Nekromanti Tja!

[Najl]

Tja!
Nån som kommer ihåg mig? =P

Bara undrar en sak.
En jobbig men kanske rolig sak. Skulle nån vilja skriva vad som händer i era rollspel där ute?
Typ vilka äventyr ni har spelat, eller spelar för tillfället.
Skrivet som en historia, eller iaf lite innehållsrikt, inte bara i stora drag.
Spelar ingen roll om man e SL eller RP, kul och ha det ur olika synvinklar bara.
Jag orkar inte själv skriva faktiskt...=P (e lite lat, men jag orkar läsa.)
Snälla, skriv nått iaf. Så mkt ni orkar...
(om ni vill att jag ska kommentera nått, öhh? vad det ni skulle kunna vara, skriv att ajg ska göra det bara...)

 

[Gastono]

Hej, i ungefär en halv månad har det inte hänt så jätte mycket i rollspels väg för mig (beror på semestrar och annat) förutom en kampanj.

Som du säkert vet så finns det tusen och åter tusen färdiga äventyr på nätet om du bara är ute efter ett äventyr.



SPOILER
\/
\/
\/






Mörker har börjat komma lite smått i en kampanj men den kampanjen har inte kommit så långt.
Samma sak med vandöda och nekromanter och även de högre vandöda börjar sakta men säkert dyka upp.
Alla spelledare har börjat använda olika saker som är mer och mer ovanliga och rollspelet börjar ta en helt annan mystisk karaktär där man inte vet vem som man kan lite på och inte lita på.
Men det som händer först och främst är en kampanj där det kommande mörkret kommer närmare med stora steg och vi (RP'na) börjar bli nervösa.
Själv är jag också mest SL men just nu så har jag inget projekt eller ens litet updrag på gång.




SPOILER SLUT


Men som sagt så finns det massa äventyr ute på nätet som du kan söka efter...

Lycka till

 

[krigsherre]

Hej!

Själv spelleder jag en kampanj med spelarna som Jargiska legionärer. De flesta av mina spelare såg ganska nyligen på Gladiator. Gissa om de ville spela legionärer efter det....

Det svåraste med att spela en Jargisk kampanj tycker jag är att den hett efterlängtade Jargien Boxen inte kommit ännu....

Men den som väntar på något gott...

 

[Najl]

Men som sagt så finns det massa äventyr ute på nätet som du kan söka efter...

Ja...
Men min mening var inte att ha ett äventyr som jag kan spelleda. Eller kasnke på ett sätt. Fast det jag tror är att många spelar egna äventyr ändå, och dom ville jag höra.
Inte kanske ett helt äventyr, men iaf få lite inspiration, det var det jag tänkte, plus att jag skulle få en bra läsning =p
Men tack i alla fall! Och tack för god mottagning för min tidigare inaktivitet, eller nått...
(kanske ska jag skriva lite om mitt när jag orkar, men inte just nu...)

 

[Hjalle]

Min historia -

Jag spelade en kraggbarbar...

Det var mörkt. Eller rättare sagt - det var kolsvart. Beckmörkt. Misslan darrade, eyrentigrinnan verkade nervös. Sigbar Stymparen var inte rädd, men kände sig lite illa till mods. Såret i bröstkorgen brände, men smärtan bekom honom inte nämnvärt. Inte heller liket i gången som vännerna lämnat bakom sig. Det var någonting med... lukten. Det luktade spänt och farligt. Misslan skrapade oroligt med foten i det skrovliga stengolvet. Han vill definitivt bort, hem till ett tryggt torp med ett stop misslabryggd i näven - Sigbar klandrade honom inte. Han sträckte ut sitt blodiga svärd rakt ut i gången framför dem och började gå igen. Misslan och eyrentigrinnan följde efter. Efter en god stunds trevande och oroligt viskande kom de till en skiljeväg - gången mynnade ut i tre stycken gångar. "Ta misslan" sade Sigbar kort - trots att han nästan viskade ekade det olycksbådande i tunnlarna."Vi delar upp oss... du tar misslan" Innan eyrentigrinnan hann säga emot eller klaga gick den väldige barbaren rakt in i mittgången. Det sista han hörde var en klagande suck från barbarkvinnan. Han höll alltjämt sitt enorma svärd rakt ut i gången, som en blindkäpp och en beskyddare på samma gång. Den farliga och otäcka lukten blev starkare - Sigbar tyckte att han kunde höra dova andetag längre fram. Han började springa mot faran.
Den starka känslan av obehag var inte något han kände var dag, men nu kände han den klart och tydligt i sitt barbarhjärta. Han hoppades att eyrentigrinnan kände samma sak.
Plötsligt vidgades gången och lukt av ruttet kött blandat med avföring slog emot honom. Försiktigt smög han sig ut i den stora grottan. Vatten droppade från dess tak och väggar. Mörkret hade en annan karaktär här, mer blek och dräpande.
Så såg han dem. Många, kanske ett dussin, låg och sov helt fridfullt i en stor och massiv hög. Det var inte utan att barbaren log ett snett leende - han hade hört om jordbestar förut, men aldrig sett någon. Han hade väntat sig dem större - större och mer groteska. Kanske kunde han klara av dessa, om han dödade dem i sömnen. Kanske inte det klassiska barbardräpandet, men trots att de verkade ofarligare än han tänkt sig dem förstod till och med Sigbar att ett dussin fyraarmade mullvadsgorillor var för mycket. Han drog sin kniv ur bältet och gick tyst men raskt fram till den första - och satte kniven i strupen på den. Med ett gurglande ljud och till Sigbars förfäran ett tyst skrik dog den. Blixtsnabbt drog han ut kniven och kastade sig in i det mörkaste hörnet, så långt bort från jordbestarna som möjligt. Dessa tycktes sakta vakna och förstå vad som hänt - och förmodligen vädrade de honom. Sigbar smög genom skuggorna och posterade sig mitt i gången där han kommit i från. han sträckte ut svärdet och hoppades stilla att åtminstone en best skulle springa in i spetsen. Det var alldeles mörkt. Ett skrik, högt och fasansfullt ekade i grottan. Han hörde hur de sprang mot honom. Så plötsligt slog en bests käftar ihop kring hans skuldra. Axelskyddet räddade armen från att slitas av, men han backade av kraften. I desperation slog han med svärdet och hörde och kände hur det skar, djupt, i jordbestens kött. En arm dråsade i tunnelgolvet och jordbesten sjönk ihop. Sigbar svalde stoltheten och sprang. Skräcken kramde för första gången i hans liv hans hjärta och han väntade sig hela tiden en kloförsedd hand svepa över hans bara rygg. När Sigbar tröttats insåg han att jordtrollen skulle hinna ikapp honom snart - han vände sig tvärt om och sträckte svärdet rakt ut i tunneln. Direkt spetsades en jordbest på klingan och dess blod strömmade över honom. Barbaren drog ur svärdet ur den hårda kroppen och tryckte sig mot väggen. Två jordbestar kastade sig över honom, men han väjde undan deras anfall med klingan. I ett desperat försök svingade han till mot en av dem, men missade. Den andre kastade ut med sin hand och klorna rev upp ett sår i Sigbars mage. Samtidigt som blodet började forsa kände han klor mot sin oskyddade strupe. Kraften rev upp den. En sista gång högg han mot jordbesten, och för sista gången kände svärdet kött mot sin kalla egg. Sigbar sjönk ihop i tunnelns mörker och vaknade inte.

Jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad som hände, men ungefär så var det....

-Hjalle

 

[Hjalle]

Helbra grojjs.

En eminent kampanjtråd här.

Jag länkar
Jag länkar
Jag länkar, min vän
Som en jävel kan jag tänka
Jag länkar, min vän...

 

[Najl]

Re: Min historia -

WOW! skitbra ju! Om ni får till det så bra på spelomgångarna så vill jag spela med er...;p (då min grupp e ett par oseriösa spelare, eller ja, på nått sätt vill man alltid skriva det värsta om ens egen grupp ;p)

Underbar läsning! det var precis så jag menade! Tack så jätte mycket, du har redan gett mig massa inspiration.

Jag vet att jag e lite sen kanske, men jag var borta några dar.
Hoppas du ser att jag svarat bara...

Om du vill läsa nått så kom jag på att jag kanske har lagt in en historia på diskett som ska handla om allt jag spelar, alltså en början av ett rollspel där jag som spelare spelar en vanlig människa från daggbacken. Hela historien börjar i Jarla(och det e ju bara dit jag kommit än så länge.)

Snälla svara med så jag vet att du såg att jag svara, eller låter det konstigt?
Säg till om du vill läsa min historia...(Jag e ju inte lika bra på skriva som du då...men nått blir det ju iaf)
och till sist, igen, TACK!

 

[Hjalle]

Re: Min historia -

Själva historien är väl kanske lite bearbetad... lite förfinad och lite mer skönlitterär. Det är trevligt på spelomgångarna men inte typ, tja... Ymir_SL+Mörkrets-hjärta-seriöst. Men vi sköter oss hyfsat.

Du får jättegärna vara med och spela - förutsatt att du åker hit till Stockholm och inte vi ner till Göteborg...

Självklart vill vi se din historia1 Jag väntar med spänning!

Mvh Hjalle, som blev uppmuntrad när du tyckte om den!

 

[Najl]

Re: Min historia -

Måste svara på en gång, innan jag får upp min historia.
Jag tackar för erbjudandet att jag får vara med, även om jag måste komma upp till Stockholm
Min historia är såklart med bearbetad och förfinad, bara synd att jag tappade en del ändringar som jag gjort i den.
Den riktiga historien som jag hade försvann någonstans, så, du för min första 'oslipade' version, den är ju ändå ganska bra (hoppas jag)...
Nu kommer den, om bara några minuter

 

[Najl]

Re: Min historia -

Ne, nu blir det lite inlägg på denna tråden för min del. Nu när jag ser den i efterhand märker jag att jag vill lägga till och ändra en del saker...
Jag vet att jag tagit lite från boken, till exempel beskrivningen till Jarla som finns i "Asharien & Soldarn". Men hoppas ni inte blir ledsna/besvikna/arga (eller vad som helst)
Nu när jag ändrat lite kan det bli fel med tidsformer (tempus i historien). Tänk med på att jag är helt amatör :s. Aldrig skrivit förut. Hoppas, som sagt, att ni får en bra läsning ändå.
Rätta mig gärna, stavfel, olika tidsformer, och sånt. Helst inte med annat. Om ni VILL så kan ni ju ge mig förslag på hur jag kan skriva något smidigare. (jag ska kasnke nämligen skriva mer på detta, om det verkar bra) Jisses, nu jag jobbar mig. Skit i detta inlägg . Jag vet, jag skriver massa skit nu, äsch. HA EN GOD LÄSNING.
(btw: Kan man byta namn på detta forum?)

 

[Najl]

Min historia

Jag spelar en vanlig människa. Son till en gårdfarihandlare...

<center> JARLALUND </center>

Jarla, eller Jarlalund, som man säger i folkmun, är en liten stad belägen i norra Asharien. Staden ligger vid den stora Raunfloden och är på så vis en bra handelsstad. Det är Jarlalund som förfogar över färjan som går över floden. Jarla är en mångkulturell stad, då det har både ett Samoriska lärans tempel och ett Crirza tempel. Det är känt för sina bra handelsvaror, bra värdshus, och dessutom för sin olagliga handel och andra skumraskaffärer som där sker dagligen. Det är jarladömet Jarlas huvudstad. Stadens läge gör det till en samlingsplats för penningstinna cirefalier från öster, mystiska jargier från nordväst och halvbarbariska raunlänningar från norr.

