9: Troy (2004)
Det här är nog den av titlarna i listan som mest tänjer på "bra"-kravet, men när jag såg om den var det den bättre Director's Cut-versionen i alla fall. Filmen är en jäkla röra, och det är i första hand manusets fel - David Benioff som senare hamnar på Game of Thrones visar redan här att han inte kan skriva sig ur en blöt papperspåse, och Wolfgang Petersen vill göra... någonting som jag inte riktigt hänger med på vad det är, mer om det nedan. Men mycket annat är bra på riktigt. Skådisarna (och det är en diger lista) gör sitt yttersta med den kackiga dialogen, med
Priamos (Peter O'Toole!) och Akilles (Brad Pitt!) i scenen där Priamos ber om sin sons döda kropp som höjdpunkten. De materiella detaljerna är mellan OK och
riktigt bra (en annars mycket negativ recensent sträckte sig i alla fall så långt som att sandalerna var bra, och håret). Stridsscenerna är huvudsakligen lyckade, förutom att duellen Paris (Orlando Bloom!) / Menelaos är usel, men så är hela poängen att Paris inte kan slåss heller, bara skjuta båge - typecasta Orlando Bloom mycket, liksom? Vi är inte direkt bortskämda med kamp med spjut, och det händer i alla fall
ibland här.
Masscenerna är ofta bra (även om som alltid på film det där med formationsstrid verkar jäkligt svårt), och särskilt skeppen.
Men låt mig göra ett försök att förstå vad filmen försöker säga. När vi är i det trojanska kriget har det gått ett par generationer sedan den heroiska tidsåldern. Länder börjar bli viktigare än enskilda hjältar (börjar, men vi är inte där ännu).
Akilles är en symbol för den gamla tiden - en enskild hjälte med sitt krigarband som härjar efter ära och plundringsgods. Som bekant väljer han ett kort liv och en död på slagfältet, bara det ger honom
kleos aphthiton - odödlig ära! Hans lojaliteter är personliga, och som vi ser när Odysseus (Sean Bean!) rekryterar honom till kriget bryr han sig inte om abstraktioner som "Grekland" - hans inställning är väldigt mycket "I ain't got no quarrel with the VietCong". När han ändå går ut i kriget handlar det om det vanliga - ära och plundringsgods (många rollpersoner i fantasyrollspel känner igen sig?). Hans krig är en privatfråga, och han tycker att det borde vara det för andra också. "Imagine a king who fights his own battles, wouldn't that be a sight?" som han säger i klippet ovan. Han föraktar Agamemnon, men överkungen är också den som ger honom de krig han behöver, så det ekar litet tomt. Akilles kan inte leva utan våld. Är Akilles död en symbol för att den här heroiska tiden slutgiltigt är över? Kanske.
Agamemnon (Brian Cox!) är i stället en modern härskare. Han hetsar upp befolkningen med prat om ett abstrakt "Grekland" att kämpa för, fast han inte tror på det själv för ett ögonblick annat än som något han borde styra. För honom är bortförandet av Helena bara ett svepskäl för det krig han länge velat ha och nu är redo för, och han har inget annat än förakt för sin brors tjat om förlorad personlig heder. Han avskyr att vara beroende av en individualistisk och okontrollerbar frifräsare som Akilles - så här borde inte ett modernt krig behöva organiseras! - men vad gör man, liksom? Filmen tar det oerhört märkliga beslutet att låta Agamemnon dö under plundringen av Troja samtidigt som den fegar ut om kungafamiljen som lyckas fly, vilket gör allting ännu konstigare att tolka.
Hektor (Eric Bana!) är i varje läge den vuxne i rummet. Han älskar sin stad, han älskar sin fru, han älskar sin son, och han älskar sin bror (trots att denna är en komplett idiot... eller kanske ännu mer därför). Han vill ha fred, men han är beredd att föra krig. Han slåss inte för sin personliga ära utan för att skydda det han älskar (till skillnad från Akilles), men han kämpar för det
personligen (till skillnad från Agamemnon). Filmen underskattar honom mycket - han har aldrig en chans mot Akilles och han tänker redan från början att kriget inte kan vinnas, vilket inte alls är vad vi ser i Iliaden, där trojanerna upprepade gånger är mycket nära att vinna under hans ledarskap och han är om inte fullt så i alla fall nästan i nivå med Akilles. Han irriterar sig på hur både Paris och Akilles är så omogna, och varje gång någon börjar gå på om att dö nobelt tar han ned dem på jorden bäst han kan. När folk kommer med idiotiska, narcissistiska planer om hur just
de personligen kan lösa situationen med någon självuppoffring gör han det klart att det inte är så det funkar i den moderna världen (this is about power, not love"). Akilles är den nominelle hjälten i filmen, men Hektor är den som vi moderna människor kan respektera.
(Det är för övrigt
helt sjukt att filmen vägrar att använda en av de bästa scenerna i hela Iliaden, som dessutom borde passa perfekt med vad den har att säga - när Hektor skrämmer sin son genom att ha på sig sin krigshjälm. Inget kunde passa bättre i en diskussion om män i krig och i fred! Men så är också filmen systematiskt mycket mindre subtil än källtexten - tack för det, Benioff, som i intervjuer satte en ära i att använda den så litet han kom undan med!)
