OK, jag tjatar alltid om att det är roligt att läsa folks reflektioner kring sitt spelande, så det är kanske dags att posta något själv. Varning som vanlig för att jag är alldeles för babblig.
Jag har alltså nyligen äntligen påbörjat en kampanj i The Shadow of Yesterday, ett indiespel som nämnts till och från tidigare på forumet (vilket ni kan hitta själva via sök-funktionen). "Äntligen", därför att jag haft det på hyllan i ett år nu utan att det blivit av att spela (ett utslag av min ovana att dra igång långkörarkampanjer på stundens infall). TSOY är, som jag ser det, hyfsat traditionellt för att vara ett spel skapat av en av Forge-forumets föräldrar; det har förvisso konfliktresolution och sin lysande uppfinning för att modellera rollpersonernas motivationer som kan dynamiskt förändra sig (Keys), men det uttalar sig t ex inte kring narrationsrättigheter, och är Sword & Sorcery-fantasy.
Jag kallar kampanjen Fallen Gloria: Råttorna i väggen; om man verkligen vill kan man läsa en del av min planering här (läslösen "riidmi"), texten har dock redan delvis modifierats efter händelserna i första spelmötet.
Förspel
Vi började förra veckan med att jag förklarade regler, värld, och mina intentioner med kampanjen, och att spelarna skapade sina rollpersoner.
Som bakgrund kan sägas att mina föregående nyliga kampanjer har varit ganska rälsiga "upptäck sanningen bakom konspirationen"-lökmodells-historier, av sådan typ där rollpersonerna är ganska utbytbara (och dödligheten hög; senast föregående var t ex CoC-modulen Masks of Nyarlathotep). Nu tyckte jag alltså det var dags att göra något helt annat och satsa på en fisktank fokuserad kring rollpersonerna och deras personligheter.
Detta var alltså något som jag inte haft så mycket övning kring på senare år och det känns som jag fumlade bollen lite i första skeendet, såtillvida att jag t ex inte diskuterade rollpersonernas koncept tillräckligt mycket med spelarna vilket resulterade i att när jag återvände efter rollpersons-skapandet kändes det som två av tre rollpersoner inte var helt enkla att bygga händelser kring; jag beslöt mig dock att för att mentalt anteckna detta som en lärdom till nästa kampanj, och för stunden göra mitt bästa med vad jag hade.
Rollpersonerna jag nu hade att jobba med var...
<ul type="square">[*]Gråtand, en ratkin som med brinnande övertygelse styr en cell rebeller som försöker förbereda ett motstånd mot människornas intrång på deras revir (medan klanens ledarskap snarare ville dra sig tillbaka och gömma sig mer och mer). Denna rollperson kändes lätt att jobba med och hitta på händelser till. Key of Vengeance, Key of Bloodlust, Key of the Revolutionary, Key of the Mission
[*]Långfinger, en feg liten tjuv till råtta som nyfiket smyger bland människorna och alla deras spännande pryttlar. Kändes lite svårare att utmana dramatiskt men ändå med viss potential. Key of the Precious, Key of the Coward
[*]Cyrus, en kringresande alv som nyligen anlänt till Gloria, och som tar det här med att hela världen är hans dröm väldigt långt. Den här rollpersonen kändes mest problematisk att bygga händelser kring då det var en sådan som snarast är byggd för att undvika att engagera sig i något, och jag borde ha lutat lite mer på spelaren för att jobba in den i kampanjen. Key of the Self, Key of the Eternal Question[/list]
Utifrån dessa rollpersoner satte jag mig och byggde upp ett nät av spelledarpersoner som kunde bli relevanta för situationen; jag började med att utgå från fyra grund-fraktioner (råttklanen som vill undvika konflikt, mänskliga rebeller, de inom auktoriteterna som vill dominera och krossa, och de inom auktoriteterna som inte vill se strider med råttorna) med var sin galjonsfigur, och fyllde på med olika sidofigurer för att belysa sidorna från olika vinklar och sedan några till när jag märkte vad jag behövde för mina situationer.
Resultat blev att jag satt med en trasslig härva med 14 SLP, vilket såhär i efterhand nog var lite väl många; åtminstone två av dem insåg jag att jag inte direkt hade med i min planering på något relevant sätt, och jag fruktade att det kunde bli lite ofokuserat om jag försökta stoppa in allt på en gång, men lat som jag är orkade jag inte börja skära i materialet nu när jag väl skapat det.