Det var mitt på dagen. Jag hade lunkat mig fram på vägarna i en dag och en natt. Jag hade gått långsammare än förut, nu när jag började närma mig Jarlalund. Jag kända att jag inte hade bråttom, eller kanske var det den pirriga känslan i mig som fick mig att sakta ner på stegen. Sist jag sov inomhus var på värdshuset Vandringsmannen. I natt hade jag inte sovit alls.
Det hade förvånansvärt nog regnat två dagar i streck. Jag hade ont i huvudet, jag var hungrig och jag började få värk i benen efter en lång marsch. Jag hade varit ute i tre veckor på vandring sedan jag lämnade mitt hem i Daggbacken. Jag började tänka tillbaka på vad jag gjort innan jag lämnade min familj. Nej sa jag till mig själv, jag skulle inte tänka på det nu, jag skulle inte börja längta hem redan. Jag började istället tänka på det som hände vid värdshuset igår. Det var på kvällen. En till synes mystisk kvinna, klädd i en grå rock med konstiga röga tecken, sittande vid eldstaden, fifflade med några gul-skimmrande stenar. Jag hade iaktagit henne länge. Till sist kollade hon på mig, och...
Jag tittade upp från vägen och jag såg någon närma sig till häst. Jag hade passerat ett tiotal personer under nattens lopp. Men denne verkade ha synnerligen bråttom, och inte saktade den in heller när den såg mig. Som för att hälsa, eller i alla fall säga något. Det var inte förrän hästen var inom tjugo meters håll som jag såg att den var utan ryttare. Hästen var fullt sadlad. Jag ställde mig mitt på vägen och hoppades att hästen skulle stanna. Den började sakta in på stegen. Tillslut stannade den, ett par meter ifrån mig. Jag gick fram och tog tag i tyglarna. Jag började klappa hästen lätt på huvudet så att den skulle lugna sig lite.
”Vad har hänt?” frågade jag. Den frustade till och rörde oroligt på huvudet. Vart var ryttaren? Jag kollade framåt på vägen. Ingen var där. En kall kåra löpte ner längs ryggen då insikten nådde mig. Troll. Jag hade hört dom prata om troll på värdshuset. Vad var det dom hade sagt? Att ensama ryttare överfallits? Jag samlade mig. Kanske skulle jag hinna fram till lite efter middagstid. Jag hoppade upp på hästen och manade den i galopp. Tillslut såg jag staden på längre håll.

Jag red in genom stadens västra port. Det första jag såg var toppen på Den samoriska lärans tempel, och vid sidan av den, det kända Jarlalundsfortet. Jag fortsatte gatan fram. Det var fullt med folk överallt. Jag hade aldrig förut sett så många människor på samma plats. Nu ljög jag. Jag hade varit i Jarla en gång tidigare. Min far som var gårdfarihandlare, hade tagit med mig hit när jag var fem år. Det var länge sedan, så jag kom inte ihåg mycket. Jag minns bara den överväldigande känslan som jag kände nu också. Jag kommer ihåg det gigantiska torget som skulle breda ut sig en bit framåt.
Torget. Allt kändes mindre nu, femton år senare. Liksom valvet in till Den samoriska lärans tempel gjorde. Jag hade ingenstans att göra av min nye vän. Men jag skulle nog göra bäst i att sälja den, om jag nu inte skulle rida rakt in i ägaren. Jag letade alltså efter ett stall, eller någon som kunde tala om vart ett sådant låg. Jag såg mig om i folkmassan efter ett vänligt ansikte. Där.
”Hallå” sa jag till den gammle mannen. Han svarade inte först, men han vände blicken mot mig. ”Vart ligger närmsta stall?” Han vände sig mot mig. ”Jag vet inte om det är det närmaste, men hästhandlaren Nero är bra”
”Och honom hittar jag…?”. ”På Marknadstorget” svarade han och pekade. ”Tack” sa jag. Jag manade på hästen i skritt. Jag fick passera ännu ett torg, fast det var mindre. ”Storgatan” Det stod skyltat på husets gavel. Stallet låg inte inne på Marknadstorget, det låg en bit utanför. Det var nära att jag missade det, och det hade jag gjort om jag inte hade sett en annan ryttare med sin häst svänga in där. Jag såg mig omkring, hoppade av hästen och ledde in den i tyglarna. Inne såg jag en yngre man som lagade remtyg sittande vid ett litet bord. ”Nero?” frågade jag. ”Nej, sadelmakaren, jag arbetar för honom.” Han reste sig upp. ”Det är han som står och pratar med…med den stora mannen” sade han och pekade. Jag såg tydligt vem den ”stora” mannen var. De cirefaliska dragen i Neros ansikte var tydliga. Han var en liten man i något över 30 år. Han hade rufsigt, svart hår. Den andra han pratade med var en lång kraftig man. Han hade kort tjockt hår och många ärr i ansiktet. När jag gick fram verkade det som om dom slutat prata. Båda tittade på mig. ”Nero?” frågade jag. ”Ja” svarade han och räckte fram handen. Vi hälsade på varandra. Den store tittade mig. Jag tittade tillbaka.
”Ja?” frågade Nero, ”Vad är det?” Jag suckade. ”Min häst” sade jag. ”Jag ska inte ha den mer, kan jag sälja den här?” och det lät som om jag skulle ha hittat den ute på landsvägen. Nero gick runt hästen. Han tittade på den och smackade ogillande ”Ja, jag vet inte”. ”Då får jag väl gå till ett annat stall då” sa jag. Det fanns inget annat att göra. Jag kunde ju tjata på honom, men det hade jag inte ork till. Nero tittade på mig en stund. ”Jaja, jag ska ha den” sade han. ”Bra.” sa jag, och suckade. Jag hade aldrig lärt mig att räkna. Jag visste inte alls hur detta skulle gå, men vad kunde jag göra.
”Vad ger du för den då?” frågade jag. ”250 silver” svarade han. ”Då får det bli så” svarade jag tillbaka.
Han lade att par mynt i min hand, räknade dom tyst. Han lade i lite mer. Och sedan ytterligare några mynt. ”Hur mycket har vi där då?” frågade han. Det visste jag inte. Han iakttog mig. ”Jo, det stämmer” sade han till slut. Jag trodde inte på honom. ”Är du säker?” stammade jag. ”Ja” svarade han självsäkert.
Då tog den stora mannen till orda ”Får jag se?” jag räckte handen med mynten till honom. Han räknade efter. Jag såg Neros ansikte bli rödare. ”Det är bara 200 silver” utbrast han. Jag tittade skarpt på hästhandlaren. ”Det fattas lite”. Jag uttalade varje ord med styrka, som för att förtydliga att han försökte lura mig. Den stora mannen sa ”Det är bäst att du ger honom hans pengar nu”. Han sade det lite hotande. Hästhandlaren ryggade tillbaka. ”Givetvis, du får ursäkta, jag räknade fel”. Jag brydde mig inte om att säga något. Hur kan hästhandlaren påstå sig räkna fel, tänkte jag. Efter att jag fått mina pengar gick jag ut. Den store följde mig.
Vi var på utsidan. ”Tack” sade jag. Han svarade inte på det. ”Jag kallas för Vargen.” Han räckte fram handen. Jag såg att han saknade sitt högra pekfinger. ”Jag heter Jeras” svarade jag och skakade hans hand. ”Följ med mig” sade han och började gå tillbaka mot Stora torget igen.

