Nekromanti Tips och råd till nyimmersionister

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Re: Andy är ärlig

Bah. De tycker jag inte du gjorde alls för jag skrev ett svar.

*Immersionist-w176 gör tummen upp!*

För det första så tycker jag att det är strongt att tänka igenom vad man egentligen vill göra och sedan sätta upp en kreativ agenda så där, och extraglad personligen för att jag är immersionist. Jag trycker som du tänkt igenom det hela på ett bra sätt och är allmänt imponerad.

Så. Nu har du varit rollspelare längre än jag, och är äldre och säkert vettigare än jag. Du bad inte om råd i inlägget, men jag tänkte allmänt av ren entusiasm (och lite att göra på jobbet) slänga in några lösryckta tips ändå.

- Man behöver känna sig trygg för att våga släppa taget och spela immersionistiskt. Gör vad som behövs med de nya grupperna för at du ska känna dig trygg, oavsett om det är att ta en öl med dem, eller diskutera igenom hur de känner inför rollspeladet och varandra och söta kattungar osv.

- Olika immersionister behöver ha roller som antingen ligger nära sig själv, mitt emellan eller långt bort ifrån sig personlighetsmässigt för att kunna ”växla över” till rollens tänkande och känslor. Tänk igenom det.

- Har du powergaming beteenden att falla tillbaka på det undvik roller som behöver fatta taktiska beslut.

- Undvik scener som innebär att du behöver fatta taktiska och regelmässiga beslut.

- Sök upp och välj scener inte utifrån vad som är viktigt för den yttre storyn utan för den ”inte” berättelsen. Vad som händer i rollpersonens skalle.

- Undvik känslomässigt extrema scener innan du är varm i kläderna. (Eller det här rådet är jag lite osäker på, det kanske bara är mitt personliga tycke.) Det är lättare att leva sig in i en milt obehaglig scen än en tortyrscen till exempel, det är lättare att leva sig in i lättsamt flörtande än en himmelstörtande förälskelse, till att börja med. De svårare scenerna kan man ta scen när man vant sig vid karaktären.

- Låt saker ta tid. På lajv kan de dröjda 2-3 dygn av konstant spel för mig innan jag kommer in en ny roll i riktigt bra immersionism, eller 5-6 spelmöten minst, och då är jag ändå väldigt van med immersionsim. Även med roller man redan är van vid (immersionistiskt) finns det även för dem kanske någon halvtimmes-timmars starttid,

- Märker du att en roll inte ”funkar” inlevelsemässigt, så ge upp och börja om med en ny roll. Ibland blir roller helt enkelt fel, men det märker man ofta rätt snabbt på att det verkligen inte funkar alls. Immerionism är inte logiskt.

- Spela fysiskt, inte för den yttre gestaltningens skull, utan för att saker som att kura ihop, sträcka på sig, hålla om sig, andas snabbare/långsammare, bita ihop käkarna hårt, le ost gör det lättare att känna känslorna associerade med rörelserna.

- Tänk på rollen och vad den upplevt då och då utanför rollspelstiden. Immersionsim är delvis en undermedveten process och att ge den bränsle utan för rollspelsmöterna är bra.

- Tänk som rollen. Självsuggestion funkar. Är rollen stressad och rädd att den ska dö, och du sitter vid spelbordet i och de andra spelarna har rampljudet så kan du ändå passa på när du hur som helst sitter tyst att tänka till exempel ”jag-vill-inte-dö- jag-vill-inte-dö- jag-vill-inte….”. Det hjälper.

- Är du en person som skriver och läser, skriv som eller kring rollen. Skriv en kort scen eller kröniska angående senaste spelmötet. Immersioism är rätt långsamt av sig, och att sätta sig ner och att i låg tempo leva sig in kan ge bra resultat. På spelmöten händer det ju grejer. Skriver du en kröniska är det bara du och rollen. Inlevelsen du får under skrivandet följer sedan med dig till nästa spelmöte
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Re: Andy är ärlig

Ja, man skulle gärna vilja se det där inlägget. Att säga vad man tycker, så länge man inte klagar på folk personligen, är väl inget fel med.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Bearnie positionerar och kommenterar

Bra punkter! Jag tänkte använda mig av dem för att utveckla hur jag ser på saken.

