: även under bergen och under haven, sägs det, för till och med land och hav har hunnit byta plats sedan människan först såg dagens ljus. Men det finns inte mycket säkra källor bevarade från tiden före Katastrofen. Låt mig förklara.
För mycket länge sedan utkämpades ett stort krig där Kejsardömet till slut stod som segrare. Men i förlustens ögonblick detonerade fienden det slutgiltiga vapnet, ett väldigt domedagsvapen aldrig avsett att användas. Miljontals människor dog direkt i smällen. De jordmagiska fälten runt världen råkade i olag, teknologin brändes ut eller slutade att fungera. Rymdstationerna föll som kometer från himlavalvet. Infrastrukturen slogs ut, fruktansvärda farsoter drog fram över länderna. Världen var aldrig sig lik efteråt. Städer och byar isolerades, det var tomt och ödsligt i markerna, det fanns knappt några människor kvar. Bara på vissa platser hade spillror av civilisationen överlevt: i Kejsardömets hjärtland, i spridda kloster och universitet.
Så folk fick börja om. Man brukade jorden på det gamla sättet, på landsbygden förlorade kyrkan sin makt och ersattes av naturmystik och vidskepelse. Det sägs att människornas gamla gudar klev ut ur skogarna och krävde tillbedjan. I städerna blev adeln alltmer dekadent. Kejsardömet splittrades och ersattes av Storfurstendömet efter ett elakartat inbördeskrig.
Men en ny teknik växer fram: ångmaskiner och en begynnande industrialisering. Samtidigt börjar man begripa sig på den gamla tekniken, som bygger på jordmagin, igen: det finns kvarvarande artefakter och apparater lite varstans, och en del rentav fungerar.
Så nu står vi här, och blickar ut över en värld av små furstendömen och den stora dekadenta koloss som är Storfurstendömet. Det är nya tider nu, man bryter nytt land, och det skickas ut expeditioner för att kartlägga avlägsna trakter. Man ser den gamla tidens övervuxna och söndervittrade vägbanor höja sig som spikraka åsar genom landskapet, men nu byggs de första järnvägarna för att ersätta de vindlande stigarna genom skogarna.
Det är ett osäkert politiskt klimat: intriger och ränkspel hör till vardagen, och revolutioner och inbördeskrig är inget ovanligt.
Teknologi
Det finns två sorters teknologi: dels den gamla, som drivs med jordmagi, och dels den nyare, som drivs av ånga och urverk. Den gamla tidens tekniker kunde skapa allsköns underverk: analoga datorer, multidimensionella matematikmaskiner, stjärnskepp och drömspinnare, orakelmaskiner, världskompasser och zeppelinare. Glöm aldrig zeppelinarna. De flesta zeppelinarna tillhör luftfolket, en nomadiserad folkgrupp som säger sig vara resterna av luftflottan hos något rike innan katastrofen. De reser runt i oländig terräng, handlar med sällsynta varor som sarsamträ och porslin, och sprider nyheter från avlägsna trakter.
På senare tid har de lärde på universiteten till viss del börjat förstå sig på hur den gamla tidens artefakter fungerar. Teorin för jordmagin har börjat nå svunna tiders höjder igen. För jordmagi är inte alls som annan magi, till exempel den oberäkneliga älvamagin: den är ett naturligt kraftfält runt planeten i stil med jordens magnetfält, och vissa personer kan då känna eller se kraften, och även manipulera den om de får träning. Jordmagin kräver ofta avancerade beräkningar och långvariga förberedelser, så den används oftast som kraftkälla till olika slags teknologi enligt ovan.
Den nya tidens teknik är helt annorlunda. Den har uppkommigt ur bruksteknologin, med kvarnar, vagnar ochh urverk. Nu kan man konstruera ångmaskiner för att driva industrierna, och de första järnvägarna ringlar sig fram över slätterna och genom skogarna. Krutvapen tillverkas igen, även om de fortfarande är ganska ovanliga, och används som statussymboler av befälhavare och adelsmän.
Kosmologi
Kosmologin i Terone är invecklad, och kommer att avhandlas i detalj en annan dag. Här finns endast en kort sammanfattning som lämnar mycket därhän.
