Deodanders
Syntaldicus Nomenclatus
- Joined
- 24 Nov 2005
- Messages
- 637
I fredags spelade jag The Shadow of Yesterday för första gången och det var rätt suveränt.
Det var ett kort spelmöte, ganska precis två timmar, men det visade verkligen på spelets styrkor.
Spelarna var, förutom mig själv, min fru Hanna och en nära vän till oss, Karin.
Det här var tredje gången vi spelade tillsammans. Två spelmöten med Call of Cthulhu förra året gjorde klart att vi gärna ville spela mer tillsammans men isåfall ett annat spel.
För Hanna och Karin var det här tredje gången någonsin. Jag började spela för två år sedan igen, efter ett långt uppehåll.
De hade uttryckt önskemål om äventyr och action och i ett e-mail föreslog jag TSoY. Jag gav dem mer eller mindre en sammanfattning av introduktionen och sammanfattade det som ”Tim Burtons version av Lord of the Rings”.
De var sålda.
För två veckor sedan hade vi ett jätteroligt och givande möte där vi snackade upplägg, RP-koncept och gjorde karaktärer.
När jag frågade dem vilken stil de satsade på och skulle föredra svarade de ”våld i vildmark!”.
När vi tittade på kulturerna kändes Khale som det rätta alternativet.
Med tanke på deras preferenser var jag lätt förvånad över rollpersonerna som växte fram, men som Hanna sade: ”Vi vill ha våld och strider, men det betyder inte att vi ska vara de som initierar det. Det ska bli intressant att hitta på andra sätt att lösa det”.
Helt okej med mig.
Karins RP är Karni, en kringvandrande hantverkare och kvinnotjusare från Khale. Han har Key of the Outcast och vandrar från stam till stam, by till by, och byter sin keramik mot uppehälle och mat medan han flirtar med damerna och längtar efter ett hem.
Hanna spelar Rubello, en ung råttman från Maldor som kommit till Khale med Key of the Mission: Finna månsilver, men han letar lika mycket efter vänskap och sitt första äventyr.
Han är en snyltare och full av skrönor.
Vi startade med en scen där de här två vagabonderna kurade kring en eld. De hade stött på varandra ett par dagar tidigare och Hanna beskrev hur Rubello uppskattade sällskapet. Det bestämdes att Karni var lite mer tveksam men inte heller hade något emot den unge råttan.
De fick plötsligt sällskap då tre personer lösgjorde sig från de närliggande buskagen och vi hade vår första konflikt.
De tre nykomlingarna var Lorne och Fran, bror och syster och del av ett litet gerillaband, och Dro, deras goblinspejare.
Med spjut i hand krävde Lorne att få veta vilka de var och vad de hade för ärende i de här delarna av Khale.
Karin lät sin RP berätta vad de ville veta men sade att hon ville använda sin Sway för att få dem att nöja sig med svaret och lämna gläntan.
Hanna fyllde i: ”Om hon lyckas vill jag slå för att få dem att stanna!”
Karin slog ett failure mot Lornes superba Discern Truth och de tre motståndsmännen slog sig ner vid elden enligt de förutsättningar vi fastslagit.
Resten av kvällen blev riktigt cool. Rubello fick ögonen på en månsilverdolk som Dro bar i bältet och började pumpa honom på information, och på samma gång väcka Lornes misstankar igen.
Karni använde i sin tur sina sociala färdigheter för att ställa sig in hos Fran, och lyckades med detta.
Vi slutade kvällen med en scen där Rubello smög upp, tog dolken från Dros bälte och ivrigt undersökte den i skenet från den falnande elden, för att därpå stoppa tillbaks den.
Nästa dag erbjöd Lorne dem lejd genom skogen och RP accepterade. Rubello såg en chans att ta reda på mer om den mystiska metallen och Karni verkade sukta efter i huvudsak sex och husrum.
Innan vi avslutade spelmötet stötte de på två soldater från Ammeni, och medan Hanna såg till att Rubello gömde sig i en ihålig trästam så stod Karni upp och slog ner en av männen med en stenhård bit keramik, kraftigt understödd av Gift Dice.
Nu är de på väg till det khaleanska gerillalägret, med en av ammenisoldaterna som fånge och vunnen tillit (fast Lorne rynkade pannan när Rubello började plundra den medvetslösa kroppen på ”krigsbyte”.)
Jag är eld och lågor. Det gick så smidigt och allt riktigt bra som hände i spel hade en direkt anknytning till användandet av spelsystemet. Den första gången vi slog tärning var lite långsam för Hanna och Karin ville inte gå igenom IIEE och dylikt innan spelmötet utan föredrog att lära sig genom spel.
De greppade genast conflict resolution och började snart begära slag för konflikter och klargöra insatser. Keys kom till användning redan i första scenen.
När jag berättade att de kunde använda sina Pools för att få bonustärningar lös de upp.
Gift Dice kom till användnig på flera häftiga sätt.
När vi pratade om spelmötet efteråt sade både Hanna och Karin att de verkligen kände att de hade kontroll över sina karaktärer och möjligheten att forma storyn genom deras mål (och mot dem!)
Vi var alla överens om att Keys spelade en avgörande roll i detta; de är spelar- såväl som karaktärsmotivation.
De uppskattade också avbräcket från det undersökande standardspelsättet från CoC, även om vi verkligen tonade ner det under våra två spelmöten.
Jag har varit peppad på The Shadow of Yesterday ganska länge nu efter att ha läst det, men är ändå överrumplad över hur bra det faktiskt fungerade i spel. Jag tror att en hel del har att göra med Hanna och Karins fräscha sätt att ta sig an de idéer som spelet presenterar.
Vi siktar på att spela varannan vecka framöver och jag har verkligen fått mersmak.
