Själva spelrapporten blir lite mer kortfattade den här gången ... hade jag tänkt, fast den gamla vanan att babbla allt för mycket sitter visst fortfarande i ... för att lägga mer tyngdvikt åt reflektionerna, då jag faktiskt hade lite mer problem och spelmötet inte känns riktigt lika lyckad som föregående två. (Missförstå mig rätt, det var fortfarande kul, men hade kunnat vara så mycket bättre, åtminstone för min del; jag är inte 100 på om spelarna upplevde det som lika platt som jag gjorde.)
Tredje spelmötet (2006-12-12)
Lägger upp det lite annorlunda den här gången, sammanfattar varje rollpersons trådar var för sig istället för att beskriva trådarna i den ordning de kom i spelmötet; det säger inte lika mycket om vad som faktiskt hände runt bordet, men den här gången är mitt minne av vad som kom i vilken ordning lite mer luddigt (kanske en följd av att det var mindre dramatiskt denna gång). I verkligheten gick vi alltså runt bordet Långfinger-Cyrus-Gråtand-Långfinger, osv.
Gråtand
Fnick lägger fram sin version av vad som inträffade (dvs, den där fegisen Långfinger smög sig upp och stal hans, och hoppade på honom bakifrån), vilket Gråtand inte betvivlar men lyckas övertala sin hejduk om att det ändå var en schysst och att Långfinger kan bli en potentiellt värdefull resurs.
Detta avbryts av att Lrick (Fnicks bror och den andre loje hejduk vars namn jag glömde förra gången) dyker upp och meddelar att Halvhand (en färsking i Gråtands "inre cirkel" av pålitliga <strike>män</strike>råttor) blivit haffad när han var i färd att spionera på långskankarna; Gråtand tar ett gäng av sina trogna med sig för att konfrontera situationen.
En köpman och hans butiga söner anklagar inför en folkmassa vid en marknadsplats Halvhand för att ha stulit en kniv; trots misstron mot råttorna vinner Gråtand folkets sympati genom att väcka löje över köpmannens översittaraktiga beteende och släta över saken genom att skänka sin gamla kniv som ersättning, utan att det framkommer att Halvhand faktiskt hade stulit kniven.
Efter ett senare bönemöte framkommer det att Halvhand spionerade på människorna då han letar efter sin bror Trenos (de båda är av en yngre kull från Storm än Gråtand), som ryktas hållas som nån slags "husdjur" av en av "bronsbröstarna" (råttornas öknamn på högvakten) och han önskar bättre än så för sin bror trots att denne är en liten utstött klenfis. Han hyser stor skam av att han distraherades av någon syndig impuls att stjäla den blanka kniven (japp, det är en fanatisk sekt vi har att göra med). Gråtand sympatiserar och föreslår att det är för riskabelt för Halvhand att agera ensam, men att han borde söka hjälp av Långfinger som är mer van vid att ha med långskankarna att göra, problemet blir bara att övertala denne att hjälpa.
Gråtand instruerar sina åföljare att börja konstruera en staty till oraklets (Månögas) ära i syfte att presentera vid hennes död som bevis på sin trogenhet (med ganska starka implikationer på att han avser påskynda bortfallet), samt påbörjar befästandet av en bas i kloakerna nu när dessa utforskats och en försvarbar position kan identifieras.
Denna invigs av ett ihärdigt bönemöte med sång och dans och hela faderullan från de glada fanatikerna, samt en debatt med underhuggarna för att i detalj diskutera hur de ska lägga upp sina framtidsplaner. (Vi snackade kring det här med avsikten med refreshments, dvs att de är fokuserade kring nöje och avkoppling för att uppmuntra till huvudpersoner som i klassisk Sword & Sorcery-stil tar en paus i äventyrandet för pubrunda och allmänt super, letar kvinns och slår runt i eviga tider; och spelaren känner inte riktigt att det passar för Gråtand, varande en religiös fanatiker, att han roar sig. Detta blev alltså hans Vigor & Reason-refreshments; vi får eventuellt fundera en del på hur vi skall hantera frågan framöver.)