- Man behöver känna sig trygg för att våga släppa taget och spela immersionistiskt.

Ja, man behöver en spelgrupp som stimulerar sådant spel istället för att, t ex, sitta och skruva sig i fotöljerna (känslor! Obehagligt!) eller hånskrattar åt en. Det är alltså viktigt att komma överrens om vad man är ute efter.

- Olika immersionister behöver ha roller som antingen ligger nära sig själv, mitt emellan eller långt bort ifrån sig personlighetsmässigt för att kunna ”växla över” till rollens tänkande och känslor. Tänk igenom det.

Det viktigaste - tycker jag - är att hitta en ball personlighet som intrigerar en. Liksom: "Hey, den här individen skulle jag verkligen vilja utforska". Jag tänker alltid på framtida dramor, dilemman och livskval/-val redan när jag formulerar min karaktär.

- Har du powergaming beteenden att falla tillbaka på det undvik roller som behöver fatta taktiska beslut. // - Undvik scener som innebär att du behöver fatta taktiska och regelmässiga beslut.

Över lag kan det vara värt att hålla sig borta från system som premierar ett taktiskt fågelperspektiv-tänkande. Taktiken ska istället formas utefter karaktärens referensramar och sinnesintryck. Taktik i sig tycker jag dock inte man behöver hålla sig borta ifrån.

- Sök upp och välj scener inte utifrån vad som är viktigt för den yttre storyn utan för den ”inte” berättelsen. Vad som händer i rollpersonens skalle.

Här tänker jag avvika från din uppfattning. Precis som jag skrev innan har jag framtida dramor, dilemman och livskval i bakhuvudet; de utgör mina immersionistiska kickar, så dem förhåller jag mig således alltid till. De är däremot ofta knutna till karaktärens drivkrafter, och kommer sig därmed ofta förhållandevis naturligt.

- Undvik känslomässigt extrema scener innan du är varm i kläderna.

Det här håller jag med om. Vill du göra det lättare för dig; hoppa inte rakt in i en känslostorm - det är näst intill omöjligt och kommer säkert bara att göra dig besviken.

- Låt saker ta tid.

Detta är den självklara fortsättningen på det ovan, även om jag inte upplever det så tidskrävande som w176. Jag vet med mig att jag kan känna mig "immerserad" i slutet av ett första spelmöte, just därför att jag bekantat mig med karaktären redan då denne genererats.

- Märker du att en roll inte ”funkar” inlevelsemässigt, så ge upp och börja om med en ny roll. Ibland blir roller helt enkelt fel, men det märker man ofta rätt snabbt på att det verkligen inte funkar alls. Immerionism är inte logiskt.

Immersionism är ett samspel. Jag återvänder till början av den här listan - dålig inlevelse behöver inte bara bero på dig; på olika sätt behöver du även bekräftas i din inställning. Miljön är viktig.

- Spela fysiskt, inte för den yttre gestaltningens skull, utan för att saker som att kura ihop, sträcka på sig, hålla om sig, andas snabbare/långsammare, bita ihop käkarna hårt, le ost gör det lättare att känna känslorna associerade med rörelserna.

Detta hjälper, och det kan för all del vara högst subtila gester. Jag är inte bekväm med att ligga och vrida mig på golvet eller ställa mig upp och vråla, men att anpassa min andningsrytm något till min karaktär, flacka med blicken när han flackar med blicken, använda mig något av hans kroppsspråk - det gör skillnad!

- Tänk på rollen och vad den upplevt då och då utanför rollspelstiden. Immersionsim är delvis en undermedveten process och att ge den bränsle utan för rollspelsmöterna är bra.

När du väl börjar uppleva mer immersion kommer du finna att dessa tankar infinner sig näst intill omedvetet.

- Tänk som rollen.

Ta vara på passiva stunder, speciellt vid klimaktiska situationer. Är rampljuset förlagt på en annan spelare för tillfället, behöver du inte överge din rollperson under tiden. Smaka på situationen - vad är det i den som får adrenalinet att rinna till? - och håll fast vid det.

