Dimfrost
Special Circumstances
Välkommen tillbaka! För att ingen ska glömma och tappa intresset tänkte jag posta en liten glimt av Terone igen. Denna gång betraktar vi tre olika miljöer lite mer i detalj. Om jag mot förmodan skulle lyckats locka någon icke insatt att läsa det här rekommenderar jag dig att börja med min introduktion till Terone om du vill veta mera.
Poeternas berg
På de lägre sluttningarna odlas persikor och aprikoser, för det råder ett milt och behagligt klimat året runt. Utsikten är milsvid, man blickar ut över ett idylliskt landskap och anar havets azurblå skimmer långt i fjärran. Isande klara höstdagar avtecknar sig lönnarnas lysande kronor mot en knivskarp himmel, och bergsluften känns lätt att andas: sällan har luft smakat så gott. Munkar i vita och grå klädnader arbetar i fruktlundarna eller strövar över sluttningarna försjunkna i skapandets eufori. För det är poesi allt handlar om här: klostret grundades av en samlig munkar som trott sig finna en metod att avbilda skapelsens musik i poemens värld. Så blir poesin ett substitut för de monumentala katedralorglarna på andra håll, och i många hundra år har dikterna ansamlats i klostrets digra arkiv. Nu har någon upptäckt att harmonier som är osynliga i musiken borde kunna göras synliga i poesins spegel, och poeternas verk är måhända en karta över skapelsen.
Tvillingstäderna
På ömse sidor om floden Goptikon ligger tvillingstäderna som övermogna juveler, storfurstens stad Ilis Obsilium och den gamla kejsarstaden Alorios Ava. Den senare var uråldrig redan på den gamla tiden, före katastrofen, när kejsardömet härskade över otaliga världar och Ilis Obsilium bara var en liten förstad på andra sidan floden. Men tiderna förändrades; katastrofen kom, och de stora inbördeskrigen, och sedan stod storfursten som segrare och kejsardömet fanns inte mer. Administrationen flyttades över floden, till Ilis Obsilium, och den lysande levande metropolen Alorios Ava var ett minne blott. Nu har vildmarken erövrat många förorter, och det växer upp små jordbrukssamhällen bland ruinerna. Det gamla kejsarpalatset står öde och tomt som ett trasigt monument över en svunnen epok, och den en gång så paradisiska Flamingoparken har vuxit sig enorm och erövrat flera stadsdelar. Staden är en labyrint av mäktiga avenyer, vildvuxna parker och övergivna citadell. Överallt står det statyer, vissa hårt åtgångna av ålder och föga mer än stenstoder utan anletsdrag, föreställande hjältar och härskare från forna tider.
Dock: även Ilis Obsilium avfolkas, folk drar iväg mot landsbygd och nybyggarmark, lockade av fabriker och frihet. Fast i utkanten av staden byggs fabriker även här, staden lockar för bönderna som sett tornens silhuetter vid horisonten hela sitt liv. Industrimännen vill få in en fot i politiken så mången nyrik familj flyttar in. Både staden och landsbygden lockar för enkelt folk, för det är väl omväxling och förändring de söker. De nya stadsborna slår sig ner i övergivna stadsdelar och bryter ny mark, brukar små jordlotter i ruinernas skuggor. Till hälften raserade murar och vakttorn reser sig i utkanterna.
Ilis Obsilium är byggd på kullar och sluttningarna ner mot floden, och Alorios Ava är byggd på de gamla resterna av forna tiders städer, så höjdskillnaderna är stundtals hisnande. Trappor och broar, hissar och ramper leder mellan olika nivåer, och här och där öppnar sig marken i väldiga avgrunder. Plötsligt kan man stå och blicka ut över en liten park eller en förvildad trädgård långt nedanför. Överallt ovan hustaken skymtas klocktorn, master och skorstenar, och under marken går ett labyrintiskt system av gångar och hallar; rester av forntida källare, spårbanor och katakomber. Ett nätverk av akvedukter och rörsystem förser städerna med vatten, för floden är trögflytande och förorenad. Det är en märkbar arkitektonisk skilland mellan de båda städerna. Adelns, handelsfurstarnas och de nyrika industrimännens palats i Ilis Obsilium är byggda i en märkbart lätare och luftigare stil än de kolossala marmorcitadellen i Alorios Ava; det finns urgamla byggnader även i storfurstens stad, men de är så mycket mer ovanliga.
