Till det tråkiga rollspelandets lov!

[2097]

Skickade precis det här till några av mina kära spelare<3<3<3
Hoppas dom inte tar illa upp över att jag skickade det och hoppas ännu mer att dom inte tar illa upp över att jag klistrar in det här!

Texten börjar:

Här är mitt bästa rollspelsknep:
Jag försöker bara spela "tråkigt" och "uppenbart"!

I put the lists aside and get the students to play ‘shop’.
‘Can I help you?’
‘Yes, I’d like a pair of shoes.’
‘Would these do?’
‘I’d like another colour.’
‘I’m afraid this is the only colour we have, Sir.’
‘Ah. Well, perhaps a hat.’
‘I’m afraid that’s my hat, Sir.’

And so on—very boringly, with both actors ‘blocking’ the transaction in order to make the scene more ‘interesting’ (which it doesn’t).

I explain that I don’t want them to make the scene ‘interesting’, that they are just to buy and sell something. They start again.

‘Can I help you?’
‘Just browsing.’
‘No you’re not,’ I say. ‘Buy something.’
‘I want a hat.’
‘How about this one, Sir?’
‘Buy it,’ I say.
‘I’ll buy it.’
‘Two pounds ninety, Sir.’
‘Here.’
‘I’m afraid I don’t have any change, Sir.’
‘Yes you do,’ I insist.

I have to struggle with the actors before they will agree just to buy something and sell something.

We’ve all played with people who try to be funny or try to shock. It doesn’t work. When you’re trying to be good, you’re bad. The harder you try, the more you fail.

Instead, be average. Be boring. Be dull.

Paradoxically, when you try to be boring, you’re interesting to watch. When you try to be average, that’s when you’re good.

In their book Maximum Performance, Laurence Moorhouse and Leonard Gross interviewed athletes who had broken world records.

None of these athletes had tried to be good.

When interviewed, they’d say things like:

“I didn’t feel well that day…I don’t remember any particular moment during the event. It all seemed so easy. At the finish, the way the crowd was cheering told me I’d done well, but I had the feeling that if I had only tried a little harder I could have done much better.”

If you’re striving to scale the heights of Awesome, we don’t see Awesome: we see you trying. Stop trying, aim to be average, and you’ll enjoy yourself more.

If, while gaming, you can’t be clever or try hard, what can you do? The answer is: be obvious.

Do the obvious thing: the thing that obviously happens next in the story; the thing that you think everyone expects to happen. Paradoxically, that obvious thing may, to everyone else, seem original and brilliant.

Naturally, not every “obvious” thing you say will be brilliant. Often, what you think is an obvious next step in the story will, indeed, be an obvious step in the story. That’s fine. When you respond obviously, 90% of the time, you’ll carry the story forward naturally. If you'd tried to be clever, 90% of the time, you'd have thrown the story off course. And, when you're obvious, one time in ten, you’ll be brilliant.

Try to be brilliant and you’ll fail. Be obvious and, often, you’ll be brilliant.

Precis så tänkte jag med Hanna (en spelledarperson). Vad är ett naturligt sätt för henne att reagera i en sån här situation? Ni tyckte reaktionen var oväntad och något att engagera. Och det är precis så det är: det som är tråkigt och obvi för mig blir intressant för er och tvärt om. Om jag skulle ha börjat med saker som "Hurra vad bra att ni tog den där flaskan" eller "Kvidevitt jag heter Hanna och jag är en fågel nu för ni fåglifierade min medaljong" så skulle spelet bara ha urartat till lolrandom.

Men i och med min reaktion är grundad i det som, ja jo kanske inte är 100% perfekt men mitt bästa försök i att vara obvious och tråkig, så blev den intressant. Speciellt ihop med hidden info som jag som DM har (exempelvis om spelledarpersonerna har hemligheter, eller spells/curses och liknande), och ihop med dom olika traitsen som spelledarpersoner och rollpersoner har. Sen landar inte allt jag gör helt hundra och det är OK. Ni kanske tycker vissa personer är konstiga eller onaturliga och det är OK. Det är ju bara ett spel.

Kram