Långfinger
Scenen (och spelmötet) öppnar formellt (efter vissa "off-camera"-förklaringar kring läget) med att Långfinger har brutit sig in i rebellernas undangömda vapenlager, sågat av spetsarna från deras spjut (stål var ju värdefullt!) och är i full färd med att hiva upp en sträng krut för att sätta fyr på stället när dörren öppnas och Alfredo inträder med vapen i högsta hugg och en hård one-liner på läpparna; innan han hinner yttra den senare slinker den lille råttan mellan benen på honom, slår upp en gnista och lämnar platsen hals över huvud... efter att ha kastat ifrån sig Ramons brosch bakom sig för att vilseleda. Cool scen, med en punkt missnöje, nämligen att Gråtands snabba flykt gjorde att jag inte fick chans att avslöja något kring Alfredos avsikter och det faktum att han blivit tipsad av Leon; vi får se om jag kan föra in den tråden igen senare eller bara släpper den.
Långfinger återvänder och finner Ivana saknad; han finner henne när han inträder i en mörk korridor och får en <strike>strålkastare</strike>lanterna pekad i fejan. Det är Diego och hans tama goblin; den senare håller Ivana fast, medan Diego håller svärdet under hakan på den stackars flickan och pekar lampan. Diego antyder att han vill byta flickan mot broschen (...den som Gråtand just kastat ifrån sig); Gråtand kastar till honom ett (annat) föremål i en påse och ruschar vakten som böjer sig för att plocka upp. Med överraskningsmomentet på sin sida knuffar han in Diego i lampan och kan med Secret of Rat Vision undkomma med Ivana i mörkret med Diego gastande om hämnd i bakgrunden.
I förbigående byter Långfinger sin spjutspetssamling mot en knifv™—en rejäl jäklans dolk, stort kortsvärd i den lilla råttans händer, främst avsedd i avskräckningssyfte.
Långfinger och Ivana sitter avskilt på någon slags lunchhak när Zelda träder in (dold under en kåpa och nervöst tittande omkring sig). Långfinger är ganska nervös inför det hela; Zelda ursäktar sig inför Ivana vad gäller Gomez beteende och uttrycker sin sympati, och nämner även att hon fruktar att onödig konflikt med råttorna kan uppstå då tydligen en råtta saboterat deras hemliga vapenlager. Den här scenen blev rätt tam och ledde egentligen ingenstans, så här i efterhand funderar jag på vad jag egentligen hade tänkt uppnå när jag påbörjade den.
Cyrus
Cyrus påhitt detta spelmöte börjar med ett kort montage av klipp där han testar olika sätt att söka spänning på, såsom att sätta igång ett barslagsmål, provocera två köpmän mot varandra, med mera, utan att riktigt bli nöjd men ändå en känsla av att ha kommit närmare svaret på sin fråga. (Jag misstänker att spelaren eventuellt driver detta mot något specifikt han har i åtanke för att besvara frågan och göra Buyoff på Key of the Eternal Question.)
Hursomhelst blir det middagen med Raquel i dennas rymliga kvarter; hertigdottern frågar ut alven kring hans långa liv som säkert måste ha varit fyllt av spännande upplevelser, och är uppenbart uttråkad med sitt liv.
Middagen avbryts av Rennier, ammenitisk köpman med drogleverans åt Raquel; Cyrus fäster visst intresse vid det hela och framför även en åsikt att uppsöka köpmannen senare, men ser inte den tillfälliga drogkicken som något svar på frågan, även om Raquel tycks uppenbart mer intresserad av tillvaron och även mer benägen att kommentera sin egen tillvaro. Det framkommer även att det tydligen finns någon slags familjekoppling mellan Raquel och Diego som hon inte vill kännas vid (jag hade avsett deras "tic" som en indikation på drogmissbruk, medan spelaren tänkte sig att det kunde vara ett familjedrag—och händelsevis så hade jag även tänkt mig att Diego är bastard till hertigen även om jag inte presenterat några trådar i den riktningen än).
Nästa morgon är det dags att ta tag i Trenos-frågan; Cyrus har hört rykten bland tjänarna om att centurion Valentin ("hakan") hushåller någon råtta i sina kvarter, och söker upp Valentin under den förmiddags-patrullrunda han ägnar sig åt (varande en ovanligt ordentligt och plikttrogen man). Vid förfrågan framlägger Valentin sin åsikt om att råttorna borde kunna integreras som produktiva medlemmar i samhället istället för att stå utanför det som ett hot. Cyrus övertygar honom om att han går att lita på och att det bästa för stunden fortfarande är att avvakta, och inbjuds att träffa Trenos vid deras middag.