Utifrån dessa SLPer och rollpersonerna var det dags att skapa en tre-fyra situationer att kasta på respektive spelarna (någon slags "bangs"). Av de jag kom på var några bra, några visste jag med mig var mindre bra och kvalade inte riktigt som bangs såtillvida att de inte direkt tvingade till något ställningstagande, men med t ex Cyrus kändes det inte som jag kunde göra så mycket mer än att kasta lit olika saker på rollpersonen för att se vad som fastnar och till nästa gång bli bättre informerad kring vad som funkar för att engagera honom. Jag har (hade) ju heller ingen direkt erfarenhet vad gäller bomb-byggande så delvis får det betraktas som en träningsfråga.
Med dessa i fickan var det då dags för...
Första spelmötet (2006-11-28)
Eftersom jag hade tre ganska disparata rollpersoner och individuella bomber för dem valde jag att gå runt bordet medsols och ge spelarna varsin scen (efter att ha nämnt några regler som jag förklarade fel förra veckan och ytterligare pratat lite kring mina intentioner och hur jag tänkt lägga upp det hela).
Modigt startade jag med den problematiskaste rollpersonen, Cyrus. Han anlände till staden och stötte på ett spöke som såg ut som en av hans forna inkarnationer, som varnade honom att lämna Gloria och att det inte fanns några svar på hans frågor här (egentligen en illusion skapad av Darius). Den här scenen ledde inte direkt nånstans och var också mest tänkt att ge lite atmosfär och bygga upp för den kommande pseudo-bomben med Darius.
Gråtand och hans anhängare satt i sitt högkvarter (som jag lät spelaren beskriva; det blev en grotta utgrävd kring ett sidorum i de uttorkade kloakerna under palatset). Skugge, en av råttklanens framstående "jägare", anlände med blod på fingrarna, chockad efter att ha dödat en långskank (människa) som han påstod varit på väg att överfalla "Snärtan", en nyfiken ung råttflicka. Efter att ha lugnat den chockade Skugge (som nu var övertygad om att människorna var farliga och ville slå till mot dem) och förklarat hur de måste fortsätta bida sin tid och bygga sina resurser, rusade Gråtand och hans mannar rusade upp för att tvätta rent "brottsplatsen" och utplåna spåren. De hade dock inte riktigt hunnit klart med detta när mannens far (rebelledaren Gomez) anlände letande efter sin son, och hittade de kvarstående blodspåren. Bäst som mannen föll på knä rusade råttorna fram och tog Gomez till fånga (ovetande om vem det var de plockat).
Långfinger satt vid sitt vanliga spelbord på god väg att gambla bort dagens fångst när den korrupte centurionen Ramon anlände och fortskred att ganska snabbt förlora sina kontanta resurser. Ramon plockade fram ett värdeföremål att satsa (som jag bad spelaren beskriva som något hans rollpersonen verkligen eftertraktade; det blev en blänkande brosch). Med lite god tärningstur spelade Långfinger sig till broschen och vägrade satsa den i retur på nästa hand; Ramon lämnade bordet med en ilsken blick. (Jag kom inte på någon bra idé kring vad han tänkte göra för att återfå sin "ägodel", så den här tråden lämnades rätt hängande.)
Cyrus utforskade ruinerna vidare och anfölls av en galen, drogad ratkin som han ganska ansträngningslöst brushade åsido; råttan rusade iväg skrikande om "Demon! Du tar mig aldrig levande!"; Cyrus konstaterade att kräket verkade mer skrämd än upphetsad, och alltså tydligen inte direkt var relevant för hans frågor, men blev nyfiken då han inte haft några signifikanta kontakter med ratkin förut. Återigen en scen som inte direkt ledde nånstans och heller inte var tänkt att göra det.
Åter till Gråtand som var i färd att fråga ut Gomez. Han kom inte så långt med detta mer än att konstatera att mannen uppenbarligen hade något otalt med hertigen, och därmed kanske kunde ha värdefull information, och att han var ganska hård och en svårknäckt nöt. I den här scenen känns det som att jag blockade spelaren lite såtillvida att det inte direkt ledde nånstans och jag hade kunnat ge lite mer information istället.
Långfinger återvände till det gömställe där han förvarade sina ögonstenar, och fann att någon hittat det och rumstrerade runt; Ivana (aka Snärtan), en nyfiken råttflicka fascinerad av "människobyn". Efter lite fräsande visade det sig att Ivana uppenbarligen var väldigt impad av Långfinger och väldigt gärna ville att han skulle visa han henne var och hur man kunde hitta sådana skatter. Långfinger försökte fösa bort henne med lite tips kring vart hon själv kunde hitta dem; spelarna garvar och en av spelarna ger mig en gåvotärning i konflikten för att se om Långfinger blir fast med ett envist bihang—vilket han blir... konstaterar att det uppenbarligen är ödet... och plockar upp Key of the Guardian. (Ett resultat över förväntan!)