Ilis Obsilium är storfurstendömets uppenbara kulturella, sociala och politiska centrum. När det gäller anammandet av ny teknologi ligger staden något efter mer expansiva regioner, men det kompenseras till viss del av den stora tillgången på forntida lämningar. För trots allt blev Tvillingstäderna inte särskilt illa åtgångna under Katastrofen, om man jämför med många andra landsändar, och många forntida underverk fungerar än idag. Konservativa instutioner framlever som om inget hade hänt på tusentals å, så skuggor av forna tiders prestige finns kvar. Kejsarens djurpark håller fortfarande öppet trots att man förlorar mark till Flamingoparken för vart år som går. Alorios Kejserliga Universitet håller till i samma lokaler som det alltid har gjort: ett hopgyttrat komplex av väldiga föreläsningssalar, hallar, trapphus och sammanträdesrum, med torn som är stadens otvivelaktigt högsta efter att klocktornet på det gamla kejsarpalatset rasat under inbördeskriget och med källarvåningar som snuddar vid bergens rötter. Forskarna och teurgerna har börjat förstå sig på och rusta upp allt mer av den gamla tidens under, och det ryktas om den stora Maskinen som börjar byggas i hemliga salar djupt under markytan.
Otaliga handelsvägar strålar samman i tvillingstäderna, och varor från alla världens hörn bjuds ut på torgen, i basarerna och i saluhallarna. Zeppelinarna lägger till vid högt belägna master, och flodskeppare lossar sin last vid någon av de många hamnarna. Karavanstråken följer de mäktiga högvägarna, breda vägbanor högt ovan jordbruksmark och övergivna ruiner, men de blir allt mer slitna och opålitliga ju längre ut från stadskärnan man kommer. Vid en viss punkt tvingas resenärerna lämna vägbanan och bege sig ned till nyare men långt smalare vägar på lägre mark.
Nattlivet är mångskiftande och intensivt. Adeln har i alla tider anordnat enorma fester som varar flera dagar i sträck, men på senare tid har societetsklubbar blommat upp, som drar till sig både adelsynglingarna och den nyrika överklassens ungdomar. I Alorios Ava kryllar det av små krogar, glädjehus och spelhålor. Nattlivet sägs vara mer levande här, på grund av studenterna på universitetet, musiklivets intensitet och frånvaron av en effektiv vaktstyrka. Illegala aktiviteter hör inte till ovanligheterna. Ofta drar följen av ädlingar från Ilis Obsilium till Alorios labyrintiska kvarter för att rumla om. Konstnärer, musikanter och författare samlas i övergivna vindsvåningar och skumma källarkrogar. Det duelleras om småsaker som heder och kärlek på smala takterasser med svindlande utsikt.
Cerosia-vid-masten
Djupt inne i skogarna, långt från storfurstendömets hjärtland vid tvillingstäderna, ligger Cerosia-vid-masten, huvudstad i en liten och glest befolkad provins. Masten i fråga är ett landmärke som inte går att missa: en lämning från den gamla tiden, en silverglänsande spira så hög att den tycks tävla med bergen, med spröda stag som påminner om spindelnät. Teknologerna har konstruerat en ångdriven hiss, så numera lägger zeppelinarna till vid masten på vägen från bergsfurstarna till storfurstendömets mer centrala delar: de lastar koppar och sarsamträ, och ger mynt och nyheter i utbyte.
Cerosia ligger i stenig och oländig terräng, där snårig urskog växer på sluttningarna och man anar de stora bergsmassivens skuggor vid horisonten. Jordbruk är en hård och slitsam syssla här, men efter att man byggt ångsågar och en smalspårig järnväg har skogsbruk blivit den stora huvudnäringen. Järnvägen följer flodens sträckning genom osäkert land där banditer och fredlösa härjar, så det är långt ifrån ofarligt att göra resan till civilisationen.