Under förmiddagen söker Cyrus även upp Rennier och utfrågar denne lite närmare kring drogen och dess effekter, vilket inte leder till något direkt intressant men bara var en "i förbifarten"-kortis.
Cyrus får Trenos story om hur denne är en mobbad stackare, de andra råttorna är ena stygga typer—speciellt då hans bitch till mor som inte älskar honom—och den ende som behandlat honom väl är Valentin. Cyrus försöker övertyga råttan om att han ändå borde ta chansen att följa med och ta chansen att träffa sin mor, och får oväntat stöd av Valentin som med ens får något känslosamt i rösten och tycker att Trenos borde ta chansen att försonas med sin familj medan det fortfarande finns (implicerande sitt eget fjärmande sin familj, en tråd som jag inte har några idéer på hur den ska introduceras än men även om den inte gör det har det åtminstone givit mer djup åt Valentin). I full enlighet med spelarnas överlägsna tärningsslag detta spelmöte övertygas Trenos och scenen klipper vid hans nickade instämmande. (Mina mot-mål här var att Trenos flyr gråtande om att inte ens Valentin förstår honom längre och söker upp Florian för att ledas djupare i hämndträsket, vilket hade varit så väldigt roande, men nåväl...)
Reflektioner
Jag vaknade pigg och utvilad i morse och tänkte att för en gångs skull kanske det kan bli lite fason på spelledandet nu när jag inte sitter och svävar mig bort i ren trötthet... meeeen tydligen så spelleder jag bättre utan sömn än med, för det har var definitivt det plattaste och minst dramatiska av de tre spelmötena hittills, och även det där det hanns med minst, åtminstone räknat i antal varv runt bordet.
Hade en del scener som kändes som de inte riktigt ledde nånstans--de blev mest infodumpar som förvisso avslöjade en del om de inblandade men utan att det direkt ledde till några konflikter, intressanta val för de inblandade, eller givna påföljder. Jag tänker då speciellt på Cyrus middag med Raquel, där vi förvisso fick inse såg en tillfällig drogkick som något svar på sin eviga fråga om upphetsningens natur (en nog så signifikant karaktärsinblick), och Långfingers möte med Zelda.
Detta känns som något som jag hade lyckats ganska bra med föregående spelmöten så jag funderar på vad som slog fel den här gången; var det bara tur att jag prickat rätt tidigare? Kanske var jag bara tillfälligt oinspirerad, men jag tror ändå att jag skulle behöva fundera lite på hur man lägger upp en scen för att driva mot konflikt (tänker då speciellt på scenen med Zelda som inte var förplanerad och borde ha gått att göra något bättre av).
OK, tills viss del en fråga om att hålla bristen i åtanke och helt enkelt stanna upp en gång extra vid funderingarna inför nästa spelmöte.
Sen måste jag verkligen jobba mer på att följa upp följderna av det rollpersonerna hittar på, problemet är att göra det så att detta faktiskt blir något intressant i sig och inte bara det förutsägbara; att det känns som ett problem beror förvisso till viss del på att de uppenbara och lättanvända följderna har jag redan rent naturligt använt under spel.
Långfinger har vid det här laget lyckats göra sig ovän—personligen eller via sin skyddsling—med en hel hög med SLPer; Ramon (som förvisso inte har så bra koll på vem han är), Diego, Alfredo, Gomez, Florian (om/när han inser att hans medaljer hälats... hmm, Ramon med sina skumraskkontakter upptäcker det och använder informationen för att reta Valentin? Här sitter jag och får idéer bäst som jag skriver...) och även Gråtand (som förvisso inte har något agg mot Långfinger själv utan snarare ser en potentiell resurs, men fortfarande ser Ivana som ett problem). (Det ska bli intressant att se hur mycket skit han kan få lassat på sig via sin skyddsling innan han inser att hon bara gjort hans liv till ett helvete och dumpar henne, vilket vi också snackade om innan spelmötet.)