Cyrus kommer ut i en vildvuxen park och ser Zelda jagas av Jaque och Diego; han joggar fram till den uppenbarligen upphetsade decurionen för att fråga vad det är som är så kul. Distraktionen ger (utan att ha avsett det) Zelda chansen att fly och avbryter därmed Diegos underhållning. När hans underhuggare kommer ikapp förnekar han att han skulle ha tagit någon speciell glädje i att göra sitt arbete, och beordrar mannarna att gripa alven som uppenbarligen hjälpte en känd rebell och terrorist att fly. Cyrus tycker det börjar bli tråkigt nu när Diego lugnat ner sig, aktiverar sin Secret of Fading the Illusion, och lämnar männen bakom sig.
Gråtand funderar på hur han ska knäcka Gomez när han spejare rapporterar att det är människor som letar efter något i kloakerna, en ung kvinna med två förmodade livvakter. Gråtand instruerar sina män att organisera ett bakhåll och går till synes fredligt för att möte dem. Zelda visar sig vara en verklighetsfrämmande ideolog till rebell som vill samarbeta med råttorna; Gråtand är mer nyfiken på vem läckan är som låtit de här människorna veta att de finns och var, men Zelda svarar undvikande och tycker det är oviktigt när de är meningsfränder. Dessutom finns det ju viktigare saker att oroa sig om, då deras ledare—Gomez—saknas; han måste ha blivit haffad av hertigens män! (Och här går förstås ett ljus upp för spelarna.) För att kunna få sina svar leder Gråtand människorna till bakhållet och skriker "ta dem levande!" Konflikten för att se om om råttorna kan plocka dem innan de hinner reagera slutar lika, och med ett flin konstaterar jag att människorna hinner inte riktigt ta sig undan, men de vana krigarna har reagerat så kvickt på bakhållet att råttorna inte kan undvika att ta livet av dem när de plockar dem. Zelda står shellshockad kvar, och leds till råttornas högkvarter.
Långfinger drar med sig Ivana på ett inbrott. Här inser jag att jag borde ha planerat något potentiellt inbrottsmål eftersom det hyfsat garanterat skulle komma upp, men att gråta över spilld mjölk leder ingenstans, och efter att ha kollat lite kring vilka SLP som inte direkt kommit in i handlingen beslutar jag att de är på väg att bryta sig in hos Florian (som Långfinger sett som en blankpolerad vaktofficer; säkert har han ännu mer blankpolerade godsaker i sin bostad) och att Florian är där och försöker fråga ut Trenos. Långfinger och Ivana bryter sig in via taket, hör Florian fråga ut Trenos (efter att Långfinger med sin Secret of Hidden Pocket plockat fram en liten spegel för att kunna spana in råttans identitet) och bli avbruten av Valentin som kommer och erbjuder mat; Florian är chockad över att hans överordnande tänker laga mat personligen istället för att utnyttja tjänare. Medan det rumstreras runt i köket smyger Långfinger ner i sovrummet och plockar på sig några Blanka Saker™ och upptäcks inte trots distraktionen från sitt bihang. Här kändes det att jag inte riktigt var förberedd och att jag borde ha kunnat göra något mer intressant av det hela, men det må vara hänt.
Cyrus har börjat bli fundersam på här högvakt-typerna och letar efter fler sådana att undersöka. Han stöter på Diego som ursäktar sig för "missförståndet" och förklarar att hertigen vill träffa alven; denne följer nyfiket med. Det visar sig att det inte är den sjukligt fetlagde hertigen som är intresserad utan hans mystiskt kåpklädde hovmagiker, som vill ta ett samtal i enrum—och visar sig vara en alv i förklädnad. Darius försöker smälla i Cyrus sin story om att palatset andar har ett irrationellt misstycke mot alver som tvingat honom att agera i det dolda och övertyga honom om att de kan hjälpas åt att lösa mysteriet; Cyrus vill lirka ur den här undermedvetna aspekten av hans personlighet vad det är han är ute efter. I den resulterande konflikten möts -3 mot +3 och det är uppenbart att Darius efter alla lättmanipulerade människor inte är van vid att försöka handskas med annan alv. Det framkommer att han egentligen är ute efter att distrahera människorna med interna konflikter så att råttorna kan bygga upp sina styrkor; han vill se resultat av vad den här fascinerande nya rasen kan åstadkomma. Cyrus håller med om att det är en potentiellt spännande utveckling.