Någon gång i urtiden fanns ett väsen som kallas Namngivaren. Vissa hävdar att han var en av oss, att vi alla hade hans krafter en gång. Hur som helst, han tog form, uttalade de sju kraftorden som skapade hans orgel, slog sig ned och började spela. Musiken fick en värld att bli till i det rum där sådant är möjligt, och där så många andra världar skapats genom oändligheten. Sedan började Namngivaren, som också kallas den Namnlöse eftersom han saknar namn själv, namnge skapelsen och alla dess under. Musiken från orgeln påverkade strukturfälten som styr världens utveckling, och evolutionen nådde slutligen dithän där människorna fanns. Nu kom människornas själar någonstans ifrån (vissa säger att de kommer från samma ställe som är också Namngivarens ursprung) och fjättrades i återfödelsens kretslopp genom Namngivandet.
Älvalandet växte fram naturligt, som en skugga av solsystemet, ty sådana är lagarna i det rum där skapelsen skedde. Älvornas själar kom spontant Bortifrån, och har alltså inte fängslats av Namngivaren. Älvor återföds inte heller. Detsamma gäller för konstgjorda levande varelser, automater och golemar.
De första levande varelser som Namngivaren fångade i sin skapelse kallas de Förstfödda: de är varelse med stor makt, inte bundna av återfödelsen, men likfullt fångna i verkligheten. Dessa kreatur har ställt till med allsköns otyg genom historien. Vissa gav sig ut i kosmos på egen hand, andra var fasansfulla gudar och odjur genom mänsklighetens långa historia.
Sedan har vi Labyrinten och drömvärlden också, men det tar vi någon annan gång.
Kyrkan
Kyrkan bildades för så länge sedan att den tidsåldern är förlorad i legendernas dimmor även för kyrkans egna historiker, och då får man betänka att kyrkan har några av världens främsta kända arkiv. Den har splittrats mer än en gång över någon teologisk tvistefråga, och det ryktas om att det finns en kättersk organisation som verkar i det fördolda.
Kyrkan strävar mot frigörelsen från återfödelsens kretslopp, antingen genom bön (för allmänheten) eller meditation (för de invigda). Namngivaren betraktas som ond, för att han har fängslat människorna, men att aktivt sträva efter att förgöra Namngivaren är kätteri; det predikas om måttlighet och lugn. Kyrkans profetior talar om att en gång ska Namngivarens styre vara över, världen ska gå under och människorna ska bli fria; och det finns de som säger att järtecknen stämmer nu, att apokalypsen är nära.
Vidare har vi inkvisitionen, som kyrkan använder för att bekämpa kättare och oönskade element i samhället. I sina gråa kåpor är de fruktade varhelst de kommer.
Älvalandet
I Älvalandet, på andra sidan slöjan, är alla sagor sanna. Trollen ylar i månskenet, älvorna dansar över ängarna och drakarna flyger över gryningshimlen. För övrigt finns drakarna i den vanliga världen också, men där sover de under bergen sedan tusentals år. Det leker enhörningar i gläntorna, luften smakar honung och äpplen. Men du kommer väl ihåg sagorna? Älvorna har inga känslor, så de vill ha dina. Se upp med vad du säger och äter, ta inte emot några gåvor och uppge inte ditt namn, så kanske du rentav kommer hem igen.
Mode och arkitektur
Modet är mycket varierat: det skiftar fort i innekretsarna i huvudstaden, men det finns oändliga mängder forntida kläder att inspireras av i allmänhet. Populärast just nu verkar vara strama rockar med höga kragar, och därtill peruker eller märkliga hattar (ungefär som sent 1700-tal med en viss dragning åt 1800-tal, på Jorden), samt gamla uniformer från forntida krig. Gasmasker utgör ceremoniella hjälmar för höga militärer. Det är inte ovanligt med kvinnor som använder byxor, trots att adelns kvinnor ofta föredrar klänning. Och i vissa ceremoniella ämbeten krävs att männen bär fotsida kjolar. Ungdomarna från adeln (och den övre medelklassen, nyrik på ångkraft och industier) går gärna till överdrift när det gäller att chockera: sedvänjor från mer vilda folk, som tatureringar och piercingar, är väldigt inne. Pälsverk är också mycket populärt på sina håll.