Alla dessa hämndbegär känns som de borde leda till högvis med dramatisk potential, men just nu sitter jag och blockar fullständigt kring hur jag ska göra något faktiskt intressant av det mer än bara "OK, den här gången är det X som kommer mot dig med mord i blicken"—vilket förvisso ger Långfinger en chans att utöva sin Key of the Coward (som jag bara sitter och väntar på att han ska sälja av efter alla chanser till detta...), men i förlängningen är ganska intetsägande om det inte finns någon ytterligare aspekt som väger in i det hela. (OK, nu sitter jag och skriver detta direkt efter spelmötet, har en oinspirerad dag, och jag kommer att ha hunnit få fler idéer med en vecka på mig, men likafullt.)
En annan grej är att det känns som rollpersonerna vann mer eller mindre alla konflikter (och vanliga färdighetsslag) den här gången. Till viss del en följd av att jag slog uselt—tror inte att jag slog bättre än noll, medan spelarna inte slog sämre än noll; ren tärningstur kan man inte göra så mycket åt, och vissa dagar går det på det sättet. Att de med våra relativt korta speltillfällen (jag brukar få slut på ånga efter sisådär tre timmars aktivt spel) har god tillgång på gift dice spelar också in (samtidigt vill jag inte "nerfa" dessa i efterhand, och det avhjälps ju också om det blir fler faktiska tärningsrullningar istället för som den här gången ganska få), men jag kanske även har råd att knussla mindre med att ge SLPerna schyssta färdigheter (det här återkommer ju även till att öka spelarnas motivation att förbättra sina rollpersoner).
OK, jag kanske bara överreagerar och det slutar med att jag nästa vecka rullar som en gud och krossar rollpersonerna fullständigt. Vi får se.
Och fanimej, jag måste verkligen göra något åt min spelledar-ADHD—jag börjar beskriva en scen, tappar tråden, inser plötsligt att jag just babblat i en minut om något totalt ovidkommande, eller någon detalj som jag inte lyckas hitta den perfekta beskrivningen av, eller vad det nu må vara, och sen kan jag babbla i en minut till om själva det faktum om hur jag jämt tappar trådar, osv—tydligen är jag inte ensam om problemet, och det verkar inte reta spelarna lika mycket som det retar mig personligen... men fanimej, det är irriterande.
Slutligen... ho ho ho, vilken samling samvetslösa småjävlar till rollpersoner vi fått ihop.
Tredje spelmötet (2006-12-12)
Lägger upp det lite annorlunda den här gången, sammanfattar varje rollpersons trådar var för sig istället för att beskriva trådarna i den ordning de kom i spelmötet; det säger inte lika mycket om vad som faktiskt hände runt bordet, men den här gången är mitt minne av vad som kom i vilken ordning lite mer luddigt (kanske en följd av att det var mindre dramatiskt denna gång). I verkligheten gick vi alltså runt bordet Långfinger-Cyrus-Gråtand-Långfinger, osv.
Gråtand
Fnick lägger fram sin version av vad som inträffade (dvs, den där fegisen Långfinger smög sig upp och stal hans, och hoppade på honom bakifrån), vilket Gråtand inte betvivlar men lyckas övertala sin hejduk om att det ändå var en schysst och att Långfinger kan bli en potentiellt värdefull resurs.
Detta avbryts av att Lrick (Fnicks bror och den andre loje hejduk vars namn jag glömde förra gången) dyker upp och meddelar att Halvhand (en färsking i Gråtands "inre cirkel" av pålitliga <strike>män</strike>råttor) blivit haffad när han var i färd att spionera på långskankarna; Gråtand tar ett gäng av sina trogna med sig för att konfrontera situationen.
En köpman och hans butiga söner anklagar inför en folkmassa vid en marknadsplats Halvhand för att ha stulit en kniv; trots misstron mot råttorna vinner Gråtand folkets sympati genom att väcka löje över köpmannens översittaraktiga beteende och släta över saken genom att skänka sin gamla kniv som ersättning, utan att det framkommer att Halvhand faktiskt hade stulit kniven.