Dags för Gråtand att fråga ut Gomez och Zelda. Jag har varit ute och uträttat kroppsliga ärenden och insett det självklara svaret på hur den här situationen kan göras maximalt intressant—jag hade i min planering inte ägnat någon tanke åt hur Zelda hade koll på rätt område att leta i, men givetvis var det Ivana som gett dem information, via en vänskap med Reyes (som tänkte visa henne den blankskinande kniven när Skugge missuppfattade situationen). Gomez uppgivna irritation över hennes inkompetens till trots låter den fortfarande chockande Zelda sanningen komma till ljus, och Gråtand insisterar på att de kan reda upp det hela när de bara får fatt på flickan.
Det här leder till en uppenbar, naturlig bang som jag aldrig förutsett (so much for planning); Långfinger funderar på hur han ska bli tillfälligt kvitt sin skyddsling för att kunna fixa ett nytt gömställe för sina ögonstenar, när paret upptäcks av två av Gråtands mer råbarkade och hotfulla män, som insisterar på att deras ledare vill ha ett samtal med flicka ("vi vill henne inget illa" är inte speciellt övertygande från de här två, som ser henne som en smutsig liten förrädare). Ivana är inte alls så sugen på att följa med, och Långfinger står inför ett val; sin feghet, eller sin skyddsling? Kvällens dramatik når sin höjdpunkt; han säger till Ivana att fly och försöker hindra de två råttorna, men en bufflar sig förbi och jagar efter medan han är fast med att brottas med den andre.
Ojojoj! Hur skall detta sluta!
Reflektioner
Något jag ursprungligen var rädd för var att det skulle bli osammanhängande med tre separata handlingar, men när det väl kom till skott tycker jag att jag lyckades väva ihop dem förvånansvärt väl och det känns nu som de tre rollpersonernas trådar verkligen interagerar på ett intressant sätt utan att vara i direkt kontakt. Har dock inte hunnit prata så mycket med mina spelare än så det återstår att se om de håller med, men det kändes iaf inte som de satt och var uttråkade under de andra spelarnas scener.
Det här spelmötet kändes det som jag väldigt starkt märkte en svaghet som spelledare, nämligen att mina platsbeskrivningar för det mesta kändes väldigt platta och känslolösa. Delvis ett utslag av att jag var dåligt utvilad (mina mer sömnlösa nätter lyckas av någon anledning nästan alltid infalla innan rollspel) och därmed blev lite överdrivet benägen att driva iväg på sidospår, men jag tror ändå det är något som ger utslag även i vanliga fall; kan delvis bero på att jag helt enkelt inte är någon visuell tänkare (när jag t ex läser en bok kan jag leva mig in väldigt starkt i handling och dialog utan att någonsin få mentala bilder eller fästa någon större vikt vid beskrivningarna). Definitivt en punkt att jobba på.
Gott om uppslag till nästa gång och nu när jag har SLP-nätverket färdigt är det bara att fylla på granatbältet med lite nya bomber (använde sex av tio planerade "situationer"), vilket nog skall gå lite bättre nu när jag sett lite av vad som funkade och inte funkade.
De system-mässiga konflikterna kändes åtminstone för mig ofta lite svaga (och kanske även lite för långt mellan dem), men det tror jag mest är en fråga om att vi behöver vänja oss vid systemet och att vi som spelgrupp är ovana vid konfliktresolution och att uttrycka sig i "intent".
"Scene Framing": Vek. Framförallt svävade jag för mycket vad gäller att sätta igång scenerna; den gamla vanan att beskriva vad som hänt "sen sist" och visa hela händelseförloppet "på bild" sitter fortfarande i. Ännu en träningssak att hålla i åtanke.
Cyrus funkade dramatiskt sett så svagt som jag fruktat (men det kan kanske bli intressant nu när han börjar blanda sig i råttgrejen); däremot blev det intressant och garvframkallande rollspel. De andra spelarna kunde inte avhålla sig från att lägga sig i som röster i hans huvud, så det känns som alla åtminstone var engagerade.
På promenaden hem efter spelmötet skakade jag nästan av frustration över att behöva vänta en hel vecka på att få reda på hur den här härvan till situation skakar ut; cliffhangern drabbade alltså spelledaren minst lika hårt som någon spelare!
