Nekromanti Till den mänskliga grymhetens lov!

[2097]

I wainscotskräck känns det som om det finns tre vägar att gå.

Det ena är att mänskligheten är en meningslös dammfläck på Azatoths solbrillor, som dom kosmiska varelserna bara inte har orkat torka bort än, men som dom kan utplåna närhelst dom känner för det. En världsbild som återfinns i spel som Call of Cthulhu och Silent Legions.

Det andra är att mänskligheten visserligen är central i spelets skeende, men att spelet i högre grad kretsar kring några kringvarelser till människorna och deras liv och leverne. Såsom World of Darkness, In Nomine och Nephilim. Änglarna lever bland människorna, är intresserade av dom, men bryr sig egentligen mest om sina egna liv.

Det tredje är spel där mänskligheten är det yttersta. Där det människorna gör mot sig själva och mot varandra är fröet till grymheten och skräcken. Såsom Kult och Unknown Armies.

För mig är detta tredje synsätt det absolut mest skrämmande. Jag gillar övernaturlig skräck, såsom Scooby Doo där det är lite mysiga spöken och varulvar (och ibland bara utklädda vaktmästare och likn) eller till och med mer otäcka spökfilmer som Dark Water och The Others. Men när det är mänskliga mördare typ Scream då blir jag livrädd, jag avskyr det, det är bland det hemskaste jag vet, jag vågar inte kolla på såna filmer alls.

Vad tycker ni?

 

[Sapient]

Jag föredrar nog faktiskt det som är mest utomvärldsligt. För min del är "mänsklig skräck" himla svår att göra så att jag gillar den. Och skruvas det aldrig så lite åt "splatterhållet" så har jag svårt att se det annat än som en parodi på sig självt.

Men däremot gillar jag när orsaken till skräcken förläggs i en zon som säger "det är något fel på vår värld, den är inte trygg, den kommer snart att rämna!". Det spelar sen ingen större roll om förklaringen är utomjordisk som i "Alien" eller som i "Pinhead".

 

[2097]

För mig är tanken på att en asteroid kommer slå in i jorden och döda alla mycket mindre skrämmande än tanken på att mänsklig klantighet med växthuseffekten skulle döda alla. Allt som är människornas fel fyller mig med en skamblandad skräck som är svår att stå ut med. Men jordbävningar och meteorer är bara force majeure. Sorgliga men fyller mig inte med samma panik.

 

[Sapient]

Intressant att du nämnde ett sånt exempel - jag tror jag, kanske pga outsläcklig cynism, ser lite på mänsklig grymhet som en asteroid som träffar jorden. "Så kan det gå", som Vonnegut hade sagt.

Men däremot är jag - förutom cynisk - också rätt så hoppfull. Mitt i allt mördande kommer människor på saker som att uppfinna universella rättigheter, mitt i miljöförstörandet säger nån "vi kanske inte borde hålla på så här?" Och mycket blir bättre - mycket mer blir bättre, än det som blir sämre någonstans. Att vi ens blir upprörda över sådana saker som när en regering får för sig att hälla giftig gas på sina egna invånare, för att de är illojala nog att bo på fiendekontrollerat område osv. - vem hade blivit det på medeltiden? Under antiken?

I världshistorien har det där ju snarare varit legio. "Vi slår ihjäl dem allihop, så kanske nästa stad vi vill erövra ska fatta att inte jiddra med oss!" typ. Eller tom som Genghis Kahn som efter att ha erövrat Samarkand lär ha ställt till med massmord, för att han ansåg det mest barmhärtigt att göra, pga att "vintern kommer ju snart och vi kommer ju att sno all deras mat, vi kan ju inte låta dem svälta ihjäl?"

Med så otroligt mycket grymhet, känns det lite som - ja, mättnad? Som påhittad mänsklig grymhet vare sig behövs eller förmår överträffa verkligheten.

Då kittlar det mig mycket mer att tänka att något annat kommer där och precis när vi tror att vi grejat det, precis när Nostromo kommer med mineraler från en främmande värld (så vi slipper ödelägga vår egen mer) eller vad det nu är för övernaturligt jox som visar sina huggtandförsedda munnar i glipan mellan vår värld och the other place - och *snip* så var den mänskliga gnistan släckt.

DET skrämmer mig.

 

[JJoghans]

Jag håller nog med om att alternativ 3 är det jobbigaste. Jag diggar alla tre scenario-typerna, men trean är nog det som jag själv har svårast att förlika mig med.

Jag älskar den kittlande tanken på monstruösa utomjordingar som kommer för att utplåna oss, medan tanken på att vi kanske är ensamma i universum och går mot vår undergång i varandras klor, på en överbefolkad, förorenad stenboll... det är den ultimata fasan.

 

[2097]

Jag älskar den kittlande tanken på monstruösa utomjordingar som kommer för att utplåna oss, medan tanken på att vi kanske är ensamma i universum och går mot vår undergång i varandras klor, på en överbefolkad, förorenad stenboll... det är den ultimata fasan.

Det här är bang on target för mig! Exakt så känner jag

PS: ett tröstande ord

 

[JJoghans]

PS: ett tröstande ord

Hahaha! :grin: Tack... tror jag...
:wink:

 

[Sapient]

Det här är bang on target för mig! Exakt så känner jag

PS: ett tröstande ord

Eris har alltid ett tröstande ord. Förmodligen är det inte sant, sannolikt är det inte sant. Men om det är vad du vill höra just då så är hon inte den som är den.

 

[2097]

Alla Eris' ord är sanna i nån mening, falska i nån mening, meningslösa i nån mening, sanna och falska i nån mening, sanna och meningslösa i nån mening, falska och meningslösa i nån mening, sanna, falska och meningslösa i nån mening, MEN INTE VARKEN!

 

[Sapient]

Om de inte, givetvis, är under inflytande av LAGEN OM NEGATIV OMKASTNING, under vilket det motsatta gäller, i precis så motsatt utsträckning som krävs för att uppväga det.

 

[Zire]

Jag tror att det har att göra med känslan och chansen att fly. Människan som yttersta hotet är läskigt eftersom det då gör detsamma var vi tar oss till. Flyr vi till en annan planet eller uppnår fantastiska framsteg, vad har det för betydelse om vi ändå aldrig kan fly från hotet människan.

Sedan kan man gå över på området då människan förändras till någonting främmande och otäckt, men du är kvar ensam som människa. Ett hopp ner i uncanny valley och sedan tillbaka till att människan är ändå värst.

Spoiler Melancholia:

Spoiler

Värsta scenen alla kategorier i min bok är när Justine i Melancholia som just fått rätt om världens undergång förklarar att det inte finns liv någon annanstans i universum. Hon kan inte förklara varför, bara att hon känner det på sig. Och eftersom hon har haft rätt om allt annat så är det svårt att ifrågasätta. Det går inte riktigt att bemöta med logik när hon inte använder logik. Hela scenen är utmärkt gjord och djupt obehaglig. Jag har nog aldrig känt sådan uppgivenhet över människans strävan och meningslöshet över vår existens i en film tidigare.

 

[2097]

Två bra poänger, Zire!
I Slakthus 5 som Sapient nämner så blandas mänsklig grymhet (Dresden) med Force Majeure (saltstoden) lite odiskriminerat. Men, Vonnegut har ju en antropomorf gudsbild så det kanske också är "mänsklig" grymhet.