Efter ett senare bönemöte framkommer det att Halvhand spionerade på människorna då han letar efter sin bror Trenos (de båda är av en yngre kull från Storm än Gråtand), som ryktas hållas som nån slags "husdjur" av en av "bronsbröstarna" (råttornas öknamn på högvakten) och han önskar bättre än så för sin bror trots att denne är en liten utstött klenfis. Han hyser stor skam av att han distraherades av någon syndig impuls att stjäla den blanka kniven (japp, det är en fanatisk sekt vi har att göra med). Gråtand sympatiserar och föreslår att det är för riskabelt för Halvhand att agera ensam, men att han borde söka hjälp av Långfinger som är mer van vid att ha med långskankarna att göra, problemet blir bara att övertala denne att hjälpa.
Gråtand instruerar sina åföljare att börja konstruera en staty till oraklets (Månögas) ära i syfte att presentera vid hennes död som bevis på sin trogenhet (med ganska starka implikationer på att han avser påskynda bortfallet), samt påbörjar befästandet av en bas i kloakerna nu när dessa utforskats och en försvarbar position kan identifieras.
Denna invigs av ett ihärdigt bönemöte med sång och dans och hela faderullan från de glada fanatikerna, samt en debatt med underhuggarna för att i detalj diskutera hur de ska lägga upp sina framtidsplaner. (Vi snackade kring det här med avsikten med refreshments, dvs att de är fokuserade kring nöje och avkoppling för att uppmuntra till huvudpersoner som i klassisk Sword & Sorcery-stil tar en paus i äventyrandet för pubrunda och allmänt super, letar kvinns och slår runt i eviga tider; och spelaren känner inte riktigt att det passar för Gråtand, varande en religiös fanatiker, att han roar sig. Detta blev alltså hans Vigor & Reason-refreshments; vi får eventuellt fundera en del på hur vi skall hantera frågan framöver.)
Långfinger
Scenen (och spelmötet) öppnar formellt (efter vissa "off-camera"-förklaringar kring läget) med att Långfinger har brutit sig in i rebellernas undangömda vapenlager, sågat av spetsarna från deras spjut (stål var ju värdefullt!) och är i full färd med att hiva upp en sträng krut för att sätta fyr på stället när dörren öppnas och Alfredo inträder med vapen i högsta hugg och en hård one-liner på läpparna; innan han hinner yttra den senare slinker den lille råttan mellan benen på honom, slår upp en gnista och lämnar platsen hals över huvud... efter att ha kastat ifrån sig Ramons brosch bakom sig för att vilseleda. Cool scen, med en punkt missnöje, nämligen att Gråtands snabba flykt gjorde att jag inte fick chans att avslöja något kring Alfredos avsikter och det faktum att han blivit tipsad av Leon; vi får se om jag kan föra in den tråden igen senare eller bara släpper den.
Långfinger återvänder och finner Ivana saknad; han finner henne när han inträder i en mörk korridor och får en <strike>strålkastare</strike>lanterna pekad i fejan. Det är Diego och hans tama goblin; den senare håller Ivana fast, medan Diego håller svärdet under hakan på den stackars flickan och pekar lampan. Diego antyder att han vill byta flickan mot broschen (...den som Gråtand just kastat ifrån sig); Gråtand kastar till honom ett (annat) föremål i en påse och ruschar vakten som böjer sig för att plocka upp. Med överraskningsmomentet på sin sida knuffar han in Diego i lampan och kan med Secret of Rat Vision undkomma med Ivana i mörkret med Diego gastande om hämnd i bakgrunden.
I förbigående byter Långfinger sin spjutspetssamling mot en knifv™—en rejäl jäklans dolk, stort kortsvärd i den lilla råttans händer, främst avsedd i avskräckningssyfte.
Långfinger och Ivana sitter avskilt på någon slags lunchhak när Zelda träder in (dold under en kåpa och nervöst tittande omkring sig). Långfinger är ganska nervös inför det hela; Zelda ursäktar sig inför Ivana vad gäller Gomez beteende och uttrycker sin sympati, och nämner även att hon fruktar att onödig konflikt med råttorna kan uppstå då tydligen en råtta saboterat deras hemliga vapenlager. Den här scenen blev rätt tam och ledde egentligen ingenstans, så här i efterhand funderar jag på vad jag egentligen hade tänkt uppnå när jag påbörjade den.