Enkelt folk klär sig naturligtvis som de alltid har gjort, i enkla kläder i naturfärger.
Den forntida arkitekturen är storslagen, i en lite stram stil. Pelare och valv är mycket vanligt, liksom långa trappor och liknande. Det finns många spår efter den gamla tiden som har överlevt tidens tand: enorma akvedukter som slutar i tomma luften, gigantiska master som strävar mot himlen, statyer stora som berg.
Bonderomantik
Många människor lever ett enkelt liv, långt borta från städernas stress. Allt bortom den egna byns gränser känns främmande, och främlingar är ofta mindre än välkomna. Bortom åkrarna och ängarna ruvar obygdernas mörka skogar, dit egentligen bara skogshuggarna och nybyggarna vill bege sig. Men det finns en anda av hjälpsamhet och kamratskap, man är aldrig ensam.
Den gamla tron lever kvar på många håll, och folk är ofta mycket vidskepliga. På kvällarna berättar man historier för varandra: om älvornas midsommarfirande nere vid sjön, om trollen som ylar ikapp med vargarna i vinternatten, om prinsessor, jättar och forntida kungar.
Odjur och vidunder
Bara för att det inte dräller av orcher och drakar betyder det inte att det är riskfritt att färdas genom ödemarkerna. Där finns enorma, ullhåriga bestar med märkliga benformationer på huvudet; konstgjorda kreatur från en svunnen tidsålder; odjur som förirrat sig in från Älvalandet; eller galna och vilsna Förstfödda (se Kosmologi ovan). Eller kanske rentav vidunder från andra världar, som korsat djupen mellan världarna ombord på ett stjärnskepp någon gång i det förgångna.
Jaha, det var nog allt för den här gången. Vad säger du? Låter det intressant? Är det över huvud taget någon som har orkat följa mig så här långt? Jag valde att skriva ett väldigt långt inlägg istället för att bifoga en fil, för ingen läser ju sådana.
Alla typer av kommentarer mottages tacksamt.
/Dimfrost
Välkommen. Ta av dig hatten, slå dig ner i soffan och slappna av. Vi ska dricka drömmar ikväll. Tillsammans ska vi färdas till ett annat land, och uppleva fantastidska äventyr i fantasins värld. Vi ska bege oss till Terone.
Vad är då Terone? Den frågan får vänta lite. Vi börjar med vad Terone inte är. Terone är inte standardfantasy: det finns inga orcher, dvärgar eller eldkulemagiker, och alverna har vett att hålla sig i Älvalandet. Det är tveksamt huruvida Terone egentligen kan klassas som fantasy över huvud taget: världen är en salig blandning av fantasy, science fiction, sagor, mytologi, mysticism och skräck, men vi kan väl enas om fantasy som en kompromiss.
Det viktigaste i Terone är stämningen. Det ligger ett sagoskimmer över dalarna och ängarna, och i luften finns en känsla av drömmar och uråldrighet: det är sent i tiden. Jag strävar efter att få dig att hitta rätt sinnesstämning, så egentligen skulle jag vilja ha en massa fyrfärgsbilder och glansigt papper här: föreställ dig mörkt blodrött på elfenbensvit bakgrund, med detaljer i äkta guld. Det viktigaste är alltså stämningen, att allt flyter samman till en helhet; logisk konsekvens är mindre viktigt. Terone är alltså ingen dockskåpsvärld, även om det kan tyckas så vid första anblicken.
För att försäkra oss om att du verkligen inser vart du har kommit betraktar vi några bilder från Terones fagra nejder:
* Djupa skogar, med vindsus i trädkronorna, dunkla gölar och slingrande stigar.
* Zeppelinare som avtecknar sig mot sensommarhimlen.
* En cirkus som färdas över ett oändligt böljande solrosfält, med en väderkvarn i bakgrunden.
* Desperata kurirer i sporrsträck genom byarna. Undergånsstämning, omen och järtecken.
* Gigantiska katedraler, arkiv och bibliotek, byråkrater och teologer.