Floden uppstår där den stora akvedukten tar slut. En gång i tiden gick den ända ner till Tvillingstäderna, men under katastrofen bröts den sönder vid Cerosia och bildar numera ett kolossalt vattenfall. Driftiga ynglingar brukar följa akvedukten inåt bergen för att utröna var den börjar, och de riktigt våghalsiga klättrar hela vägen upp och vandrar bredvid själva vattenrännan, ett hundratal meter över marken; än så länge är det dock ingen som har följt akvedukten hela vägen och återvänt.
Även om Cerosia nominellt lyder under storfurstendömet är man i praktiken självstyrande. Staden har styrts av en vald borgmästare så länge folk kan minnas, för det har aldrig funnits någon adel i dessa trakter. Inte heller kyrkan har något vidare inflytande i Cerosia: landsändan ligger alldeles för avsides för det, kyrkan kunde inte hålla ihop landet under de våldsamma åren efter Katastrofen utan var tvungen att koncentrera sig på centrala delar av det dåvarande kejsardömet. Det finns inte ens någon kyrka i staden med omnejd, men däremot ett gammalt kloster vars munkar ägnar sig åt instrumentmakeri. Därför har teknologerna kunnat ägna sig åt sin verksamhet i fred, med varken konservativa adelsmän eller fördömmande präster i närheten.
Bergen är genomkorsade av gamla tunnlar och gruvschakt, och även om naturtillgångarna håller på att sina kan man ofta hitta skatter från forna tider. Expeditioner inåt bergen är ingen ovanlig företeelse, men resultatet alltför oberäkneligt för att man ska kunna ha det som levebröd.
Alla sorters kommentarer är naturligtvis välkomna!
Och som avslutning: Terone, projektstatus. Jag skriver små artiklar och listor på de mest skilda företeelser, och jag kan nog tänka mig att posta något i den vägen här i framtiden också. Ett regelsystem växer fram, och skelettet är klart till stora delar, men eftersom jag vet hur ointressant det är med regelsystem som har kommit bortom det rena konceptstadiet låter jag nog bli att tala mer om den saken. Eventuellt kommer jag behöva lite hjälp med detaljer här och var, som till exempel vapendata, och då tar jag givetvis forumets kompetens i anspråk.
/Dimfrost
Poeternas berg
På de lägre sluttningarna odlas persikor och aprikoser, för det råder ett milt och behagligt klimat året runt. Utsikten är milsvid, man blickar ut över ett idylliskt landskap och anar havets azurblå skimmer långt i fjärran. Isande klara höstdagar avtecknar sig lönnarnas lysande kronor mot en knivskarp himmel, och bergsluften känns lätt att andas: sällan har luft smakat så gott. Munkar i vita och grå klädnader arbetar i fruktlundarna eller strövar över sluttningarna försjunkna i skapandets eufori. För det är poesi allt handlar om här: klostret grundades av en samlig munkar som trott sig finna en metod att avbilda skapelsens musik i poemens värld. Så blir poesin ett substitut för de monumentala katedralorglarna på andra håll, och i många hundra år har dikterna ansamlats i klostrets digra arkiv. Nu har någon upptäckt att harmonier som är osynliga i musiken borde kunna göras synliga i poesins spegel, och poeternas verk är måhända en karta över skapelsen.
Tvillingstäderna
På ömse sidor om floden Goptikon ligger tvillingstäderna som övermogna juveler, storfurstens stad Ilis Obsilium och den gamla kejsarstaden Alorios Ava. Den senare var uråldrig redan på den gamla tiden, före katastrofen, när kejsardömet härskade över otaliga världar och Ilis Obsilium bara var en liten förstad på andra sidan floden. Men tiderna förändrades; katastrofen kom, och de stora inbördeskrigen, och sedan stod storfursten som segrare och kejsardömet fanns inte mer. Administrationen flyttades över floden, till Ilis Obsilium, och den lysande levande metropolen Alorios Ava var ett minne blott. Nu har vildmarken erövrat många förorter, och det växer upp små jordbrukssamhällen bland ruinerna. Det gamla kejsarpalatset står öde och tomt som ett trasigt monument över en svunnen epok, och den en gång så paradisiska Flamingoparken har vuxit sig enorm och erövrat flera stadsdelar. Staden är en labyrint av mäktiga avenyer, vildvuxna parker och övergivna citadell. Överallt står det statyer, vissa hårt åtgångna av ålder och föga mer än stenstoder utan anletsdrag, föreställande hjältar och härskare från forna tider.