 

[Hjalle]

Re: Min historia

Fint! Mycket trevligt, stämningsfullt. En fråga bara - var 'Vargen' en rollperson, som du introducerades för här...?

-Hjalle, höjer [color:\\"red\\"] tummen upp! [/color]

 

[Hjalle]

Re: Min historia

Ah, jag missade att du ville ha rättning och sånt...

Du har skrivit att du 'kända' att du hade lite bråttom. Givetvis är det bara ett slarvfel, men...

Det ska ha regnat i två veckor i 'sträck', inte 'streck'.

I meningen Nej sa jag till mej själv.... osv, så saknas citattecken vid Nej.

'gul-skimmrande' ska varken vara med bindestreck eller två m.

'Kollade' käns lite stämningsdödande, eftersom det egentligen betyder kontrollerade och är lite 'tarvligt'...

'Kåra' heter 'kåre'.

'Ensama' stavas 'ensamma'

"Min far som var gårdfarihandlare, ..." skrivs med ett kommatecken efter 'far'.

'Gammle' stavas 'gamle'.

Slarvel, du har skrivit 'att' istället 'ett'.

'Dom' heter antingen 'de' eller 'dem' beroende på vilken form det är.

Okej, nu var jag ful. Förlåt, jag ska inte va så petnoga nästa gång, men du sa att du ville ha rättning så...

-Hjalle, sjuk i huvudet.

 

[Bunny]

Re: Min historia

Bra berättelse. Du säger att du inte skrivit mycket tidigare, men jag tycker du får till svåra saker som dialoger på ett bra och naturligt sätt. När det gäller textens uppbyggnad så använder ofta väldigt korta meningar, speciellt i slutet av den. Det ger en rätt redogörande känsla över en text, och jag rekommenderar att du blandar både längre och kortare meningar. Det gör också, tycker jag, att texten flyter bättre när man läser.

T ex:
"Den store följde mig. Vi var på utsidan."

Två meningar man kan slå ihop. "Tillsammans lämnade jag och den store mannen stallet" fungerar bättre. Kortare meningar är också effektiva att använda, speciellt när du vill poängtera något extra tydligt och lägga extra tyngd på ett dramatiskt element. "Den svartklädde mannen vände sig från sina makabra göromål för att titta på mig. Hans stirrande blick var kolsvart." - Här försöker jag använda meningsuppbyggnaden för att lägga fokus från hans "makabra göromål" eller hans svarta klädsel till hans blick. Det dramatiska elementet ska ligga i hur han stirrar på läsaren.

Nu pladdrar jag ut för mycket. Mitt råd är att du själv leker med meningsuppbyggnaden i dina texter för att skapa den stämning du är ute efter.

Använd tre eller fyra mellanslag i början av varje stycke, det gör att de sticker ut mer och underlättar för läsaren. I forumssystemet så gör du detta genom att skriva [ tab ] fast utan mellanslag.

"Jag hade gått långsammare än förut, nu när jag började närma mig Jarlalund." - Den här meningen förstår jag mig inte riktigt på. Den käns inte riktigt intiutiv, utan kräver att läsaren läser mellan raderna en aning (alternativt även läsa de nästföljande meningarna för att förstå). Läs den för dig själv så kanske du finner att den låter en aning konstigt. För att få fram det du är ute efter lite tydligare rekommenderar jag något i följande stil:

"Jag gick i en långsammare nu än den takt jag hållit under natten och morgonen, nu när jag började närma mig Jarlalund."

Sedan saknar jag i första stycket en förklaring av varför Jeras valde att gå både dag och natt. Var han rädd för att i sömnen bli överfallen av troll eller stråtrövare? Skriv till det. Var det rent av så att han skyndade bort från någonting som fanns bakom honom? Något som skett i en tidigare stad, eller någon som förföljer honom? Skriv till det också.

"Jag hade varit ute i tre veckor på vandring sedan jag lämnade mitt hem i Daggbacken."

