Hade en snutt fortsättning på det här inlägget http://www.rollspel.nu/forum/ubbthreads....html#Post883996
Nån gång kanske jag orkar be någon korrläsa samt fylla ut och lägga till.
Tid
Han reflekterade nästan aldrig om hur långt den där linjen hade dragits, linjen som representerade hans livstid. Den var längre än vad de flesta gudar skänkte till sina skapelser. Därför hade han valt att ge sig själv mer, betydligt mer. Ska man få något betydande uträttat behövs det en hel del, då skalan över de största och mest betydande händelser är alldeles för utdragen så var anpassning nödvändig. Just ur detta perspektiv tittade han sällan bakåt beträffande sig själv. Beträffande allt annat var det annorlunda.
För att han skulle förstå tiden som något annat än ett konstant flöde hade en av hans gamla mentorer använt minst sagt udda metoder. Detta var långt innan han anslöt sig till Kabalerna. Hans mentor då hade varit en Lengh-Li, hovmagiker och astrolog vid den store Mhîms hov, vid namn Jakhmal Ben Saleh. Erkänd kronotrop och astrolog.
Det hade börjat som ett av deras vanliga filosofiska samtal om Mundanas uppbyggnad och byggstenarnas essenser. Skillnaderna mellan västerländsk och österländsk teoribildning var besvärande, då empiriska resultat oftast gav både än det ena rätt än det andra. Postulat, teorier och hypoteser växlades fritt och mer ofta än vad hans ungdoms stolthet tidigare hade tillåtit honom hade han fått ge vika för den andres argument och betydligt djupare insikt. Det var så Jakhmal hade undervisat.
Som vanligt under sina samtal så rökte de blå vallmo, hul gil, ur en gemensam silverpipa. Vallmon hade den prekära effekten att sinnena dämpades till förmån för skärpan hos intellektet. Synen förbyttes mot syner som klädde deras filosofiska spörsmål i bilder.
De senaste samtalen hade handlat mycket om skillnaderna i hur varelser uppfattar världen om kring dem och hur den i själva verket är beskaffad. Tidens beskaffenhet och kronotropin var en av dessa shang som det hade samtalats mest om. Matematiken hade gått att förstå rent teoretiskt, men inte intuitivt, vilket Lengh-Lin hävdade var nödvändigt för att kunna ens börja med kronotropiska vävar.
"Min unge vän, för att med ditt väsen, och inte ditt sinne allena, kunna förstå att tiden inte är ett konstant flöde måste du själv vinna denna insikt genom att uppleva att det faktiskt förhåller sig annorlunda". Det var en annan viktig del av Sungs filosofi, att intellektet inte ensamt kunde vinna insikt i mystiken utan att själslig insikt var minst lika, om inte ännu viktigare för att på riktigt förstå de djupare mysterierna.
Jakhmal hade lyft på locket till de kanelkryddade dadlarna. Denna gång var det inga dadlar som prydde silverfatet. Där, bara på en knapp armlängds avstånd, låg en ihoprullad ökenglimma, en dödlig giftorm som höjde huvudet och väste med tungan vädrandes mot Toman. Han hörde fortfarande hur ormen väste när den slog.
Om och om igen slog ormen och varje gång träffade den med ett brännande hugg i Tomans ansikte. Det var fler ormar, han kunde inte räkna, han stod mitt ibland ett oräkneligt antal. De krälade upp för hans ben, slingrade sig runt hans armar. Gång på gång slog de, varje hisz-ljud avslutades med ett dödligt hugg.
Men han krampade inte, föll inte ens ihop. Han kunde heller inte röra sig därifrån. Varje hugg mot ansiktet började på samma sätt, ett väs och sedan ett utfall så snabbt att han är ens utan påverkan av vallmon skulle hunnit blinka. Det var då han såg det. För varje hugg så rörde sig ormarna långsammare och långsammare mot hans ansikte, han hade kunnat bara sträcka ut en hand för att fånga ormen innan den högg, men handen rörde sig ännu långsammare.
Ju långsammare ormen tycktes närma sig med öppna käftar desto fortare kom avslutet med injektionen av det brännande giftet i hans kropp. Även ormens tillbakadragning inför nästa hugg tyckets vara otroligt långsamt. Giftet brändes i hela hans kropp nu, men han försökte på något sätt att ändå värja sig mot nästa hugg. Utfallet började igen långsamt, han koncentrerade sig, han liknade ormens rörelse vid en långsam dans. Han drog sitt huvud bakåt från ormen som trotts detta kom närmare och närmare. ”Tid är inte ett konstant flöde”. Han hade i tid dragit undan sitt ansikte så ormen missat! För ett ögonblick var allt tillbaka till normalt, rörelserna kändes igen och såg åter rätt ut.
Ormen slingrandes på hans ena arm spände sig för nästa attack. Den rörde sig knappt, han kunde med lätthet ta ormen med sin andra hand och slita bort den. När han slängde iväg den så återgick skeendena återigen till vad som föreföll bekant. Han kände hur giftet hade honom, brännandet var så intensivt att smärtan inte längre gick att känna varifrån den kom. Allt slocknade.
När han vaknade till liv igen ett par dagar senare, omtöcknad och utmattad hörde han Jakhmals röst, skrockande. ”Nu förstår du?”
Vid deras nästa samtal så hade dadlarna serverats inte bara med kanel utan även med en ökenglimma på fatet. De tog båda åt sig av dadlarna utan besvär.
Toman log åt minnet, det hade bara varat ett ögonblick trots att det innehöll så mycket. Han ställde ifrån sig tekoppen och började dagens arbete. Dagens hög låg prydligt staplad på hans skrivbord. Ianel hade sorterat den efter relevans som vanligt. Tariks rapport låg överst.