Dock: även Ilis Obsilium avfolkas, folk drar iväg mot landsbygd och nybyggarmark, lockade av fabriker och frihet. Fast i utkanten av staden byggs fabriker även här, staden lockar för bönderna som sett tornens silhuetter vid horisonten hela sitt liv. Industrimännen vill få in en fot i politiken så mången nyrik familj flyttar in. Både staden och landsbygden lockar för enkelt folk, för det är väl omväxling och förändring de söker. De nya stadsborna slår sig ner i övergivna stadsdelar och bryter ny mark, brukar små jordlotter i ruinernas skuggor. Till hälften raserade murar och vakttorn reser sig i utkanterna.
Ilis Obsilium är byggd på kullar och sluttningarna ner mot floden, och Alorios Ava är byggd på de gamla resterna av forna tiders städer, så höjdskillnaderna är stundtals hisnande. Trappor och broar, hissar och ramper leder mellan olika nivåer, och här och där öppnar sig marken i väldiga avgrunder. Plötsligt kan man stå och blicka ut över en liten park eller en förvildad trädgård långt nedanför. Överallt ovan hustaken skymtas klocktorn, master och skorstenar, och under marken går ett labyrintiskt system av gångar och hallar; rester av forntida källare, spårbanor och katakomber. Ett nätverk av akvedukter och rörsystem förser städerna med vatten, för floden är trögflytande och förorenad. Det är en märkbar arkitektonisk skilland mellan de båda städerna. Adelns, handelsfurstarnas och de nyrika industrimännens palats i Ilis Obsilium är byggda i en märkbart lätare och luftigare stil än de kolossala marmorcitadellen i Alorios Ava; det finns urgamla byggnader även i storfurstens stad, men de är så mycket mer ovanliga.
Ilis Obsilium är storfurstendömets uppenbara kulturella, sociala och politiska centrum. När det gäller anammandet av ny teknologi ligger staden något efter mer expansiva regioner, men det kompenseras till viss del av den stora tillgången på forntida lämningar. För trots allt blev Tvillingstäderna inte särskilt illa åtgångna under Katastrofen, om man jämför med många andra landsändar, och många forntida underverk fungerar än idag. Konservativa instutioner framlever som om inget hade hänt på tusentals å, så skuggor av forna tiders prestige finns kvar. Kejsarens djurpark håller fortfarande öppet trots att man förlorar mark till Flamingoparken för vart år som går. Alorios Kejserliga Universitet håller till i samma lokaler som det alltid har gjort: ett hopgyttrat komplex av väldiga föreläsningssalar, hallar, trapphus och sammanträdesrum, med torn som är stadens otvivelaktigt högsta efter att klocktornet på det gamla kejsarpalatset rasat under inbördeskriget och med källarvåningar som snuddar vid bergens rötter. Forskarna och teurgerna har börjat förstå sig på och rusta upp allt mer av den gamla tidens under, och det ryktas om den stora Maskinen som börjar byggas i hemliga salar djupt under markytan.
Otaliga handelsvägar strålar samman i tvillingstäderna, och varor från alla världens hörn bjuds ut på torgen, i basarerna och i saluhallarna. Zeppelinarna lägger till vid högt belägna master, och flodskeppare lossar sin last vid någon av de många hamnarna. Karavanstråken följer de mäktiga högvägarna, breda vägbanor högt ovan jordbruksmark och övergivna ruiner, men de blir allt mer slitna och opålitliga ju längre ut från stadskärnan man kommer. Vid en viss punkt tvingas resenärerna lämna vägbanan och bege sig ned till nyare men långt smalare vägar på lägre mark.