* Rostiga järnstäder och degenererad teknologi. Rost är viktigt.
* Avlägsna furstendömen på ensliga bergstoppar, där spioner och ditresta diplomater försöker undanmanövrera varandra i kamp om ett handelsfördrag eller liknande, och man inte riktigt vet vad som döljer sig längre in bland bergens dimmor. De gamla kanonerna på borgens murkrön fungerar inte längre, men det är ingen som minns vad man ska ha dem till heller. Kyrkliga sändebud upprörs över både att den gamla tron har ett fotfäste här, och att fursten har börjat ta kontakt med teknologer för att kunna motsätta sig storfurstendömets expansionspolitik. Pälsverk blandas med uråldriga uniformer och tio år gamla modekläder från hovet i huvudstaden.
* Vildvuxna och övergivna fruktträdgårdar
Och det finns ju så mycket mer att se. Följ med mig när vi färdas djupare in i labyrinten.
Terone är en dynamisk värld, driven av motsatser och konflikter. Städernas dekadens ställs mot urskogens renhet. De gamla adelsfamiljerna ogillar den spirande ångindustrin. Kyrkan och storfurstendömet står ofta på randen till öppet krig. En bakomliggande konspiration lurar i kulisserna.
Nu tänkte jag introducera valda aspekter av världen lite mer i detalj. Det här behöver du inte sträckläsa: hoppa bara till nästa rubrik, och återkom en annan dag, nästa gång jag hänvisar till det här inlägget. För hänvisa tänker jag göra, lita på det. Jag tänker göra djupdykningar i vitt skilda ämnen i separata inlägg i framtiden; det här är bara en introduktion, för att väcka intresse och sammanfatta det hela en smula.
Historia och politik
Ja, varför inte börja med lite historia. Som jag redan har sagt är Terone en uråldrig värld. Människans ursprung förlorar sig i historiens dimmor. Civilisationens vågor har stigit och sjunkit många gånger under årens lopp. Överallt hittar man lämningar från forntiden: även under bergen och under haven, sägs det, för till och med land och hav har hunnit byta plats sedan människan först såg dagens ljus. Men det finns inte mycket säkra källor bevarade från tiden före Katastrofen. Låt mig förklara.
För mycket länge sedan utkämpades ett stort krig där Kejsardömet till slut stod som segrare. Men i förlustens ögonblick detonerade fienden det slutgiltiga vapnet, ett väldigt domedagsvapen aldrig avsett att användas. Miljontals människor dog direkt i smällen. De jordmagiska fälten runt världen råkade i olag, teknologin brändes ut eller slutade att fungera. Rymdstationerna föll som kometer från himlavalvet. Infrastrukturen slogs ut, fruktansvärda farsoter drog fram över länderna. Världen var aldrig sig lik efteråt. Städer och byar isolerades, det var tomt och ödsligt i markerna, det fanns knappt några människor kvar. Bara på vissa platser hade spillror av civilisationen överlevt: i Kejsardömets hjärtland, i spridda kloster och universitet.
Så folk fick börja om. Man brukade jorden på det gamla sättet, på landsbygden förlorade kyrkan sin makt och ersattes av naturmystik och vidskepelse. Det sägs att människornas gamla gudar klev ut ur skogarna och krävde tillbedjan. I städerna blev adeln alltmer dekadent. Kejsardömet splittrades och ersattes av Storfurstendömet efter ett elakartat inbördeskrig.
Men en ny teknik växer fram: ångmaskiner och en begynnande industrialisering. Samtidigt börjar man begripa sig på den gamla tekniken, som bygger på jordmagin, igen: det finns kvarvarande artefakter och apparater lite varstans, och en del rentav fungerar.
Så nu står vi här, och blickar ut över en värld av små furstendömen och den stora dekadenta koloss som är Storfurstendömet. Det är nya tider nu, man bryter nytt land, och det skickas ut expeditioner för att kartlägga avlägsna trakter. Man ser den gamla tidens övervuxna och söndervittrade vägbanor höja sig som spikraka åsar genom landskapet, men nu byggs de första järnvägarna för att ersätta de vindlande stigarna genom skogarna.