Cyrus
Cyrus påhitt detta spelmöte börjar med ett kort montage av klipp där han testar olika sätt att söka spänning på, såsom att sätta igång ett barslagsmål, provocera två köpmän mot varandra, med mera, utan att riktigt bli nöjd men ändå en känsla av att ha kommit närmare svaret på sin fråga. (Jag misstänker att spelaren eventuellt driver detta mot något specifikt han har i åtanke för att besvara frågan och göra Buyoff på Key of the Eternal Question.)
Hursomhelst blir det middagen med Raquel i dennas rymliga kvarter; hertigdottern frågar ut alven kring hans långa liv som säkert måste ha varit fyllt av spännande upplevelser, och är uppenbart uttråkad med sitt liv.
Middagen avbryts av Rennier, ammenitisk köpman med drogleverans åt Raquel; Cyrus fäster visst intresse vid det hela och framför även en åsikt att uppsöka köpmannen senare, men ser inte den tillfälliga drogkicken som något svar på frågan, även om Raquel tycks uppenbart mer intresserad av tillvaron och även mer benägen att kommentera sin egen tillvaro. Det framkommer även att det tydligen finns någon slags familjekoppling mellan Raquel och Diego som hon inte vill kännas vid (jag hade avsett deras "tic" som en indikation på drogmissbruk, medan spelaren tänkte sig att det kunde vara ett familjedrag—och händelsevis så hade jag även tänkt mig att Diego är bastard till hertigen även om jag inte presenterat några trådar i den riktningen än).
Nästa morgon är det dags att ta tag i Trenos-frågan; Cyrus har hört rykten bland tjänarna om att centurion Valentin ("hakan") hushåller någon råtta i sina kvarter, och söker upp Valentin under den förmiddags-patrullrunda han ägnar sig åt (varande en ovanligt ordentligt och plikttrogen man). Vid förfrågan framlägger Valentin sin åsikt om att råttorna borde kunna integreras som produktiva medlemmar i samhället istället för att stå utanför det som ett hot. Cyrus övertygar honom om att han går att lita på och att det bästa för stunden fortfarande är att avvakta, och inbjuds att träffa Trenos vid deras middag.
Under förmiddagen söker Cyrus även upp Rennier och utfrågar denne lite närmare kring drogen och dess effekter, vilket inte leder till något direkt intressant men bara var en "i förbifarten"-kortis.
Cyrus får Trenos story om hur denne är en mobbad stackare, de andra råttorna är ena stygga typer—speciellt då hans bitch till mor som inte älskar honom—och den ende som behandlat honom väl är Valentin. Cyrus försöker övertyga råttan om att han ändå borde ta chansen att följa med och ta chansen att träffa sin mor, och får oväntat stöd av Valentin som med ens får något känslosamt i rösten och tycker att Trenos borde ta chansen att försonas med sin familj medan det fortfarande finns (implicerande sitt eget fjärmande sin familj, en tråd som jag inte har några idéer på hur den ska introduceras än men även om den inte gör det har det åtminstone givit mer djup åt Valentin). I full enlighet med spelarnas överlägsna tärningsslag detta spelmöte övertygas Trenos och scenen klipper vid hans nickade instämmande. (Mina mot-mål här var att Trenos flyr gråtande om att inte ens Valentin förstår honom längre och söker upp Florian för att ledas djupare i hämndträsket, vilket hade varit så väldigt roande, men nåväl...)
Reflektioner
Jag vaknade pigg och utvilad i morse och tänkte att för en gångs skull kanske det kan bli lite fason på spelledandet nu när jag inte sitter och svävar mig bort i ren trötthet... meeeen tydligen så spelleder jag bättre utan sömn än med, för det har var definitivt det plattaste och minst dramatiska av de tre spelmötena hittills, och även det där det hanns med minst, åtminstone räknat i antal varv runt bordet.
Hade en del scener som kändes som de inte riktigt ledde nånstans--de blev mest infodumpar som förvisso avslöjade en del om de inblandade men utan att det direkt ledde till några konflikter, intressanta val för de inblandade, eller givna påföljder. Jag tänker då speciellt på Cyrus middag med Raquel, där vi förvisso fick inse såg en tillfällig drogkick som något svar på sin eviga fråga om upphetsningens natur (en nog så signifikant karaktärsinblick), och Långfingers möte med Zelda.
