Höll på att skriva detta i "Idag har jag spelat..." men blev lite långt, så gjorde ett eget inlägg. Är en av de kampanjer jag snickrat på efter att ha inspirerats av TOR 2e, vilket jag anser är ett väldigt elegant regelsystem.
I denna kampanjen har jag haft en ambition att ha hög grad slumpmässiga inslag för att beträda lite djupare vatten och avvika från min annars rätt omfattande prepp. Preppen har primärt bestått i att titta på karaktären och vad spelaren varit intresserad av (session 0), sedan bygga SLP och platser utifrån detta. Huvudfokuset har varit SLP med ganska tydliga motivationer, vilka jag arbetat fram genom Kults tarotkort. Detta har blivit ett av mina favoritsätt för att bygga ut karaktärer, även om det ibland kan ta lite tid (föredrar att göra det fysiskt, men det tar tid att blanda. När det behöver gå snabbt finns det dock en käck bot på discord). Första delen följer nedan.
Igår fortsatte Hobson Maggot-Foots 1v1 äventyr norr om Fylke. Sjätte sessionen (5 exkl session 0) och var primärt en Fellowship Phase (FP) och debrief kopplat till den inledande delen i äventyret (som är en minikampanj). Vi kör med soloreglerna då endast 1 spelare, vilket förbättrar karaktären, men har även utgått från dess regler för erfarenhet. I och med det blivit fler sessions innan FP hade en del erf ansamlats. En skill ökades och Hobson fick en ny virtue (Small folk).
S01: Det ursprungliga äventyret startade efter ett födelsedagsfirande i Stock som höll på att gå illa. Han överfölls av två vättar på vägen hem då han försökte hjälpa en skadad dunedain han sett på värdshuset tidigare under kvällen, men kunde nedgöra fienderna. Dunedainens liv kunde dock ej räddas då vättegiftet spridits i hennes kropp och Branduin tog henne mot havet... Dock, innan de överfallits hade hon bett Hobson leverera ett brev till Väderklint i hennes ställe. I fjärran hördes illavarslande ylanden... Då han i gryning morgonen därpå kom hem noterade Hobson något eller någon stryka omkring utanför hans hem i Crickhollow...
S02: "Något" upptäckte han var sin gamla vän från Bree Borin, son av Grór. Han bjöd Borin sova över och hörde att han bringade nyheter från Balin. Hobson valde att följa Borin mot Evendims kullar, där Balin befann sig. Brevet tog han med sig, sigillet brutet, men dess innehåll var okänt då han ej kunde alviskan (men kanske Balin kunde det). Deras färd gick via Scary, där Borin visst hade ärende bland sina fränder där, om än endast få fanns kvar. I värdshuset gick rykten om dvärgarnas exodus och om gamla sagor om väldiga och ljusskygga bestar bland de norra kullarna... Efter en sen kväll på värdshuset försov sig en sliten Hobson, vilket vredgade Borin som gav sig av i förväg. Bortom de öppna fälten norr om Oatbarton, då Hobson nästan var ikapp, noterade han en väldig och mörk skepnad rusa mot Borin!
S03: Sällskapet överfölls av två vargryttare och Borin skadades allvarligt i benet, men med Hobsons hjälp kunde de behandla giftet från de naggade orksvärden och fortsätta på färden. Kring halsen på orken fann Hobson ett mynt i renaste guld som gav honom kalla kårar. På myntet fanns en kungprofil, med död blick, omgärdad av alviska tecken - Hobson kunde tyda "konung" och "sista"... Färden fortsatte mot södra änden av Evendimsjön. Det var en tung vandring över de oländiga höjderna, men då de fann en naturlig stig som ledde till branterna som stupade ner mot sjön fann de en av en slump (Chance meeting) en diskret eld, över vilken två harar långsamt grillades. Borin stövlade in, hungrig, men Hobson sade att de ej skulle besvära den eller de som gjort elden och väntade. Då denne gjorde sig till känna och tilltalade dem, fann de denne hukad på ett stenblock och hade uppenbarligen observerat deras ankomst från start. Efter de hälsat bad Ingold dem ta för sig och vila ut, medan han fortsatte vakta den "södra porten".