Jag har alltså nyligen äntligen påbörjat en kampanj i The Shadow of Yesterday, ett indiespel som nämnts till och från tidigare på forumet (vilket ni kan hitta själva via sök-funktionen). "Äntligen", därför att jag haft det på hyllan i ett år nu utan att det blivit av att spela (ett utslag av min ovana att dra igång långkörarkampanjer på stundens infall). TSOY är, som jag ser det, hyfsat traditionellt för att vara ett spel skapat av en av Forge-forumets föräldrar; det har förvisso konfliktresolution och sin lysande uppfinning för att modellera rollpersonernas motivationer som kan dynamiskt förändra sig (Keys), men det uttalar sig t ex inte kring narrationsrättigheter, och är Sword & Sorcery-fantasy.
Jag kallar kampanjen Fallen Gloria: Råttorna i väggen; om man verkligen vill kan man läsa en del av min planering här (läslösen "riidmi"), texten har dock redan delvis modifierats efter händelserna i första spelmötet.
Förspel
Vi började förra veckan med att jag förklarade regler, värld, och mina intentioner med kampanjen, och att spelarna skapade sina rollpersoner.
Som bakgrund kan sägas att mina föregående nyliga kampanjer har varit ganska rälsiga "upptäck sanningen bakom konspirationen"-lökmodells-historier, av sådan typ där rollpersonerna är ganska utbytbara (och dödligheten hög; senast föregående var t ex CoC-modulen Masks of Nyarlathotep). Nu tyckte jag alltså det var dags att göra något helt annat och satsa på en fisktank fokuserad kring rollpersonerna och deras personligheter.
Detta var alltså något som jag inte haft så mycket övning kring på senare år och det känns som jag fumlade bollen lite i första skeendet, såtillvida att jag t ex inte diskuterade rollpersonernas koncept tillräckligt mycket med spelarna vilket resulterade i att när jag återvände efter rollpersons-skapandet kändes det som två av tre rollpersoner inte var helt enkla att bygga händelser kring; jag beslöt mig dock att för att mentalt anteckna detta som en lärdom till nästa kampanj, och för stunden göra mitt bästa med vad jag hade.
Rollpersonerna jag nu hade att jobba med var...
<ul type="square">[*]Gråtand, en ratkin som med brinnande övertygelse styr en cell rebeller som försöker förbereda ett motstånd mot människornas intrång på deras revir (medan klanens ledarskap snarare ville dra sig tillbaka och gömma sig mer och mer). Denna rollperson kändes lätt att jobba med och hitta på händelser till. Key of Vengeance, Key of Bloodlust, Key of the Revolutionary, Key of the Mission
[*]Långfinger, en feg liten tjuv till råtta som nyfiket smyger bland människorna och alla deras spännande pryttlar. Kändes lite svårare att utmana dramatiskt men ändå med viss potential. Key of the Precious, Key of the Coward
[*]Cyrus, en kringresande alv som nyligen anlänt till Gloria, och som tar det här med att hela världen är hans dröm väldigt långt. Den här rollpersonen kändes mest problematisk att bygga händelser kring då det var en sådan som snarast är byggd för att undvika att engagera sig i något, och jag borde ha lutat lite mer på spelaren för att jobba in den i kampanjen. Key of the Self, Key of the Eternal Question[/list]
Utifrån dessa rollpersoner satte jag mig och byggde upp ett nät av spelledarpersoner som kunde bli relevanta för situationen; jag började med att utgå från fyra grund-fraktioner (råttklanen som vill undvika konflikt, mänskliga rebeller, de inom auktoriteterna som vill dominera och krossa, och de inom auktoriteterna som inte vill se strider med råttorna) med var sin galjonsfigur, och fyllde på med olika sidofigurer för att belysa sidorna från olika vinklar och sedan några till när jag märkte vad jag behövde för mina situationer.
Resultat blev att jag satt med en trasslig härva med 14 SLP, vilket såhär i efterhand nog var lite väl många; åtminstone två av dem insåg jag att jag inte direkt hade med i min planering på något relevant sätt, och jag fruktade att det kunde bli lite ofokuserat om jag försökta stoppa in allt på en gång, men lat som jag är orkade jag inte börja skära i materialet nu när jag väl skapat det.
Utifrån dessa SLPer och rollpersonerna var det dags att skapa en tre-fyra situationer att kasta på respektive spelarna (någon slags "bangs"). Av de jag kom på var några bra, några visste jag med mig var mindre bra och kvalade inte riktigt som bangs såtillvida att de inte direkt tvingade till något ställningstagande, men med t ex Cyrus kändes det inte som jag kunde göra så mycket mer än att kasta lit olika saker på rollpersonen för att se vad som fastnar och till nästa gång bli bättre informerad kring vad som funkar för att engagera honom. Jag har (hade) ju heller ingen direkt erfarenhet vad gäller bomb-byggande så delvis får det betraktas som en träningsfråga.