Nattlivet är mångskiftande och intensivt. Adeln har i alla tider anordnat enorma fester som varar flera dagar i sträck, men på senare tid har societetsklubbar blommat upp, som drar till sig både adelsynglingarna och den nyrika överklassens ungdomar. I Alorios Ava kryllar det av små krogar, glädjehus och spelhålor. Nattlivet sägs vara mer levande här, på grund av studenterna på universitetet, musiklivets intensitet och frånvaron av en effektiv vaktstyrka. Illegala aktiviteter hör inte till ovanligheterna. Ofta drar följen av ädlingar från Ilis Obsilium till Alorios labyrintiska kvarter för att rumla om. Konstnärer, musikanter och författare samlas i övergivna vindsvåningar och skumma källarkrogar. Det duelleras om småsaker som heder och kärlek på smala takterasser med svindlande utsikt.
Cerosia-vid-masten
Djupt inne i skogarna, långt från storfurstendömets hjärtland vid tvillingstäderna, ligger Cerosia-vid-masten, huvudstad i en liten och glest befolkad provins. Masten i fråga är ett landmärke som inte går att missa: en lämning från den gamla tiden, en silverglänsande spira så hög att den tycks tävla med bergen, med spröda stag som påminner om spindelnät. Teknologerna har konstruerat en ångdriven hiss, så numera lägger zeppelinarna till vid masten på vägen från bergsfurstarna till storfurstendömets mer centrala delar: de lastar koppar och sarsamträ, och ger mynt och nyheter i utbyte.
Cerosia ligger i stenig och oländig terräng, där snårig urskog växer på sluttningarna och man anar de stora bergsmassivens skuggor vid horisonten. Jordbruk är en hård och slitsam syssla här, men efter att man byggt ångsågar och en smalspårig järnväg har skogsbruk blivit den stora huvudnäringen. Järnvägen följer flodens sträckning genom osäkert land där banditer och fredlösa härjar, så det är långt ifrån ofarligt att göra resan till civilisationen.
Floden uppstår där den stora akvedukten tar slut. En gång i tiden gick den ända ner till Tvillingstäderna, men under katastrofen bröts den sönder vid Cerosia och bildar numera ett kolossalt vattenfall. Driftiga ynglingar brukar följa akvedukten inåt bergen för att utröna var den börjar, och de riktigt våghalsiga klättrar hela vägen upp och vandrar bredvid själva vattenrännan, ett hundratal meter över marken; än så länge är det dock ingen som har följt akvedukten hela vägen och återvänt.
Även om Cerosia nominellt lyder under storfurstendömet är man i praktiken självstyrande. Staden har styrts av en vald borgmästare så länge folk kan minnas, för det har aldrig funnits någon adel i dessa trakter. Inte heller kyrkan har något vidare inflytande i Cerosia: landsändan ligger alldeles för avsides för det, kyrkan kunde inte hålla ihop landet under de våldsamma åren efter Katastrofen utan var tvungen att koncentrera sig på centrala delar av det dåvarande kejsardömet. Det finns inte ens någon kyrka i staden med omnejd, men däremot ett gammalt kloster vars munkar ägnar sig åt instrumentmakeri. Därför har teknologerna kunnat ägna sig åt sin verksamhet i fred, med varken konservativa adelsmän eller fördömmande präster i närheten.
Bergen är genomkorsade av gamla tunnlar och gruvschakt, och även om naturtillgångarna håller på att sina kan man ofta hitta skatter från forna tider. Expeditioner inåt bergen är ingen ovanlig företeelse, men resultatet alltför oberäkneligt för att man ska kunna ha det som levebröd.
Alla sorters kommentarer är naturligtvis välkomna!
Och som avslutning: Terone, projektstatus. Jag skriver små artiklar och listor på de mest skilda företeelser, och jag kan nog tänka mig att posta något i den vägen här i framtiden också. Ett regelsystem växer fram, och skelettet är klart till stora delar, men eftersom jag vet hur ointressant det är med regelsystem som har kommit bortom det rena konceptstadiet låter jag nog bli att tala mer om den saken. Eventuellt kommer jag behöva lite hjälp med detaljer här och var, som till exempel vapendata, och då tar jag givetvis forumets kompetens i anspråk.
/Dimfrost