S04: De sov säkert den natten med Ingold vakande. I gryning berättade Hobson om brevet och Ingolds min blev allvarlig. Han ombads att överlämna detta, men då Hobson vägrade meddelade Ingold att skulle han ändra sig skulle han ta sig mot Annúminas och Ingolds namn skulle ge honom lejd. Innan de gick noterade han Ingolds eleganta klädsel, ett förgyllt horn vid dennes sida, samt ett diskret sigill i form av ett kluvet svärd... Hobsons och Borins färd vidare ämnade mot gruvan Kalhättan i nordväst och även om första biten mot Evendimsjöns södra strand var brant, så gick det undan. Men då marken åter steg och blev stenig noterade Hobson ett vagt ljud, först oklart, men vid andra och tredje stöten tydligt att tillhörde ett stridshorn. Hobson lämnade Borin, till dennes protester, och vände mot Ingold, vilken han förstod måste vara källan till hornstötarna. I högsta fart nådde han branterna uppåt södra porten då han såg fyra vargryttare kasta sig nedför klipporna. Han hann precis gömma sig då en väldig varg med ryttare hoppade upp på blocket han gömde sig vid. Vargen sniffade, men lyckades ej upptäcka Hobson, innan den ylade och följde klippbrantens skuggor västerut. Kring halsen på dess ryttare, en väldig ork, hängde ett guldmynt. Hobson befarande det värsta, men då han nådde klippornas krön så han en siluett mot middagssolen (Joyful Sight). Ingold förklarade att hornstöten ämnade att varna dem för förföljarna, så de satte gemensamt av åter tillbaka mot Kalhättan och Borin, som Hobson förstod var i stor fara. I högsta fart nådde de Kalhättan, där de fann lägret utanför gruvan övergivet, sånär som på liken från dess invånare… Ingold tog position på de resta stenarna i lägret medan Hobson begav sig in i gruvan, genom porten som var sönderslagen. Han hörde jämmer djupare från gruvan som delvis saboterats. Stöttepelare hade fällts och berget skadats av ödesdigra slag. Borin satt ensam i mörket och grät. Det han sett fick honom att manade Hobson att ej gå djupare… Dova och avlägsna skalv genljöd tunnlarna. Hobson gick trots uppmaningen djupare och fann ett rött grottrum - och massakern den inhyste. Sköldar var bucklade och hjälmar krossade. Kroppsdelar låg huller om buller (2 Shadow), men ingen Balin... Många låg samlade mot en oskadd svart gjutjärnsdörr. Varsamt flyttade Hobson dessa och låste upp dörren. Då dörren trögt gled upp knäcktes dörrkarmen och dörren skulle aldrig igen kunna stängas. Samtidigt ökade skalven i frekvens och intensitet. I rummet fanns en kista (Greater Treasure), ett bord med en stor bok och ytterligare en dörr. Hobson, en sann skattjägare, gav sig mot kistan. Med exceptionell skicklighet och fart gick kistan upp och avslöjade mynt och föremål (2 x 9 Treasure, 1 Marvellous artifact, 1 kampanjskatt). En kraftig jordbävning fick Hobson att förstå att grottan riskerade att kollapsa. Han plockade på sig det han kunde bära och flydde i högsta fart mot utgången, men lyckades även få med sig boken med en sista ansträngning och slängde sig ut genom dörren just som rummet kollapsade. Borin ropade på honom och i mörkret stötte de ihop med varande och hann just ut innan hela gruvan rasade in och sände ut sten och ett väldigt dammoln som skylde all sikt. I samma stund hörde de Ingolds hornstötar!
S05: I dammolnet förstod Borin och Hobson att de var under anfall. Hobson smög undan medan Borin rusade rakt mot fienderna, till synes understödda av pilbågseld. Efter en hård och utmattande strid, i vilken Hobson inledningsvis dräpte en varg med ett precist knivkast, föll Borin av ett väldigt hugg från ett tvåhandat orksvärd. I den slutliga envigen mellan orken och Hobson föll slutligen orkledaren genom ett välriktat stick genom orkens svarta rustning. I efterdyningarna kunde Borins liv rädda och de tillbringade natten i resterna av gruvlägret. Ingold och Hobson hjälptes åt att begrava de döda dvärgarna, samt bränna de stinkande orkliken. Därefter begav de sig alla i varsam takt mot den plats Borin trodde Balin måste befinna sig - en annan närliggande gruva inmutad av Balin. Då nådde den väl dolda runporten bakom vattenfallet tillhörande gruvan Brådklyft och knackade på.
