Bearnie positionerar och kommenterar
Bra punkter! Jag tänkte använda mig av dem för att utveckla hur jag ser på saken.
- Man behöver känna sig trygg för att våga släppa taget och spela immersionistiskt.
Ja, man behöver en spelgrupp som stimulerar sådant spel istället för att, t ex, sitta och skruva sig i fotöljerna (känslor! Obehagligt!) eller hånskrattar åt en. Det är alltså viktigt att komma överrens om vad man är ute efter.
- Olika immersionister behöver ha roller som antingen ligger nära sig själv, mitt emellan eller långt bort ifrån sig personlighetsmässigt för att kunna ”växla över” till rollens tänkande och känslor. Tänk igenom det.
Det viktigaste - tycker jag - är att hitta en ball personlighet som intrigerar en. Liksom: "Hey, den här individen skulle jag verkligen vilja utforska". Jag tänker alltid på framtida dramor, dilemman och livskval/-val redan när jag formulerar min karaktär.
- Har du powergaming beteenden att falla tillbaka på det undvik roller som behöver fatta taktiska beslut. // - Undvik scener som innebär att du behöver fatta taktiska och regelmässiga beslut.
Över lag kan det vara värt att hålla sig borta från system som premierar ett taktiskt fågelperspektiv-tänkande. Taktiken ska istället formas utefter karaktärens referensramar och sinnesintryck. Taktik i sig tycker jag dock inte man behöver hålla sig borta ifrån.
- Sök upp och välj scener inte utifrån vad som är viktigt för den yttre storyn utan för den ”inte” berättelsen. Vad som händer i rollpersonens skalle.
Här tänker jag avvika från din uppfattning. Precis som jag skrev innan har jag framtida dramor, dilemman och livskval i bakhuvudet; de utgör mina immersionistiska kickar, så dem förhåller jag mig således alltid till. De är däremot ofta knutna till karaktärens drivkrafter, och kommer sig därmed ofta förhållandevis naturligt.
- Undvik känslomässigt extrema scener innan du är varm i kläderna.
Det här håller jag med om. Vill du göra det lättare för dig; hoppa inte rakt in i en känslostorm - det är näst intill omöjligt och kommer säkert bara att göra dig besviken.
- Låt saker ta tid.
Detta är den självklara fortsättningen på det ovan, även om jag inte upplever det så tidskrävande som w176. Jag vet med mig att jag kan känna mig "immerserad" i slutet av ett första spelmöte, just därför att jag bekantat mig med karaktären redan då denne genererats.
- Märker du att en roll inte ”funkar” inlevelsemässigt, så ge upp och börja om med en ny roll. Ibland blir roller helt enkelt fel, men det märker man ofta rätt snabbt på att det verkligen inte funkar alls. Immerionism är inte logiskt.
Immersionism är ett samspel. Jag återvänder till början av den här listan - dålig inlevelse behöver inte bara bero på dig; på olika sätt behöver du även bekräftas i din inställning. Miljön är viktig.
- Spela fysiskt, inte för den yttre gestaltningens skull, utan för att saker som att kura ihop, sträcka på sig, hålla om sig, andas snabbare/långsammare, bita ihop käkarna hårt, le ost gör det lättare att känna känslorna associerade med rörelserna.
Detta hjälper, och det kan för all del vara högst subtila gester. Jag är inte bekväm med att ligga och vrida mig på golvet eller ställa mig upp och vråla, men att anpassa min andningsrytm något till min karaktär, flacka med blicken när han flackar med blicken, använda mig något av hans kroppsspråk - det gör skillnad!
- Tänk på rollen och vad den upplevt då och då utanför rollspelstiden. Immersionsim är delvis en undermedveten process och att ge den bränsle utan för rollspelsmöterna är bra.
När du väl börjar uppleva mer immersion kommer du finna att dessa tankar infinner sig näst intill omedvetet.
- Tänk som rollen.
Ta vara på passiva stunder, speciellt vid klimaktiska situationer. Är rampljuset förlagt på en annan spelare för tillfället, behöver du inte överge din rollperson under tiden. Smaka på situationen - vad är det i den som får adrenalinet att rinna till? - och håll fast vid det.
- Är du en person som skriver och läser, skriv som eller kring rollen.
Detta är en smaksak och kan se ut på radikalt olika vis. Du behöver alltså inte vara rädd för att sysselsätta dig med din karaktär. Ibland kan man känna igen en aspekt hos karaktären i en film- eller bokroll - gå till botten med varför du känner så, och om det är något du i framtiden kan använda dig av i din egen gestaltning. Det ger ofta mig inspirationskickar.