Du tar inte upp vad han sysslat med under dessa tre veckor. Bara vandrat? Inte undra på att han har ont i benen. Sonen till en gårdfarihandlare kanske också väljer att sälja saker från gård till gård, men vad? Och borde inte sonen till en gårdfarihandlare kunna räkna silver samt köpslå? Det ger du ingen förklaring till varför han inte kan. Tre veckor är en lång tid utan någon försörjning, och jag antar att Jeras inte var en speciellt förmögen man tidigare.

"Jag började tänka tillbaka på vad jag gjort innan jag lämnade min familj."

Varför lämnade han sin familj? Kan vara intressant att veta.

"Jag började istället tänka på det som hände vid värdshuset igår. Det var på kvällen. En till synes mystisk kvinna, klädd i en grå rock med konstiga röga tecken, sittande vid eldstaden, fifflade med några gul-skimmrande stenar. Jag hade iaktagit henne länge. Till sist kollade hon på mig, och..."

Jeras tankar sticker iväg lite här, men vem den konstiga kvinnan var tas inte upp senare i berättelsen. Hon verkar lite oväsentlig i förhållande till de uppgifter jag nämner ovan.

"Jag tittade upp från vägen och jag såg någon närma sig till häst."

När det gäller hästen så antar jag att det egentligen inte är så moraliskt hållbart att bara gå och sälja en häst som förlorat sin ägare. Jag ser inga problem berättandemässigt att Jeras faktiskt gör det, men han borde åtminstone resonera om varför han kan tillåta sig själv till detta. Är den tidigare ägaren död borde det vara likvärdigt med likskändning, och borde han inte rapportera något till några myndigheter?

"Jag hade hört dom prata om troll på värdshuset"

"Jag hade hört de på värdshuset prata om troll" alternativt "jag hade hört att de pratade om troll på värdshuset". "Dom" är ett ord som används i talspråk, det ersätts i skrift med "de" eller "dem".

"Tillslut såg jag staden på längre håll."

"Tillslut såg jag staden på långt håll", men nu börjar jag bli petig.

"Torget. Allt kändes mindre nu, femton år senare."

Jag gillar det här. Att du får med detaljer som hur platser man inte sett på länge verkar ha annorlunda storlek från när man ser dem igen - speciellt i förhållande till när man var barn.

"Men jag skulle nog göra bäst i att sälja den, om jag nu inte skulle rida rakt in i ägaren."

Det är här jag saknar ett resonemang om varför det vore bäst.

"Han svarade inte först, men han vände blicken mot mig. 'Vart ligger närmsta stall?' Han vände sig mot mig. 'Jag vet inte om det är det närmaste, men hästhandlaren Nero är bra'"

Du upprepar dig lite här. "Han svarade inte först, men han vände blicken mot mig" och "han vände sig mot mig" låter lite för lika, även fast de inte riktigt säger samma sak. Det blir en aning mer lättläst om man ändrar en av meningarna en aning: "han svarade inte först, men bemödade sig med att åtminstone titta på mig" är ett sätt att lösa det på.

"Jag såg tydligt vem den ”stora” mannen var."

Jag saknar lite presentation av "den stora mannen". Nu presenteras han bara med ett tilltalsnamn, Vargen, och det faktum att han är stor. Hur han ser ut (förutom tjokt hår och många ärr, är han beväpnad? Vad talar han med Nero om? lite sådant) och vad hans ärende vid stallet kan tänkas vara är också intressant, särskilt om han fortsättningsvis ska vara en av huvudpersonerna (rollpersonerna).

"De cirefaliska dragen i Neros ansikte var tydliga. Han var en liten man i något över 30 år. Han hade rufsigt, svart hår."

Nero presenterar du desto bättre, både här och senare när hans ovilja att betala hela summan för hästen säger en hel del om hur han är funtad.

"'Vad ger du för den då?' frågade jag. '250 silver' svarade han. 'Då får det bli så' svarade jag tillbaka."

Återigen - varför har inte sonen till en gårdfarihandlare någon kunskap om att köpslå? Vad har han egentligen sysslat med under sin uppväxt. Jag finner det lite märkligt, och skulle gärna vilja ha en förklaring i berättelsen.

"'Det fattas lite'. Jag uttalade varje ord med styrka, som för att förtydliga att han försökte lura mig."

Mycket bra sätt att visa på hur han väljer att betona orden.

"”Följ med mig” sade han och började gå tillbaka mot Stora torget igen."

Wow, vilken cliffhanger. Vad kan Vargen tänkas vilja honom? Intressant fortsättning...

Som sagt så tycker jag din berättelse över lag är bra berättad. Det finns en del att finslipa, men du visar prov på talang. Om du är intresserad så har jag skrivit tre (egentligen flera, men resten glömmer vi...) texter här på forumet - den äldsta finns här och är inte i sin slutgiltiga form, men den har jag på min hemdator och inte här (en del finslipningar är gjorda). Jag kom tvåa i den har sidans karaktärstävling med berättelsen om Bumle och skrev en liten novell i min tråd om övermänskliga varelser på detta forum. De två första rör sig inte i Eon-universat och den sista bara halvt om halvt.

Fortsätt skriv, för tusan!

 

[Hjalle]

Re: Min historia

Otroligt bra 'rättning', skulle förstås ha gjort så själv. Konstruktiv kritik är underbar (du har redan visat upp dina bästa sidor (?) i månadens ros som gjorde mig djupt imponerad, jag vet). Du får hemskt, hemskt gärna göra precis så som du gjorde till min historia också - konstruktiv kritik gör att man blir otroligt mycket bättre på att skriva och berätta!

-Hjalle, tycker Bearnie bara vräker ur sig förstklassiga inlägg!

 

[Bunny]

Re: Min historia

"Konstruktiv kritik är underbar (du har redan visat upp dina bästa sidor (?) i månadens ros som gjorde mig djupt imponerad, jag vet)."

Jag diggar också konstruktiv kritik, så jag får väl försöka föregå med gott exempel. Vad fick du namnet "månadens ros" ifrån förresten?

"Du får hemskt, hemskt gärna göra precis så som du gjorde till min historia också - konstruktiv kritik gör att man blir otroligt mycket bättre på att skriva och berätta!"

Nåja, nu när du tjatar så mycket så...

"-Hjalle, tycker Bearnie bara vräker ur sig förstklassiga inlägg!"

- I do not!

 

[Bunny]

En hel massa väldigt enkla misstag!

Skoja bara. Du var lite orolig ett tag där va?

Först och främst. Du använder dig av två bamsingstycken och två små i en text på, vaddå, lite mer än en halv A4. Det är lite lite, och bamsingarna känns tunga. Det är enklare att läsa en "luftigare" och mer uppstaplad text, varvid mitt råd är att stycka upp bamsingarna mer.

"Det var mörkt. Eller rättare sagt - det var kolsvart. Beckmörkt. Misslan darrade, eyrentigrinnan verkade nervös. Sigbar Stymparen var inte rädd, men kände sig lite illa till mods. Såret i bröstkorgen brände, men smärtan bekom honom inte nämnvärt. Inte heller liket i gången som vännerna lämnat bakom sig. Det var någonting med... lukten. Det luktade spänt och farligt. Misslan skrapade oroligt med foten i det skrovliga stengolvet. Han vill definitivt bort, hem till ett tryggt torp med ett stop misslabryggd i näven - Sigbar klandrade honom inte. Han sträckte ut sitt blodiga svärd rakt ut i gången framför dem och började gå igen. Misslan och eyrentigrinnan följde efter. Efter en god stunds trevande och oroligt viskande kom de till en skiljeväg - gången mynnade ut i tre stycken gångar. "Ta misslan" sade Sigbar kort - trots att han nästan viskade ekade det olycksbådande i tunnlarna."Vi delar upp oss... du tar misslan" Innan eyrentigrinnan hann säga emot eller klaga gick den väldige barbaren rakt in i mittgången. Det sista han hörde var en klagande suck från barbarkvinnan. Han höll alltjämt sitt enorma svärd rakt ut i gången, som en blindkäpp och en beskyddare på samma gång. Den farliga och otäcka lukten blev starkare - Sigbar tyckte att han kunde höra dova andetag längre fram. Han började springa mot faran."

Inget i första stycket förtäljer om de hade tillgång till någon ljuskälla eller inte, och i det senare fallet hur de kunde navigera i beckmörker.

"en god stunds trevande och oroligt viskande kom de till en skiljeväg - gången mynnade ut i tre stycken gångar."

Som här - det är beckmörkt (något annat har texten inte berättat för mig), men de kan upptäcka att gången mynnar ut åt tre olika håll. Är det resultatet av en hel del trevande eller? Inte heller det nämner du.

"Inte heller liket i gången som vännerna lämnat bakom sig."

Du verkar ha brottom förbi det här stycket. Du antyder inte heller om den "recently deceased" var vän eller fiende. Lägg till ett "han fick vad han förtjänade" eller "sorgearbetet fick vänta", så känner åtminstone jag mig mer tillfreds...

"Det luktade spänt och farligt."

Hur luktar det spänt och farligt? Använder du dig inte av fel sinne här, eller är slutsatsen att det känns spänt och farligt resultatet av information från flera olika källor. T ex: "den fräna, ingrodda doften samt det faktum att ett flertal konstiga fotspår ledde in och ut ur gången fick barbaren att känna sig illa till mods".

"Han höll alltjämt sitt enorma svärd rakt ut i gången, som en blindkäpp..."

Ska jag anta att ljuskällan lämnades med eyrentigrinnan nu?

"Han började springa mot faran."

1: i beckmörker? Verkar inte det lite... dumdristigt. 2: varför agerar han på detta sätt? Det verkar inte vara det mest intuitiva. Du har här möjlighet att utveckla babbens personlighet något.

"Den starka känslan av obehag var inte något han kände var dag, men nu kände han den klart och tydligt i sitt barbarhjärta. Han hoppades att eyrentigrinnan kände samma sak."

För oss insatta i Mundana så är detta stycke helt ok. För den som inte känner till förhållandet mellan kragg och eyren samt deras syn på rädsla blir stycket betydligt svårare att förstå. Lägg gärna till några kommentarer om deras kultur, det gör dessutom att världen känns mer levande och förankrad.

"Plötsligt vidgades gången och lukt av ruttet kött blandat med avföring slog emot honom."

Men... vad var det då för lukt han kände tidigare? På vilket sätt skiljer de två sig åt?

"Försiktigt smög han sig ut i den stora grottan."

"Den skrovliga grottväggen försvann på vardera sida av Sigbar för att istället mynna ut i någonting större. Sigbar spände sinna sinnen till det yttersta, för att sedan försiktigt smyga vidare". Väljer du en subjektiv vinkling i berättelsen (att man ser omgivningen med Sigbars ögon) så får du vara försiktig med att berätta mer än vad huvudkaraktären kan tänkas veta. Han vet inte hur stor grottan är, för det är beckmörkt - vad han istället kan tänkas veta är att gången han följde slutar i en större grottsal.

Alternativt kan du lägga till ett "vad han inte såg..." följt av något i stil med "... var hur en hel hord av muterade mördarmöss omringade honom och sakta närmade sig från alla håll" (eller någonting annat, mer lämpligt) för att få en mer narrativ vinkling av berättandet.

"Vatten droppade från dess tak och väggar."

Det här är bättre, men inte helt rätt. Han kan alldeles säkert höra hur vattnet droppar, men inte se vartifrån. En beskrivning i stil med "det var fuktigare i luften här, och ett droppande ljud tydde på att fukt letat sig in från taket".

"Mörkret hade en annan karaktär här, mer blek och dräpande."

Woaw, vad är det för sorts mörker? Vad finns det egentligen för olika sorters mörker, och vad gör just detta mörker till blekt (blekt?!?) och dräpande.

"Så såg han dem."

Jösses. Egentligen den största logiska luckan i berättelsen. Är det för att mörkret blivit blekt och dräpande som han plötsligt kan se? Det har du inte antytt. Inte heller har du berättat om någon annan ljuskälla. Har babben infrasyn?

"Det var inte utan att barbaren log ett snett leende - han hade hört om jordbestar förut, men aldrig sett någon."

Han borde inte ha sett någon nu heller, men nu lämnar jag det.

"fyraarmade mullvadsgorillor"

Jag har lite problem med liknelsen till "mullvadsgorillor". Gorillor är med största sannolikhet inte något som en barbar från Kragg-bergen kan relatera till, om sådana ens existerar i Mundana (jag har iaf inte sett några statz för stora apor). Vad sägs om "mullvadsbjässar" eller "mullvadsfläskisar" - kanske lite mer humoristiska och cyniska förslag till en syrlig kommentar av allas våran hjälte. Det beror lite på smak.

"Blixtsnabbt drog han ut kniven och kastade sig in i det mörkaste hörnet, så långt bort från jordbestarna som möjligt."

Visst finns det mörka hörn i beckmörka rum, men vilket av dem är det mörkaste? (Kunde inte låta bli)

Den efterföljande striden:

Jag saknar en antydning till varför jordbestarna kunde bekämpa honom så bra i mörkret. Det handlar om att etablera fiendens farlighet. Det räcker med "tydligen hade dessa kreatur inga problem att varken navigera eller upptäcka honom, då de troligtvis dväljs i detta mörker stora delar av deras liv" för att man ska få en känsla av, och en respekt för, vilka fiender det är Sigbar egentligen möter.

"Sigbar sjönk ihop i tunnelns mörker och vaknade inte."

Mycket bra slut. Över lag en bra och engagerande berättelse, och att man i slutet får ta del av Sigbars dödsfruktan gör honom mer nyanserad än den vanlige barbararketypen (som troligtvis inte skulle ha sprungit alls, och dött med kommentaren "fuck it!" eller "I see you in hell, beast!" ). Du får också med hur han vandrar från att vara "illa till mods" till "skräcken kramade för första gången i hans liv hans hjärta och han väntade sig hela tiden en kloförsedd hand svepa över hans bara rygg", vilket gör att han känns mer dynamisk och att vi läsare kan ana hur mycket som egentligen sätts på spel.

Bravo!

 

[Hjalle]

Re: En hel massa väldigt enkla misstag!

Okej, det var egentligen det där med ljus som var kruxet. Han hade faktiskt en fackla, om än klämtande och nästan utbrunnen. Sedan missade nog min spelledare att han inte kunde hålla den medan han höll svärdet. Har inte tänkt på det förrut!

Innan eyrentigrinnan, misslan och Sigbar skildes åt hade de passerat ett lik i gången. Jag vet inte vad det var för nåt - spelledaren har ännu inte berättat...

Det här med lukten... När jag skriver att det 'luktade' spänt och farligt menar jag atmosfären, känslan och så. "Nu luktar det mål för Argentina..." betyder juh knappast att kommentatorn vädrar lite och förnimmer... tja, du förstår nog.

Att han börjar springa beror på att han är nervös, rastlös och gråtfärdig av denna tysta pruttlukt. Han agerar barbar.

Eftersom alla på det här forumet (nästan) är insatta i Mundana skrev jag inget 'kulturellt'.

Lukten 'spänt och farligt' och 'avföring och ruttet kött' skiljer sig genom att det sistnämnda faktiskt är en riktig, öhm, fysisk lukt. Den når barbarens näsa snarare än hjärta.

Angående mörker fick jag en bild av att det faktiskt fanns nån slags ljuskälla i grottan. Typ natthimmel? (Fråga Vicotnik).

Mullvadsgorillor kan vi alla byta ut mot mullvadstroll. Tack för påpekandet.

Anledningen till att jag inte skrev nåt om att jordbestarna tycktes se i mörkret var att Sigbar inte brydde sig ett skit om det. Han bara viftade med svärdet allt vad han orkade och tänkte inte mycket. Han var rädd visserligen, men när det kom till kritan av kritan bara högg han.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Tack för rättningar och sånt!

-Hjalle

 

[Bunny]

Re: En hel massa väldigt enkla misstag!

"Okej, det var egentligen det där med ljus som var kruxet. Han hade faktiskt en fackla, om än klämtande och nästan utbrunnen. Sedan missade nog min spelledare att han inte kunde hålla den medan han höll svärdet."

Nu var det din berättelse och inte din spelledare jag bedömde. I en berättelse så ska helst förutsättningarna för karaktären man följer gärna stämma överens med dem man delgivit läsaren. Diffar min uppfattning (som läsare) om vilka ljuskällor som existerar från de som karaktären verkar agera utifrån så är det något som inte stämmer i texten (eller möjligtvis läsarens läsförmåga då )...

"Jag vet inte vad det var för nåt - spelledaren har ännu inte berättat..."

Återigen så är det din berättelse jag bedömde, och enligt mig så skulle den må bra av att man utvecklar det där med liket något. Det kan räcka med att nämna det du talar om helt apropå: "det var inte heller liket, som av någon anledning låg i gången bakom dem, som gjorde Sigbar illa till mods". Då har man berättat för läsaren att huvudkaraktären själv inte vet varför liket låg där, istället för att nämna ett lik sådär hipp som happ. See what I mean?