- Är du en person som skriver och läser, skriv som eller kring rollen.

Detta är en smaksak och kan se ut på radikalt olika vis. Du behöver alltså inte vara rädd för att sysselsätta dig med din karaktär. Ibland kan man känna igen en aspekt hos karaktären i en film- eller bokroll - gå till botten med varför du känner så, och om det är något du i framtiden kan använda dig av i din egen gestaltning. Det ger ofta mig inspirationskickar.
 

2ma2

Veteran
Joined
17 Oct 2005
Messages
71
Jag är något förvirrad över vad den här tråden handlar om, men eftersom jag själv är bäst placerad i immersionist-facket ville jag bidra till diskussion kring taktiska beslut. Även om man inte lirar grottkräl kan dessa vara en väsentlig del av hur en scen kommer ageras ut - personens taktiska sinneslag och/eller vårdslöshet är givande.

Exempel:

Vi lirar droghandlande Neonater i en generisk Camarilla stad. Konkurrensen strular med en högt uppsatt maffiafamilj, och vi försöker nyttja läget att få lite goodwill. I gruppen finns kemisten, societets- och slumdealern samt en brute, men ingendera är speciellt hävlig på att slåss, och vårt uppdrag är att sno en leverans mitt framför näsan på beväpnade ghouler(?). Vår humanity är human (ho-ho), och ingen känner sig särskilt pigg på idéen att meja ner ett halvdussin bara sådär. Därför kan vi sätta oss ned framför foton och ritningar och planera IC. Mycket givande, för OOC vet man hur värdelös planen är och endast lite tärningsflyt kommer rädda oss från katastrof.

Exempel 2:

Vi lirar grottkräl i DoD6. Jag spelar ett halvtroll som har problem att ta konflikter. Han är sävlig och harig. Men när hans halvbror får pisk förvandlas han till en rasande bärsärk. Istället för att fokusera på prestationspelande, men ändock med rutnät och figurer, kan vi agera ut en strid utifrån RP:s inre dilemman. Exempelvis stormar trollet med svingande klubba rakt in i zonen där magikern nyss vävde vitner till en präktik frostkyla, och tar onödigt stryk av sin polare. Man kan trissa upp stämningen och kräva snabba beslut av spelare för att trigga misstag, men att medvetet "göra fel" är en minst lika stor behållning av rollspelandet IMO, och det är lite det som skiljer rollspel från brädspel.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Min tanke om att undvika IN-taktiska situationer och roller var endast utifrån sympunkten att Andy var rädd att falla tillbaka i OFF-taktik.

Jag vet att en roll med taktiskt lagt sinnerlag självklart resonerar på taktiska vis, och ville bara ge det specifika rådet i det här fallet i och med att han oroade sig för att falla tillbaka i gamla spår
 

Gäst.

Veteran
Joined
8 Feb 2007
Messages
149
Själv behöver jag något att koncentrera mig på. Ett litet föremål som snabbt kan ta mig till rätt sinnestämning. Det kan vara allt från en spelkula till ett cocktailsvärd. Huvudsaken är att föremålet påminner om något som rollpersonen äger. I nödfall kan det funka med en tennfigur.

Jag antar att det är ungefär samma sak som när jag var barn och lekte med leksaksbilar. Från början åker man med bilen fram och tillbaka över mattan. När jag blev lite äldre låg jag på rygg med bilen höjd framför ansiktet. Inga ord eller rörelser krävdes för att helt försvinna in i tankevärlden och föreställa sig hur det var att delta i olika biltävlingar etc.

Det blir som ett dagdrömmeri på kommando, kanaliserat genom fetischen man valt.

Svårigheten, som säkert gäller generellt, är att rollspel ofta går så långsamt. Alla deltagare måste få sin chans att berätta vad de gör i olika situationer. Något som ofta leder till att fantasin har sprungit i förväg. Så när man går in i rollen måste allt ske i slow motion. Varje rörelse och detalj som har skett förstoras upp och studeras så att ny information hinner tillkomma och händelseförloppet kan fortsätta.
 
Top