Det är ett osäkert politiskt klimat: intriger och ränkspel hör till vardagen, och revolutioner och inbördeskrig är inget ovanligt.
Teknologi
Det finns två sorters teknologi: dels den gamla, som drivs med jordmagi, och dels den nyare, som drivs av ånga och urverk. Den gamla tidens tekniker kunde skapa allsköns underverk: analoga datorer, multidimensionella matematikmaskiner, stjärnskepp och drömspinnare, orakelmaskiner, världskompasser och zeppelinare. Glöm aldrig zeppelinarna. De flesta zeppelinarna tillhör luftfolket, en nomadiserad folkgrupp som säger sig vara resterna av luftflottan hos något rike innan katastrofen. De reser runt i oländig terräng, handlar med sällsynta varor som sarsamträ och porslin, och sprider nyheter från avlägsna trakter.
På senare tid har de lärde på universiteten till viss del börjat förstå sig på hur den gamla tidens artefakter fungerar. Teorin för jordmagin har börjat nå svunna tiders höjder igen. För jordmagi är inte alls som annan magi, till exempel den oberäkneliga älvamagin: den är ett naturligt kraftfält runt planeten i stil med jordens magnetfält, och vissa personer kan då känna eller se kraften, och även manipulera den om de får träning. Jordmagin kräver ofta avancerade beräkningar och långvariga förberedelser, så den används oftast som kraftkälla till olika slags teknologi enligt ovan.
Den nya tidens teknik är helt annorlunda. Den har uppkommigt ur bruksteknologin, med kvarnar, vagnar ochh urverk. Nu kan man konstruera ångmaskiner för att driva industrierna, och de första järnvägarna ringlar sig fram över slätterna och genom skogarna. Krutvapen tillverkas igen, även om de fortfarande är ganska ovanliga, och används som statussymboler av befälhavare och adelsmän.
Kosmologi
Kosmologin i Terone är invecklad, och kommer att avhandlas i detalj en annan dag. Här finns endast en kort sammanfattning som lämnar mycket därhän.
Någon gång i urtiden fanns ett väsen som kallas Namngivaren. Vissa hävdar att han var en av oss, att vi alla hade hans krafter en gång. Hur som helst, han tog form, uttalade de sju kraftorden som skapade hans orgel, slog sig ned och började spela. Musiken fick en värld att bli till i det rum där sådant är möjligt, och där så många andra världar skapats genom oändligheten. Sedan började Namngivaren, som också kallas den Namnlöse eftersom han saknar namn själv, namnge skapelsen och alla dess under. Musiken från orgeln påverkade strukturfälten som styr världens utveckling, och evolutionen nådde slutligen dithän där människorna fanns. Nu kom människornas själar någonstans ifrån (vissa säger att de kommer från samma ställe som är också Namngivarens ursprung) och fjättrades i återfödelsens kretslopp genom Namngivandet.
Älvalandet växte fram naturligt, som en skugga av solsystemet, ty sådana är lagarna i det rum där skapelsen skedde. Älvornas själar kom spontant Bortifrån, och har alltså inte fängslats av Namngivaren. Älvor återföds inte heller. Detsamma gäller för konstgjorda levande varelser, automater och golemar.
De första levande varelser som Namngivaren fångade i sin skapelse kallas de Förstfödda: de är varelse med stor makt, inte bundna av återfödelsen, men likfullt fångna i verkligheten. Dessa kreatur har ställt till med allsköns otyg genom historien. Vissa gav sig ut i kosmos på egen hand, andra var fasansfulla gudar och odjur genom mänsklighetens långa historia.
Sedan har vi Labyrinten och drömvärlden också, men det tar vi någon annan gång.
Kyrkan
Kyrkan bildades för så länge sedan att den tidsåldern är förlorad i legendernas dimmor även för kyrkans egna historiker, och då får man betänka att kyrkan har några av världens främsta kända arkiv. Den har splittrats mer än en gång över någon teologisk tvistefråga, och det ryktas om att det finns en kättersk organisation som verkar i det fördolda.