S06 pågår.
I denna kampanjen har jag haft en ambition att ha hög grad slumpmässiga inslag för att beträda lite djupare vatten och avvika från min annars rätt omfattande prepp. Preppen har primärt bestått i att titta på karaktären och vad spelaren varit intresserad av (session 0), sedan bygga SLP och platser utifrån detta. Huvudfokuset har varit SLP med ganska tydliga motivationer, vilka jag arbetat fram genom Kults tarotkort. Detta har blivit ett av mina favoritsätt för att bygga ut karaktärer, även om det ibland kan ta lite tid (föredrar att göra det fysiskt, men det tar tid att blanda. När det behöver gå snabbt finns det dock en käck bot på discord). Första delen följer nedan.
Igår fortsatte Hobson Maggot-Foots 1v1 äventyr norr om Fylke. Sjätte sessionen (5 exkl session 0) och var primärt en Fellowship Phase (FP) och debrief kopplat till den inledande delen i äventyret (som är en minikampanj). Vi kör med soloreglerna då endast 1 spelare, vilket förbättrar karaktären, men har även utgått från dess regler för erfarenhet. I och med det blivit fler sessions innan FP hade en del erf ansamlats. En skill ökades och Hobson fick en ny virtue (Small folk).
S01: Det ursprungliga äventyret startade efter ett födelsedagsfirande i Stock som höll på att gå illa. Han överfölls av två vättar på vägen hem då han försökte hjälpa en skadad dunedain han sett på värdshuset tidigare under kvällen, men kunde nedgöra fienderna. Dunedainens liv kunde dock ej räddas då vättegiftet spridits i hennes kropp och Branduin tog henne mot havet... Dock, innan de överfallits hade hon bett Hobson leverera ett brev till Väderklint i hennes ställe. I fjärran hördes illavarslande ylanden... Då han i gryning morgonen därpå kom hem noterade Hobson något eller någon stryka omkring utanför hans hem i Crickhollow...
S02: "Något" upptäckte han var sin gamla vän från Bree Borin, son av Grór. Han bjöd Borin sova över och hörde att han bringade nyheter från Balin. Hobson valde att följa Borin mot Evendims kullar, där Balin befann sig. Brevet tog han med sig, sigillet brutet, men dess innehåll var okänt då han ej kunde alviskan (men kanske Balin kunde det). Deras färd gick via Scary, där Borin visst hade ärende bland sina fränder där, om än endast få fanns kvar. I värdshuset gick rykten om dvärgarnas exodus och om gamla sagor om väldiga och ljusskygga bestar bland de norra kullarna... Efter en sen kväll på värdshuset försov sig en sliten Hobson, vilket vredgade Borin som gav sig av i förväg. Bortom de öppna fälten norr om Oatbarton, då Hobson nästan var ikapp, noterade han en väldig och mörk skepnad rusa mot Borin!
S03: Sällskapet överfölls av två vargryttare och Borin skadades allvarligt i benet, men med Hobsons hjälp kunde de behandla giftet från de naggade orksvärden och fortsätta på färden. Kring halsen på orken fann Hobson ett mynt i renaste guld som gav honom kalla kårar. På myntet fanns en kungprofil, med död blick, omgärdad av alviska tecken - Hobson kunde tyda "konung" och "sista"... Färden fortsatte mot södra änden av Evendimsjön. Det var en tung vandring över de oländiga höjderna, men då de fann en naturlig stig som ledde till branterna som stupade ner mot sjön fann de en av en slump (Chance meeting) en diskret eld, över vilken två harar långsamt grillades. Borin stövlade in, hungrig, men Hobson sade att de ej skulle besvära den eller de som gjort elden och väntade. Då denne gjorde sig till känna och tilltalade dem, fann de denne hukad på ett stenblock och hade uppenbarligen observerat deras ankomst från start. Efter de hälsat bad Ingold dem ta för sig och vila ut, medan han fortsatte vakta den "södra porten".
