Nekromanti The Glyph - en fråga om stämning

[Wilmer]

Jag har aldrig riktigt gillat magi i rollspel. Det har antingen fungerat som fjantigt fyrverkeri i händerna på rollpersonerna eller plot device i händerna på spelledaren. De enda gångerna jag har varit nöjd är när den använts för att skapa en intressant situation som inte hade varit möjlig i settingen annars (runan som tatuerats in i dig när du var medvetslös gör dig osynlig, vad gör du?).

Jag har alltid velat att magi ska ha en krypande, olycksbådade känsla, som om den var ett halvmedvetet väsen och försökt krypa in i världen så fort den fick chansen. Och det ska vara läskigt på riktigt, inte som i att en dimensionsreva öppnas eller att du råkade vända ut och in på din kropp utan som i att när den väl fått fotfäste kommer den äta upp hela världen och förgöra allt det gamla. Den här videon fångar precis den stämning jag är ute efter.

Hur gör man? Har någon lyckats? Varför?

 

[kefka]

Jag skulle försöka hämta inspiration från skräckrollspel. Undvik att ge någon utförlig beskrivning av hur magi egentligen fungerar utan låt den vara mystisk och obegriplig. Ditt exempel på hur effekterna inte är det man trodde är bra. Låt magi vara oförutsägbar, om utövaren inte riktigt vet vad han gör eller exakt vilka effekter hans magi ger, blir den mer obehaglig. Låt gärna spelarna tro att allt gått bra i början, för ett sedan långsamt låta de inse hur fruktansvärt fel det egentligen gick. Den stämning som du utmålar (riktigt bra video också) tycker jag passar perfekt för mer dark fantasy.