Detta känns som något som jag hade lyckats ganska bra med föregående spelmöten så jag funderar på vad som slog fel den här gången; var det bara tur att jag prickat rätt tidigare? Kanske var jag bara tillfälligt oinspirerad, men jag tror ändå att jag skulle behöva fundera lite på hur man lägger upp en scen för att driva mot konflikt (tänker då speciellt på scenen med Zelda som inte var förplanerad och borde ha gått att göra något bättre av).
OK, tills viss del en fråga om att hålla bristen i åtanke och helt enkelt stanna upp en gång extra vid funderingarna inför nästa spelmöte.
Sen måste jag verkligen jobba mer på att följa upp följderna av det rollpersonerna hittar på, problemet är att göra det så att detta faktiskt blir något intressant i sig och inte bara det förutsägbara; att det känns som ett problem beror förvisso till viss del på att de uppenbara och lättanvända följderna har jag redan rent naturligt använt under spel.
Långfinger har vid det här laget lyckats göra sig ovän—personligen eller via sin skyddsling—med en hel hög med SLPer; Ramon (som förvisso inte har så bra koll på vem han är), Diego, Alfredo, Gomez, Florian (om/när han inser att hans medaljer hälats... hmm, Ramon med sina skumraskkontakter upptäcker det och använder informationen för att reta Valentin? Här sitter jag och får idéer bäst som jag skriver...) och även Gråtand (som förvisso inte har något agg mot Långfinger själv utan snarare ser en potentiell resurs, men fortfarande ser Ivana som ett problem). (Det ska bli intressant att se hur mycket skit han kan få lassat på sig via sin skyddsling innan han inser att hon bara gjort hans liv till ett helvete och dumpar henne, vilket vi också snackade om innan spelmötet.)
Alla dessa hämndbegär känns som de borde leda till högvis med dramatisk potential, men just nu sitter jag och blockar fullständigt kring hur jag ska göra något faktiskt intressant av det mer än bara "OK, den här gången är det X som kommer mot dig med mord i blicken"—vilket förvisso ger Långfinger en chans att utöva sin Key of the Coward (som jag bara sitter och väntar på att han ska sälja av efter alla chanser till detta...), men i förlängningen är ganska intetsägande om det inte finns någon ytterligare aspekt som väger in i det hela. (OK, nu sitter jag och skriver detta direkt efter spelmötet, har en oinspirerad dag, och jag kommer att ha hunnit få fler idéer med en vecka på mig, men likafullt.)
En annan grej är att det känns som rollpersonerna vann mer eller mindre alla konflikter (och vanliga färdighetsslag) den här gången. Till viss del en följd av att jag slog uselt—tror inte att jag slog bättre än noll, medan spelarna inte slog sämre än noll; ren tärningstur kan man inte göra så mycket åt, och vissa dagar går det på det sättet. Att de med våra relativt korta speltillfällen (jag brukar få slut på ånga efter sisådär tre timmars aktivt spel) har god tillgång på gift dice spelar också in (samtidigt vill jag inte "nerfa" dessa i efterhand, och det avhjälps ju också om det blir fler faktiska tärningsrullningar istället för som den här gången ganska få), men jag kanske även har råd att knussla mindre med att ge SLPerna schyssta färdigheter (det här återkommer ju även till att öka spelarnas motivation att förbättra sina rollpersoner).
OK, jag kanske bara överreagerar och det slutar med att jag nästa vecka rullar som en gud och krossar rollpersonerna fullständigt. Vi får se.
Och fanimej, jag måste verkligen göra något åt min spelledar-ADHD—jag börjar beskriva en scen, tappar tråden, inser plötsligt att jag just babblat i en minut om något totalt ovidkommande, eller någon detalj som jag inte lyckas hitta den perfekta beskrivningen av, eller vad det nu må vara, och sen kan jag babbla i en minut till om själva det faktum om hur jag jämt tappar trådar, osv—tydligen är jag inte ensam om problemet, och det verkar inte reta spelarna lika mycket som det retar mig personligen... men fanimej, det är irriterande.
Slutligen... ho ho ho, vilken samling samvetslösa småjävlar till rollpersoner vi fått ihop.