S04: De sov säkert den natten med Ingold vakande. I gryning berättade Hobson om brevet och Ingolds min blev allvarlig. Han ombads att överlämna detta, men då Hobson vägrade meddelade Ingold att skulle han ändra sig skulle han ta sig mot Annúminas och Ingolds namn skulle ge honom lejd. Innan de gick noterade han Ingolds eleganta klädsel, ett förgyllt horn vid dennes sida, samt ett diskret sigill i form av ett kluvet svärd... Hobsons och Borins färd vidare ämnade mot gruvan Kalhättan i nordväst och även om första biten mot Evendimsjöns södra strand var brant, så gick det undan. Men då marken åter steg och blev stenig noterade Hobson ett vagt ljud, först oklart, men vid andra och tredje stöten tydligt att tillhörde ett stridshorn. Hobson lämnade Borin, till dennes protester, och vände mot Ingold, vilken han förstod måste vara källan till hornstötarna. I högsta fart nådde han branterna uppåt södra porten då han såg fyra vargryttare kasta sig nedför klipporna. Han hann precis gömma sig då en väldig varg med ryttare hoppade upp på blocket han gömde sig vid. Vargen sniffade, men lyckades ej upptäcka Hobson, innan den ylade och följde klippbrantens skuggor västerut. Kring halsen på dess ryttare, en väldig ork, hängde ett guldmynt. Hobson befarande det värsta, men då han nådde klippornas krön så han en siluett mot middagssolen (Joyful Sight). Ingold förklarade att hornstöten ämnade att varna dem för förföljarna, så de satte gemensamt av åter tillbaka mot Kalhättan och Borin, som Hobson förstod var i stor fara. I högsta fart nådde de Kalhättan, där de fann lägret utanför gruvan övergivet, sånär som på liken från dess invånare… Ingold tog position på de resta stenarna i lägret medan Hobson begav sig in i gruvan, genom porten som var sönderslagen. Han hörde jämmer djupare från gruvan som delvis saboterats. Stöttepelare hade fällts och berget skadats av ödesdigra slag. Borin satt ensam i mörket och grät. Det han sett fick honom att manade Hobson att ej gå djupare… Dova och avlägsna skalv genljöd tunnlarna. Hobson gick trots uppmaningen djupare och fann ett rött grottrum - och massakern den inhyste. Sköldar var bucklade och hjälmar krossade. Kroppsdelar låg huller om buller (2 Shadow), men ingen Balin... Många låg samlade mot en oskadd svart gjutjärnsdörr. Varsamt flyttade Hobson dessa och låste upp dörren. Då dörren trögt gled upp knäcktes dörrkarmen och dörren skulle aldrig igen kunna stängas. Samtidigt ökade skalven i frekvens och intensitet. I rummet fanns en kista (Greater Treasure), ett bord med en stor bok och ytterligare en dörr. Hobson, en sann skattjägare, gav sig mot kistan. Med exceptionell skicklighet och fart gick kistan upp och avslöjade mynt och föremål (2 x 9 Treasure, 1 Marvellous artifact, 1 kampanjskatt). En kraftig jordbävning fick Hobson att förstå att grottan riskerade att kollapsa. Han plockade på sig det han kunde bära och flydde i högsta fart mot utgången, men lyckades även få med sig boken med en sista ansträngning och slängde sig ut genom dörren just som rummet kollapsade. Borin ropade på honom och i mörkret stötte de ihop med varande och hann just ut innan hela gruvan rasade in och sände ut sten och ett väldigt dammoln som skylde all sikt. I samma stund hörde de Ingolds hornstötar!
S05: I dammolnet förstod Borin och Hobson att de var under anfall. Hobson smög undan medan Borin rusade rakt mot fienderna, till synes understödda av pilbågseld. Efter en hård och utmattande strid, i vilken Hobson inledningsvis dräpte en varg med ett precist knivkast, föll Borin av ett väldigt hugg från ett tvåhandat orksvärd. I den slutliga envigen mellan orken och Hobson föll slutligen orkledaren genom ett välriktat stick genom orkens svarta rustning. I efterdyningarna kunde Borins liv rädda och de tillbringade natten i resterna av gruvlägret. Ingold och Hobson hjälptes åt att begrava de döda dvärgarna, samt bränna de stinkande orkliken. Därefter begav de sig alla i varsam takt mot den plats Borin trodde Balin måste befinna sig - en annan närliggande gruva inmutad av Balin. Då nådde den väl dolda runporten bakom vattenfallet tillhörande gruvan Brådklyft och knackade på.
S06 pågår.