Så filmen verkar handla om övergången från en heroisk tid där det politiska alltid i slutänden är privat och kungen bara leder på grund av sina personliga kvaliteter, till en med nationer och arméer av namnlösa soldater. Dialogen mellan Akilles och Agamemnon är nyckelscenen här - Agamemnon säger att kungar vinner krigen och är de som blir hågkomna, medan Akilles svarar att soldaterna vann segern. Konflikten mellan Agamemnon som kung och Akilles som främsta kämpe blossar upp här, precis som i källtexten. Däremot begriper inte filmen att Briseis bara är en symbol - det som
verkligen står på spel är äran (och hela hanteringen av hennes story skjuter
totalt bredvid målet och verkar i första hand vara till för att heterosexualisera Akilles). Hela tiden slår filmen fram och tillbaka mellan det personliga och det kollektiva. Ska arméerna utkämpa slaget, eller ska Akilles och Boagrius duellera (eller för den delen Paris och Menelaos)? Händer kriget för att Paris tänker med kuken i stället för hjärnan, eller händer det för att Agamemnon vill kontrollera handelsvägarna? Är det gudarna, kämparna, eller det numerära förhållandet mellan truppstyrkorna som avgör ett krig?
Det här är intressanta frågeställningar inom filmens ram, men den verkar inte riktigt vilja besvara dem. I källtexterna går som bekant allt åt helvete - Hektor dödas, Akilles dödas, Troja plundras, och Agamemnon mördas av sin fru när han kommer och sedan går bronsålderscivilisationen under - i någon mening
är det Akilles som lyckas bäst, eftersom alla dör men han i alla fall får sin odödliga ära först. I filmen kan Ajax inte rädda ett slag personligen som han gör i Iliaden, men Akilles kan (vi pratar stor-Ajax här - en film kan förstås inte ha två Ajax, hur skulle det se ut!). Man skulle kunna tro att filmen har ett antikrigsbudskap, men det är inte riktigt sant. Trojanerna för uppenbart ett rättfärdigt försvarskrig, men om filmen ville visa upp The Horrors of War kunde den göra det mycket effektivare, och när antikrigsbudskap levereras - som av Briseis - bemöts och undermineras det. Kanske är det i slutänden inte någon av de tre stora som har rätt, utan
Odysseus - han är realistisk och intelligent, förstår att systemet suger, och gör sitt bästa att navigera det ändå. Odysseus, som avgör kriget. Odysseus, som faktiskt överlever, och kommer att komma hem för att kunna klappa sin hund igen. Odysseus, som får filmens slutord. Men det är ett märkligt otydligt budskap.
(Eller så är den verkliga vinnaren Rom - i en oväntad passage tar filmen en Vergilius-sväng, där vi får se Aeneas kånka på sin åldrade far och får "the Sword of Troy" av Paris så att han kan åka iväg och grunda Rom - sade jag att den här filmen är konstigt skriven?)
Utifrån måste man nog förstå
Troy som "post-" två saker - post-
Lord of the Rings (som den försöker bli) och post-9/11. Jag tror inte att det är orimligt att tycka att Wolfgang Petersen tycker sig se en parallell mellan George W. Bushs krig mot Irak och Agamemnons krig mot Troja, bägge startade av rena symbolskäl.
*
Kopplingen till Glorantha är uppenbar - det mykeneiska Grekland, det trojanska kriget, och sen bronsålder (med den annalkande kollapsen) hör till de viktigaste referenspunkterna. Filmen gör det vi kommer att (spoiler!) se något högre upp på listan också göra och skalar bort allt det övernaturliga (jämför hur Game of Thrones systematiskt vägrar profetiorna från böckerna), vilket är ett rimligt konstnärligt grepp men litet synd ur Glorantha-perspektivet. Kostym, scenografi och arkitektur kan man sno rakt av. Utrustningen lyckas med att vara bronsålder och inte antik. Slagen funkar, och visar hur man kan låta hjältar vara värda tusentals män (som hjältar i Glorantha mycket riktigt är).
Filmen misslyckas genom att helt tappa bort det mytiska och övernaturliga, där de som försöker följa gudarna alltid gör bort sig eftersom de inte finns - det borde inget bronsåldersrollspel göra. Hur mycket den än pratar om det, fumlar filmen litet fokuset på den personliga äran, antagligen för att den är mycket mer intresserad av en romans.
Jag skulle säga att den senaste versionen av RuneQuest missade en möjlighet - men lånade massor från Pendragon (ibland inte helt genomtänkt, får sägas), men man skippade att ta in Glory (Reputation som man har i stället är en bagatell). Om Glory funnes skulle det ge bättre möjligheter att driva handlingen, och om den är lika spelmekaniskt viktig som i Pendragon skulle även spelare bli extremt upprörda om någon försökte sno den av dem, precis som Akilles blir när Agamemnon stjäl hans ära. Hela Akilles roll i Iliaden är att han väljer ett kort liv med odödlig ära över ett långt och normalt,
och något många rollpersoner skulle känna igen sig i efterhand i alla fall. Ett akademiskt resonemang som slår mig som helt rimligt är att Iliaden fundamentalt handlar om ära och Odysséen fundamentalt om gästfrihet (lyckad och misslyckad sådan), något som Glorantha också sätter ett fokus på. En av de saker som får Culture Gaming att fungera bäst är när man inser att ens rollpersoner har andra prioriteter än man själv har, och att de är begripliga i kontexten fast de är främmande för oss. Filmen tar flera steg tillbaka från den sortens inställning, men är inte
helt utan den - som jag nämnde är det Hektor och Odysseus som ser normala ut för oss i samtiden, inte Akilles.
Slutnot: Det kommer att komma en dag då vi får se på film eller tv hur sjukt jäkla episk Diomedes är i sin aristeia, väl i klass med Hektor och Akilles, när han blir den enda människa som sårat två olympiska gudar samma dag.
But this is not that day!