Med dessa i fickan var det då dags för...
Första spelmötet (2006-11-28)
Eftersom jag hade tre ganska disparata rollpersoner och individuella bomber för dem valde jag att gå runt bordet medsols och ge spelarna varsin scen (efter att ha nämnt några regler som jag förklarade fel förra veckan och ytterligare pratat lite kring mina intentioner och hur jag tänkt lägga upp det hela).
Modigt startade jag med den problematiskaste rollpersonen, Cyrus. Han anlände till staden och stötte på ett spöke som såg ut som en av hans forna inkarnationer, som varnade honom att lämna Gloria och att det inte fanns några svar på hans frågor här (egentligen en illusion skapad av Darius). Den här scenen ledde inte direkt nånstans och var också mest tänkt att ge lite atmosfär och bygga upp för den kommande pseudo-bomben med Darius.
Gråtand och hans anhängare satt i sitt högkvarter (som jag lät spelaren beskriva; det blev en grotta utgrävd kring ett sidorum i de uttorkade kloakerna under palatset). Skugge, en av råttklanens framstående "jägare", anlände med blod på fingrarna, chockad efter att ha dödat en långskank (människa) som han påstod varit på väg att överfalla "Snärtan", en nyfiken ung råttflicka. Efter att ha lugnat den chockade Skugge (som nu var övertygad om att människorna var farliga och ville slå till mot dem) och förklarat hur de måste fortsätta bida sin tid och bygga sina resurser, rusade Gråtand och hans mannar rusade upp för att tvätta rent "brottsplatsen" och utplåna spåren. De hade dock inte riktigt hunnit klart med detta när mannens far (rebelledaren Gomez) anlände letande efter sin son, och hittade de kvarstående blodspåren. Bäst som mannen föll på knä rusade råttorna fram och tog Gomez till fånga (ovetande om vem det var de plockat).
Långfinger satt vid sitt vanliga spelbord på god väg att gambla bort dagens fångst när den korrupte centurionen Ramon anlände och fortskred att ganska snabbt förlora sina kontanta resurser. Ramon plockade fram ett värdeföremål att satsa (som jag bad spelaren beskriva som något hans rollpersonen verkligen eftertraktade; det blev en blänkande brosch). Med lite god tärningstur spelade Långfinger sig till broschen och vägrade satsa den i retur på nästa hand; Ramon lämnade bordet med en ilsken blick. (Jag kom inte på någon bra idé kring vad han tänkte göra för att återfå sin "ägodel", så den här tråden lämnades rätt hängande.)
Cyrus utforskade ruinerna vidare och anfölls av en galen, drogad ratkin som han ganska ansträngningslöst brushade åsido; råttan rusade iväg skrikande om "Demon! Du tar mig aldrig levande!"; Cyrus konstaterade att kräket verkade mer skrämd än upphetsad, och alltså tydligen inte direkt var relevant för hans frågor, men blev nyfiken då han inte haft några signifikanta kontakter med ratkin förut. Återigen en scen som inte direkt ledde nånstans och heller inte var tänkt att göra det.
Åter till Gråtand som var i färd att fråga ut Gomez. Han kom inte så långt med detta mer än att konstatera att mannen uppenbarligen hade något otalt med hertigen, och därmed kanske kunde ha värdefull information, och att han var ganska hård och en svårknäckt nöt. I den här scenen känns det som att jag blockade spelaren lite såtillvida att det inte direkt ledde nånstans och jag hade kunnat ge lite mer information istället.
Långfinger återvände till det gömställe där han förvarade sina ögonstenar, och fann att någon hittat det och rumstrerade runt; Ivana (aka Snärtan), en nyfiken råttflicka fascinerad av "människobyn". Efter lite fräsande visade det sig att Ivana uppenbarligen var väldigt impad av Långfinger och väldigt gärna ville att han skulle visa han henne var och hur man kunde hitta sådana skatter. Långfinger försökte fösa bort henne med lite tips kring vart hon själv kunde hitta dem; spelarna garvar och en av spelarna ger mig en gåvotärning i konflikten för att se om Långfinger blir fast med ett envist bihang—vilket han blir... konstaterar att det uppenbarligen är ödet... och plockar upp Key of the Guardian. (Ett resultat över förväntan!)
