Äntligen fick jag till en ordentlig omgång av The Daughters of Verona, denna gången med Lina, Rickard (Han), Pax och Bosse på speldagen i Linköping.
Att gå igenom strukturerna, teknikerna, rollerna och historien tog inte mer än tio minuter och vi kunde snabbt och smidigt dra igång den första scenen. Vi valde att inte spela sittande utan ordnade så att vi hade plats för scen där vi kunde agera och ha oss.
Spelomgången var riktigt underhållande med en bra blandning av hysteriska skrattanfall och djupa, allvarliga scener. Vi fick uppleva allt från misstagna identiteter i kärleksmöten till hat mellan bröder och rättskipande genom duell. Vid ett par tillfällen liknade "pjäsen" mer tragedi än komedi (exempelvis när Grumio knivmördade Feste som med sitt sista andegat pekade ut mördaren till sin (som det blev) broder Orsino) men vi lyckades knyta ihop det på slutet med lycka och bröllop utan att det kändes allt för krystat. Lustigt nog blev det Bianca och Emilia som gifte sig med bröderna emedan Isabella drog ut för att söka äventyr på vägen tillsammans med Leonardo.
Relger och strukturer
Redan från början tog vi en diskussion om hur hårt vi skulle låsa oss vid scenkorten och platserna som spelet ställer upp och det bestämdes att dessa skulle användas som inspiration men inte låtas bli blockader. Resultatet blev ("tyvärr" i kontexten test av spelet) att vi efter ett par scener helt tappade bort den mekaniken när historien fick eget liv.
Strukturerna med akternas innehåll och de olika yperna av roller följde vi dock och de var till stor hjälp som vägledning för vart vi var på väg samt för att etablera mål och agendor för karaktärerna. Strukturerna och mekanikerna i spelet lämnar väldigt mycket i spelarnas händer och jag tror att spelet i väldigt hög grad är beroende av entusiastiska och lyhörda spelare, något som kan vara bra att ha i åtanke i val av medspelare.
Allt som allt var spelet riktigt jäkla kul. Det skulle vara intressant att prova spela hårdare RAW men mitt personliga kul led verkligen inte av att vi tog ut svängarna en aning. Köp!
Att gå igenom strukturerna, teknikerna, rollerna och historien tog inte mer än tio minuter och vi kunde snabbt och smidigt dra igång den första scenen. Vi valde att inte spela sittande utan ordnade så att vi hade plats för scen där vi kunde agera och ha oss.
Spelomgången var riktigt underhållande med en bra blandning av hysteriska skrattanfall och djupa, allvarliga scener. Vi fick uppleva allt från misstagna identiteter i kärleksmöten till hat mellan bröder och rättskipande genom duell. Vid ett par tillfällen liknade "pjäsen" mer tragedi än komedi (exempelvis när Grumio knivmördade Feste som med sitt sista andegat pekade ut mördaren till sin (som det blev) broder Orsino) men vi lyckades knyta ihop det på slutet med lycka och bröllop utan att det kändes allt för krystat. Lustigt nog blev det Bianca och Emilia som gifte sig med bröderna emedan Isabella drog ut för att söka äventyr på vägen tillsammans med Leonardo.
Relger och strukturer
Redan från början tog vi en diskussion om hur hårt vi skulle låsa oss vid scenkorten och platserna som spelet ställer upp och det bestämdes att dessa skulle användas som inspiration men inte låtas bli blockader. Resultatet blev ("tyvärr" i kontexten test av spelet) att vi efter ett par scener helt tappade bort den mekaniken när historien fick eget liv.
Strukturerna med akternas innehåll och de olika yperna av roller följde vi dock och de var till stor hjälp som vägledning för vart vi var på väg samt för att etablera mål och agendor för karaktärerna. Strukturerna och mekanikerna i spelet lämnar väldigt mycket i spelarnas händer och jag tror att spelet i väldigt hög grad är beroende av entusiastiska och lyhörda spelare, något som kan vara bra att ha i åtanke i val av medspelare.
Allt som allt var spelet riktigt jäkla kul. Det skulle vara intressant att prova spela hårdare RAW men mitt personliga kul led verkligen inte av att vi tog ut svängarna en aning. Köp!