Om någon på forumet har några frågor, funderingar eller egna erfarenheter från spelet så diskuterar jag gärna det.
Det var ett kort spelmöte, ganska precis två timmar, men det visade verkligen på spelets styrkor.
Spelarna var, förutom mig själv, min fru Hanna och en nära vän till oss, Karin.
Det här var tredje gången vi spelade tillsammans. Två spelmöten med Call of Cthulhu förra året gjorde klart att vi gärna ville spela mer tillsammans men isåfall ett annat spel.
För Hanna och Karin var det här tredje gången någonsin. Jag började spela för två år sedan igen, efter ett långt uppehåll.
De hade uttryckt önskemål om äventyr och action och i ett e-mail föreslog jag TSoY. Jag gav dem mer eller mindre en sammanfattning av introduktionen och sammanfattade det som ”Tim Burtons version av Lord of the Rings”.
De var sålda.
För två veckor sedan hade vi ett jätteroligt och givande möte där vi snackade upplägg, RP-koncept och gjorde karaktärer.
När jag frågade dem vilken stil de satsade på och skulle föredra svarade de ”våld i vildmark!”.
När vi tittade på kulturerna kändes Khale som det rätta alternativet.
Med tanke på deras preferenser var jag lätt förvånad över rollpersonerna som växte fram, men som Hanna sade: ”Vi vill ha våld och strider, men det betyder inte att vi ska vara de som initierar det. Det ska bli intressant att hitta på andra sätt att lösa det”.
Helt okej med mig.
Karins RP är Karni, en kringvandrande hantverkare och kvinnotjusare från Khale. Han har Key of the Outcast och vandrar från stam till stam, by till by, och byter sin keramik mot uppehälle och mat medan han flirtar med damerna och längtar efter ett hem.
Hanna spelar Rubello, en ung råttman från Maldor som kommit till Khale med Key of the Mission: Finna månsilver, men han letar lika mycket efter vänskap och sitt första äventyr.
Han är en snyltare och full av skrönor.
Vi startade med en scen där de här två vagabonderna kurade kring en eld. De hade stött på varandra ett par dagar tidigare och Hanna beskrev hur Rubello uppskattade sällskapet. Det bestämdes att Karni var lite mer tveksam men inte heller hade något emot den unge råttan.
De fick plötsligt sällskap då tre personer lösgjorde sig från de närliggande buskagen och vi hade vår första konflikt.
De tre nykomlingarna var Lorne och Fran, bror och syster och del av ett litet gerillaband, och Dro, deras goblinspejare.
Med spjut i hand krävde Lorne att få veta vilka de var och vad de hade för ärende i de här delarna av Khale.
Karin lät sin RP berätta vad de ville veta men sade att hon ville använda sin Sway för att få dem att nöja sig med svaret och lämna gläntan.
Hanna fyllde i: ”Om hon lyckas vill jag slå för att få dem att stanna!”
Karin slog ett failure mot Lornes superba Discern Truth och de tre motståndsmännen slog sig ner vid elden enligt de förutsättningar vi fastslagit.
Resten av kvällen blev riktigt cool. Rubello fick ögonen på en månsilverdolk som Dro bar i bältet och började pumpa honom på information, och på samma gång väcka Lornes misstankar igen.
Karni använde i sin tur sina sociala färdigheter för att ställa sig in hos Fran, och lyckades med detta.
Vi slutade kvällen med en scen där Rubello smög upp, tog dolken från Dros bälte och ivrigt undersökte den i skenet från den falnande elden, för att därpå stoppa tillbaks den.
Nästa dag erbjöd Lorne dem lejd genom skogen och RP accepterade. Rubello såg en chans att ta reda på mer om den mystiska metallen och Karni verkade sukta efter i huvudsak sex och husrum.
Innan vi avslutade spelmötet stötte de på två soldater från Ammeni, och medan Hanna såg till att Rubello gömde sig i en ihålig trästam så stod Karni upp och slog ner en av männen med en stenhård bit keramik, kraftigt understödd av Gift Dice.
Nu är de på väg till det khaleanska gerillalägret, med en av ammenisoldaterna som fånge och vunnen tillit (fast Lorne rynkade pannan när Rubello började plundra den medvetslösa kroppen på ”krigsbyte”.)
Jag är eld och lågor. Det gick så smidigt och allt riktigt bra som hände i spel hade en direkt anknytning till användandet av spelsystemet. Den första gången vi slog tärning var lite långsam för Hanna och Karin ville inte gå igenom IIEE och dylikt innan spelmötet utan föredrog att lära sig genom spel.
De greppade genast conflict resolution och började snart begära slag för konflikter och klargöra insatser. Keys kom till användning redan i första scenen.
När jag berättade att de kunde använda sina Pools för att få bonustärningar lös de upp.
Gift Dice kom till användnig på flera häftiga sätt.
När vi pratade om spelmötet efteråt sade både Hanna och Karin att de verkligen kände att de hade kontroll över sina karaktärer och möjligheten att forma storyn genom deras mål (och mot dem!)
Vi var alla överens om att Keys spelade en avgörande roll i detta; de är spelar- såväl som karaktärsmotivation.
De uppskattade också avbräcket från det undersökande standardspelsättet från CoC, även om vi verkligen tonade ner det under våra två spelmöten.
Jag har varit peppad på The Shadow of Yesterday ganska länge nu efter att ha läst det, men är ändå överrumplad över hur bra det faktiskt fungerade i spel. Jag tror att en hel del har att göra med Hanna och Karins fräscha sätt att ta sig an de idéer som spelet presenterar.
Vi siktar på att spela varannan vecka framöver och jag har verkligen fått mersmak.
Om någon på forumet har några frågor, funderingar eller egna erfarenheter från spelet så diskuterar jag gärna det.