Cyrus kommer ut i en vildvuxen park och ser Zelda jagas av Jaque och Diego; han joggar fram till den uppenbarligen upphetsade decurionen för att fråga vad det är som är så kul. Distraktionen ger (utan att ha avsett det) Zelda chansen att fly och avbryter därmed Diegos underhållning. När hans underhuggare kommer ikapp förnekar han att han skulle ha tagit någon speciell glädje i att göra sitt arbete, och beordrar mannarna att gripa alven som uppenbarligen hjälpte en känd rebell och terrorist att fly. Cyrus tycker det börjar bli tråkigt nu när Diego lugnat ner sig, aktiverar sin Secret of Fading the Illusion, och lämnar männen bakom sig.
Gråtand funderar på hur han ska knäcka Gomez när han spejare rapporterar att det är människor som letar efter något i kloakerna, en ung kvinna med två förmodade livvakter. Gråtand instruerar sina män att organisera ett bakhåll och går till synes fredligt för att möte dem. Zelda visar sig vara en verklighetsfrämmande ideolog till rebell som vill samarbeta med råttorna; Gråtand är mer nyfiken på vem läckan är som låtit de här människorna veta att de finns och var, men Zelda svarar undvikande och tycker det är oviktigt när de är meningsfränder. Dessutom finns det ju viktigare saker att oroa sig om, då deras ledare—Gomez—saknas; han måste ha blivit haffad av hertigens män! (Och här går förstås ett ljus upp för spelarna.) För att kunna få sina svar leder Gråtand människorna till bakhållet och skriker "ta dem levande!" Konflikten för att se om om råttorna kan plocka dem innan de hinner reagera slutar lika, och med ett flin konstaterar jag att människorna hinner inte riktigt ta sig undan, men de vana krigarna har reagerat så kvickt på bakhållet att råttorna inte kan undvika att ta livet av dem när de plockar dem. Zelda står shellshockad kvar, och leds till råttornas högkvarter.
Långfinger drar med sig Ivana på ett inbrott. Här inser jag att jag borde ha planerat något potentiellt inbrottsmål eftersom det hyfsat garanterat skulle komma upp, men att gråta över spilld mjölk leder ingenstans, och efter att ha kollat lite kring vilka SLP som inte direkt kommit in i handlingen beslutar jag att de är på väg att bryta sig in hos Florian (som Långfinger sett som en blankpolerad vaktofficer; säkert har han ännu mer blankpolerade godsaker i sin bostad) och att Florian är där och försöker fråga ut Trenos. Långfinger och Ivana bryter sig in via taket, hör Florian fråga ut Trenos (efter att Långfinger med sin Secret of Hidden Pocket plockat fram en liten spegel för att kunna spana in råttans identitet) och bli avbruten av Valentin som kommer och erbjuder mat; Florian är chockad över att hans överordnande tänker laga mat personligen istället för att utnyttja tjänare. Medan det rumstreras runt i köket smyger Långfinger ner i sovrummet och plockar på sig några Blanka Saker™ och upptäcks inte trots distraktionen från sitt bihang. Här kändes det att jag inte riktigt var förberedd och att jag borde ha kunnat göra något mer intressant av det hela, men det må vara hänt.
Cyrus har börjat bli fundersam på här högvakt-typerna och letar efter fler sådana att undersöka. Han stöter på Diego som ursäktar sig för "missförståndet" och förklarar att hertigen vill träffa alven; denne följer nyfiket med. Det visar sig att det inte är den sjukligt fetlagde hertigen som är intresserad utan hans mystiskt kåpklädde hovmagiker, som vill ta ett samtal i enrum—och visar sig vara en alv i förklädnad. Darius försöker smälla i Cyrus sin story om att palatset andar har ett irrationellt misstycke mot alver som tvingat honom att agera i det dolda och övertyga honom om att de kan hjälpas åt att lösa mysteriet; Cyrus vill lirka ur den här undermedvetna aspekten av hans personlighet vad det är han är ute efter. I den resulterande konflikten möts -3 mot +3 och det är uppenbart att Darius efter alla lättmanipulerade människor inte är van vid att försöka handskas med annan alv. Det framkommer att han egentligen är ute efter att distrahera människorna med interna konflikter så att råttorna kan bygga upp sina styrkor; han vill se resultat av vad den här fascinerande nya rasen kan åstadkomma. Cyrus håller med om att det är en potentiellt spännande utveckling.
