<font size="+1">Pre-flektioner</font size>
Tidigare spelmöten: #1, #2, #3.
Det är egentligen inte så viktigt för mig huruvida någon läser / kommenterar dessa spelrapporter; bara att skriva dem ger mig oerhört mycket vad gäller att få mina tankar i ordning och klargöra för mig själv vad jag faktiskt tycker om saker och ting. Däribland för-tankarna som alltså författas innan spelmötet.
Som observerades i förra spelmötet reflektioner behöver jag bli hårdare mot de hårda vad gäller SLPernas abilities, secrets osv. