Björn Wärmedal
Björning Wheel
Jag har spelat igenom ett one shot-äventyr till ToC (S:t Margaret nånting) som utspelade sig på en liten ö med en internatskola utanför Skottland.
Det är första gången jag spelar med Gumshoe-systemet på riktigt. Jag blev inte speciellt imponerad, men jag har svårt att sätta fingret på vad det var som blev fel. Känslan jag fick var att alltihop var förutbestämt och väldigt rälsat. Kan det bero på att det är Cthulhu-troper som kommer in i spelet? Det kändes inte så värst spännande eller skrämmande egentligen; jag visste att det var något mystiskt på gång och att min rollperson antagligen skulle dö. Den stora frågan var på vilket sätt, men första gången vi såg skymten av en grönaktig dimma så kändes det som att mysteriet nästan var löst redan (för oss som spelare iaf, även om våra rollpersoner aldrig skulle fattat riktigt).
Det fanns alltid flera sätt att nå en ledtråd, vilket också gjorde att nästan varje detalj som avslöjas faktiskt ÄR en ledtråd i någon mån. Jag upplevde att jag mest vandrade min rollperson från den ena uppenbarelsen till den andra. Det kändes mekaniskt att bara följa varje ledtråd till dess uppenbara logiska nästa steg. Slutet var inte överraskande på något sätt. En rollperson hängde sig, två steg igenom en dimensionsportal och min egen blev slutligen dödad av den gröna dimman, vid det laget psykologiskt nedbruten.
Nu försöker jag lista ut varför det kändes så rälsat och mekaniskt - ja rentav oinspirerande. Var det äventyret? Systemet eller praxis kring äventyrsskrivande som systemet uppmuntrar? Är jag bara för van vid hur Cthulhu-äventyr brukar vara? Något annat?
Det är första gången jag spelar med Gumshoe-systemet på riktigt. Jag blev inte speciellt imponerad, men jag har svårt att sätta fingret på vad det var som blev fel. Känslan jag fick var att alltihop var förutbestämt och väldigt rälsat. Kan det bero på att det är Cthulhu-troper som kommer in i spelet? Det kändes inte så värst spännande eller skrämmande egentligen; jag visste att det var något mystiskt på gång och att min rollperson antagligen skulle dö. Den stora frågan var på vilket sätt, men första gången vi såg skymten av en grönaktig dimma så kändes det som att mysteriet nästan var löst redan (för oss som spelare iaf, även om våra rollpersoner aldrig skulle fattat riktigt).
Det fanns alltid flera sätt att nå en ledtråd, vilket också gjorde att nästan varje detalj som avslöjas faktiskt ÄR en ledtråd i någon mån. Jag upplevde att jag mest vandrade min rollperson från den ena uppenbarelsen till den andra. Det kändes mekaniskt att bara följa varje ledtråd till dess uppenbara logiska nästa steg. Slutet var inte överraskande på något sätt. En rollperson hängde sig, två steg igenom en dimensionsportal och min egen blev slutligen dödad av den gröna dimman, vid det laget psykologiskt nedbruten.
Nu försöker jag lista ut varför det kändes så rälsat och mekaniskt - ja rentav oinspirerande. Var det äventyret? Systemet eller praxis kring äventyrsskrivande som systemet uppmuntrar? Är jag bara för van vid hur Cthulhu-äventyr brukar vara? Något annat?