Dags för Gråtand att fråga ut Gomez och Zelda. Jag har varit ute och uträttat kroppsliga ärenden och insett det självklara svaret på hur den här situationen kan göras maximalt intressant—jag hade i min planering inte ägnat någon tanke åt hur Zelda hade koll på rätt område att leta i, men givetvis var det Ivana som gett dem information, via en vänskap med Reyes (som tänkte visa henne den blankskinande kniven när Skugge missuppfattade situationen). Gomez uppgivna irritation över hennes inkompetens till trots låter den fortfarande chockande Zelda sanningen komma till ljus, och Gråtand insisterar på att de kan reda upp det hela när de bara får fatt på flickan.
Det här leder till en uppenbar, naturlig bang som jag aldrig förutsett (so much for planning); Långfinger funderar på hur han ska bli tillfälligt kvitt sin skyddsling för att kunna fixa ett nytt gömställe för sina ögonstenar, när paret upptäcks av två av Gråtands mer råbarkade och hotfulla män, som insisterar på att deras ledare vill ha ett samtal med flicka ("vi vill henne inget illa" är inte speciellt övertygande från de här två, som ser henne som en smutsig liten förrädare). Ivana är inte alls så sugen på att följa med, och Långfinger står inför ett val; sin feghet, eller sin skyddsling? Kvällens dramatik når sin höjdpunkt; han säger till Ivana att fly och försöker hindra de två råttorna, men en bufflar sig förbi och jagar efter medan han är fast med att brottas med den andre.
Ojojoj! Hur skall detta sluta!
Reflektioner
Något jag ursprungligen var rädd för var att det skulle bli osammanhängande med tre separata handlingar, men när det väl kom till skott tycker jag att jag lyckades väva ihop dem förvånansvärt väl och det känns nu som de tre rollpersonernas trådar verkligen interagerar på ett intressant sätt utan att vara i direkt kontakt. Har dock inte hunnit prata så mycket med mina spelare än så det återstår att se om de håller med, men det kändes iaf inte som de satt och var uttråkade under de andra spelarnas scener.
Det här spelmötet kändes det som jag väldigt starkt märkte en svaghet som spelledare, nämligen att mina platsbeskrivningar för det mesta kändes väldigt platta och känslolösa. Delvis ett utslag av att jag var dåligt utvilad (mina mer sömnlösa nätter lyckas av någon anledning nästan alltid infalla innan rollspel) och därmed blev lite överdrivet benägen att driva iväg på sidospår, men jag tror ändå det är något som ger utslag även i vanliga fall; kan delvis bero på att jag helt enkelt inte är någon visuell tänkare (när jag t ex läser en bok kan jag leva mig in väldigt starkt i handling och dialog utan att någonsin få mentala bilder eller fästa någon större vikt vid beskrivningarna). Definitivt en punkt att jobba på.
Gott om uppslag till nästa gång och nu när jag har SLP-nätverket färdigt är det bara att fylla på granatbältet med lite nya bomber (använde sex av tio planerade "situationer"), vilket nog skall gå lite bättre nu när jag sett lite av vad som funkade och inte funkade.
De system-mässiga konflikterna kändes åtminstone för mig ofta lite svaga (och kanske även lite för långt mellan dem), men det tror jag mest är en fråga om att vi behöver vänja oss vid systemet och att vi som spelgrupp är ovana vid konfliktresolution och att uttrycka sig i "intent".
"Scene Framing": Vek. Framförallt svävade jag för mycket vad gäller att sätta igång scenerna; den gamla vanan att beskriva vad som hänt "sen sist" och visa hela händelseförloppet "på bild" sitter fortfarande i. Ännu en träningssak att hålla i åtanke.
Cyrus funkade dramatiskt sett så svagt som jag fruktat (men det kan kanske bli intressant nu när han börjar blanda sig i råttgrejen); däremot blev det intressant och garvframkallande rollspel. De andra spelarna kunde inte avhålla sig från att lägga sig i som röster i hans huvud, så det känns som alla åtminstone var engagerade.
På promenaden hem efter spelmötet skakade jag nästan av frustration över att behöva vänta en hel vecka på att få reda på hur den här härvan till situation skakar ut; cliffhangern drabbade alltså spelledaren minst lika hårt som någon spelare!
(Nån uppmärksammade det fula omslaget och jag fick tillfälle att ventilera min frustration över att ha varit för tidigt ute och missat tredje utgåvan...) Kritiken är IMHO ärligt talat delvis legitim, Senkowskis Ammeni-bilder är lysande men i övrigt är kvaliten varierande, och illustrationer kan vara en viktig del av att förmedla stämningen i en setting. (Så om någon nyfiken på spelet läser det här—låt bilderna lura er!)