Nån gång kanske jag orkar be någon korrläsa samt fylla ut och lägga till.
Tid
Han reflekterade nästan aldrig om hur långt den där linjen hade dragits, linjen som representerade hans livstid. Den var längre än vad de flesta gudar skänkte till sina skapelser. Därför hade han valt att ge sig själv mer, betydligt mer. Ska man få något betydande uträttat behövs det en hel del, då skalan över de största och mest betydande händelser är alldeles för utdragen så var anpassning nödvändig. Just ur detta perspektiv tittade han sällan bakåt beträffande sig själv. Beträffande allt annat var det annorlunda.
För att han skulle förstå tiden som något annat än ett konstant flöde hade en av hans gamla mentorer använt minst sagt udda metoder. Detta var långt innan han anslöt sig till Kabalerna. Hans mentor då hade varit en Lengh-Li, hovmagiker och astrolog vid den store Mhîms hov, vid namn Jakhmal Ben Saleh. Erkänd kronotrop och astrolog.
Det hade börjat som ett av deras vanliga filosofiska samtal om Mundanas uppbyggnad och byggstenarnas essenser. Skillnaderna mellan västerländsk och österländsk teoribildning var besvärande, då empiriska resultat oftast gav både än det ena rätt än det andra. Postulat, teorier och hypoteser växlades fritt och mer ofta än vad hans ungdoms stolthet tidigare hade tillåtit honom hade han fått ge vika för den andres argument och betydligt djupare insikt. Det var så Jakhmal hade undervisat.
Som vanligt under sina samtal så rökte de blå vallmo, hul gil, ur en gemensam silverpipa. Vallmon hade den prekära effekten att sinnena dämpades till förmån för skärpan hos intellektet. Synen förbyttes mot syner som klädde deras filosofiska spörsmål i bilder.
De senaste samtalen hade handlat mycket om skillnaderna i hur varelser uppfattar världen om kring dem och hur den i själva verket är beskaffad. Tidens beskaffenhet och kronotropin var en av dessa shang som det hade samtalats mest om. Matematiken hade gått att förstå rent teoretiskt, men inte intuitivt, vilket Lengh-Lin hävdade var nödvändigt för att kunna ens börja med kronotropiska vävar.
"Min unge vän, för att med ditt väsen, och inte ditt sinne allena, kunna förstå att tiden inte är ett konstant flöde måste du själv vinna denna insikt genom att uppleva att det faktiskt förhåller sig annorlunda". Det var en annan viktig del av Sungs filosofi, att intellektet inte ensamt kunde vinna insikt i mystiken utan att själslig insikt var minst lika, om inte ännu viktigare för att på riktigt förstå de djupare mysterierna.
Jakhmal hade lyft på locket till de kanelkryddade dadlarna. Denna gång var det inga dadlar som prydde silverfatet. Där, bara på en knapp armlängds avstånd, låg en ihoprullad ökenglimma, en dödlig giftorm som höjde huvudet och väste med tungan vädrandes mot Toman. Han hörde fortfarande hur ormen väste när den slog.
Om och om igen slog ormen och varje gång träffade den med ett brännande hugg i Tomans ansikte. Det var fler ormar, han kunde inte räkna, han stod mitt ibland ett oräkneligt antal. De krälade upp för hans ben, slingrade sig runt hans armar. Gång på gång slog de, varje hisz-ljud avslutades med ett dödligt hugg.
Men han krampade inte, föll inte ens ihop. Han kunde heller inte röra sig därifrån. Varje hugg mot ansiktet började på samma sätt, ett väs och sedan ett utfall så snabbt att han är ens utan påverkan av vallmon skulle hunnit blinka. Det var då han såg det. För varje hugg så rörde sig ormarna långsammare och långsammare mot hans ansikte, han hade kunnat bara sträcka ut en hand för att fånga ormen innan den högg, men handen rörde sig ännu långsammare.
Ju långsammare ormen tycktes närma sig med öppna käftar desto fortare kom avslutet med injektionen av det brännande giftet i hans kropp. Även ormens tillbakadragning inför nästa hugg tyckets vara otroligt långsamt. Giftet brändes i hela hans kropp nu, men han försökte på något sätt att ändå värja sig mot nästa hugg. Utfallet började igen långsamt, han koncentrerade sig, han liknade ormens rörelse vid en långsam dans. Han drog sitt huvud bakåt från ormen som trotts detta kom närmare och närmare. ”Tid är inte ett konstant flöde”. Han hade i tid dragit undan sitt ansikte så ormen missat! För ett ögonblick var allt tillbaka till normalt, rörelserna kändes igen och såg åter rätt ut.
Ormen slingrandes på hans ena arm spände sig för nästa attack. Den rörde sig knappt, han kunde med lätthet ta ormen med sin andra hand och slita bort den. När han slängde iväg den så återgick skeendena återigen till vad som föreföll bekant. Han kände hur giftet hade honom, brännandet var så intensivt att smärtan inte längre gick att känna varifrån den kom. Allt slocknade.
När han vaknade till liv igen ett par dagar senare, omtöcknad och utmattad hörde han Jakhmals röst, skrockande. ”Nu förstår du?”
Vid deras nästa samtal så hade dadlarna serverats inte bara med kanel utan även med en ökenglimma på fatet. De tog båda åt sig av dadlarna utan besvär.
Toman log åt minnet, det hade bara varat ett ögonblick trots att det innehöll så mycket. Han ställde ifrån sig tekoppen och började dagens arbete. Dagens hög låg prydligt staplad på hans skrivbord. Ianel hade sorterat den efter relevans som vanligt. Tariks rapport låg överst.