"Det här med lukten... När jag skriver att det 'luktade' spänt och farligt menar jag atmosfären, känslan och så. "Nu luktar det mål för Argentina..." betyder juh knappast att kommentatorn vädrar lite och förnimmer... tja, du förstår nog."

Jag förstår hur du tänker, men jag tycker inte du ska lämna intryck av sportkommentatorernas språkbruk i en berättelse. Dels så används det i ett helt annat sammanhang, dels så är det över lag slarvigt med sitt snack om hur "minutrarna" och "sekundrarna" tickar iväg (för att inte tala om "nu hade Argentina matchen på egna fötter" som jag hörde en kommentator ändra uttrycket "att ha [någonting] i egna händer" till... ). "Att känna" är trots allt långt ifrån "att känna en lukt", varvid jag råder dig att använda dig av rätt sinne när det kommer till sinnesintryck.

"Att han börjar springa beror på att han är nervös, rastlös och gråtfärdig av denna tysta pruttlukt. Han agerar barbar."

Utmärkt, ha med det i berättelsen (att det var en pruttlukt också).

"Eftersom alla på det här forumet (nästan) är insatta i Mundana skrev jag inget 'kulturellt'."

Yes, jag förstår varför du utelämnade det och anklagar dig inte för något. Jag ger bara förslag på hur jag tror du kan utveckla din berättelse och ditt berättandeskap, och då såg jag det som värt att ta upp. En berättelse mår bra av att vara förankrad i sin värld på ett bra sätt, en redogörelse på ett forum för redan insatta har betydligt mindre krav på sig. Det hela beror på hur du ser på texten, och du behöver inte rättfärdiga det valet på något sätt.

"Angående mörker fick jag en bild av att det faktiskt fanns nån slags ljuskälla i grottan. Typ natthimmel? (Fråga Vicotnik)."

Återigen är det skillnad mellan berättelse och redogörelse. En berättelse borde ha med varför Sigbar ser vad han ser, medan man i en redogörelse kan skylla på spelledar'n.

"Anledningen till att jag inte skrev nåt om att jordbestarna tycktes se i mörkret var att Sigbar inte brydde sig ett skit om det. Han bara viftade med svärdet allt vad han orkade och tänkte inte mycket. Han var rädd visserligen, men när det kom till kritan av kritan bara högg han."

Något du borde ta upp i berättelsen? Hur som helst så när det kommer till att etablera ett hot gentemot en läsare/spelare/irriterande lillebror så handlar det om att peka på vad som gör just den fienden så farlig. Du för med andra ord inte bara en kommunikation mellan dig själv och din huvudkaraktär, utan mellan berättelsen och läsaren också.

"Tack för rättningar och sånt!"

Det var så lite så. Du får ta dem som de är, och fyller de inget behov så ska du naturligtvis strunta i dem.

 

[Najl]

tack för kritiken

Tack, igen!
Nu när jag tänker efter, så var det ganska bra med all kritik. Nu ser jag klart vad jag har gjort för fel, tydligt. Och det är textat, så jag kan kolla på det samtidigt jag skriver, vilket är lättare =p.
Det med stavfel, och särskilt det med att jag upprepa mig, är nog för att jag hade texten från början, och sen skulle jag ändra på den, som jag sa. Glömde antagligen att det redan stod där. Det var mer saker som jag kom på att jag ville ta bort, och lägga till nytt. Bara att jag hade glömt att ta bort det gamla. Och jo, det med felstavningen, på 'gamla', 'skimrande', det kan jag egentligen, ganska bra, tror jag. Bara att jag skulle skriva så snabbt. Ett stort TACK!
Tycker du/ni jag ska fortsätta att skriva på min bärettelse?

Lite svar på frågor:
"Varför han även gick på natten?"
Ajaj. Det har jag helt och hållet missat. Det vet jag inte. Han hade ingen mat och var hungrig, och skulle därför ta sig till stan fortare, för att få mat. Eller??? =p (ska ändras)

"Varför kunde han inte räkna?"
Först såg jag att jag hade med någonstans i stycket, att han hade lärt sig förhandla, men inte räkna. Det fick jag ta bort. Han kunde inte förhandla alltså. Anledningen är att han inte alls har brytt sig om det hans far gjorde. Utan mer, det e en lång historia det med. Hela min karaktärs förhistoria; Han hade varit med sin syster och med jägare i byn.

"Varöfr han gjorde bättre i att sälja hästen?"
Jo, det stycket tog jag tydligen med bort. Han hade för avsikt att stanna i staden ett tag. Kanske en vecka. Att ha hästen i stall skulle då vara dyrt, då han var urfattig. Och hästens skötsel kostar en del silver per dygn.

"Om vargen var en annan karaktär?"
Oja. Det e han. Du ska bara veta hur mäktig han e nu, efter ett års spelande. (Min karaktär är ju med det =p)

"Återigen - varför har inte sonen till en gårdfarihandlare någon kunskap om att köpslå? Vad har han egentligen sysslat med under sin uppväxt. Jag finner det lite märkligt, och skulle gärna vilja ha en förklaring i berättelsen."

Det kommer sådana förklaringar i berättelsen, senare. Det ska inte komma i böjan, eller kanske.
Iaf ska han drömma om sin bakgrund. Det är till och med så vi har spelat. SL sa till mig att jag drömde tillbaka om det förflutna, hur kul jag hade med jaktsällskapet, mina vandringar med systern till den stora floden, att vi hade sjungt(sjöngt/sjungit? (ok, kan inte stava =p)) på världshuset.

(btw: missade jag, eller någon som svarade på hur man byter namn på detta forum? Jag ska alltså inte heta Najl längre)

-Daniel, som tycker att Bearnie är bra på att ge kritik.
-Daniel, som tackar honom mycket.