Kyrkan strävar mot frigörelsen från återfödelsens kretslopp, antingen genom bön (för allmänheten) eller meditation (för de invigda). Namngivaren betraktas som ond, för att han har fängslat människorna, men att aktivt sträva efter att förgöra Namngivaren är kätteri; det predikas om måttlighet och lugn. Kyrkans profetior talar om att en gång ska Namngivarens styre vara över, världen ska gå under och människorna ska bli fria; och det finns de som säger att järtecknen stämmer nu, att apokalypsen är nära.
Vidare har vi inkvisitionen, som kyrkan använder för att bekämpa kättare och oönskade element i samhället. I sina gråa kåpor är de fruktade varhelst de kommer.
Älvalandet
I Älvalandet, på andra sidan slöjan, är alla sagor sanna. Trollen ylar i månskenet, älvorna dansar över ängarna och drakarna flyger över gryningshimlen. För övrigt finns drakarna i den vanliga världen också, men där sover de under bergen sedan tusentals år. Det leker enhörningar i gläntorna, luften smakar honung och äpplen. Men du kommer väl ihåg sagorna? Älvorna har inga känslor, så de vill ha dina. Se upp med vad du säger och äter, ta inte emot några gåvor och uppge inte ditt namn, så kanske du rentav kommer hem igen.
Mode och arkitektur
Modet är mycket varierat: det skiftar fort i innekretsarna i huvudstaden, men det finns oändliga mängder forntida kläder att inspireras av i allmänhet. Populärast just nu verkar vara strama rockar med höga kragar, och därtill peruker eller märkliga hattar (ungefär som sent 1700-tal med en viss dragning åt 1800-tal, på Jorden), samt gamla uniformer från forntida krig. Gasmasker utgör ceremoniella hjälmar för höga militärer. Det är inte ovanligt med kvinnor som använder byxor, trots att adelns kvinnor ofta föredrar klänning. Och i vissa ceremoniella ämbeten krävs att männen bär fotsida kjolar. Ungdomarna från adeln (och den övre medelklassen, nyrik på ångkraft och industier) går gärna till överdrift när det gäller att chockera: sedvänjor från mer vilda folk, som tatureringar och piercingar, är väldigt inne. Pälsverk är också mycket populärt på sina håll.
Enkelt folk klär sig naturligtvis som de alltid har gjort, i enkla kläder i naturfärger.
Den forntida arkitekturen är storslagen, i en lite stram stil. Pelare och valv är mycket vanligt, liksom långa trappor och liknande. Det finns många spår efter den gamla tiden som har överlevt tidens tand: enorma akvedukter som slutar i tomma luften, gigantiska master som strävar mot himlen, statyer stora som berg.
Bonderomantik
Många människor lever ett enkelt liv, långt borta från städernas stress. Allt bortom den egna byns gränser känns främmande, och främlingar är ofta mindre än välkomna. Bortom åkrarna och ängarna ruvar obygdernas mörka skogar, dit egentligen bara skogshuggarna och nybyggarna vill bege sig. Men det finns en anda av hjälpsamhet och kamratskap, man är aldrig ensam.
Den gamla tron lever kvar på många håll, och folk är ofta mycket vidskepliga. På kvällarna berättar man historier för varandra: om älvornas midsommarfirande nere vid sjön, om trollen som ylar ikapp med vargarna i vinternatten, om prinsessor, jättar och forntida kungar.
Odjur och vidunder
Bara för att det inte dräller av orcher och drakar betyder det inte att det är riskfritt att färdas genom ödemarkerna. Där finns enorma, ullhåriga bestar med märkliga benformationer på huvudet; konstgjorda kreatur från en svunnen tidsålder; odjur som förirrat sig in från Älvalandet; eller galna och vilsna Förstfödda (se Kosmologi ovan). Eller kanske rentav vidunder från andra världar, som korsat djupen mellan världarna ombord på ett stjärnskepp någon gång i det förgångna.
Jaha, det var nog allt för den här gången. Vad säger du? Låter det intressant? Är det över huvud taget någon som har orkat följa mig så här långt? Jag valde att skriva ett väldigt långt inlägg istället för att bifoga en fil, för ingen läser ju sådana.
Alla typer av kommentarer mottages tacksamt.
/Dimfrost
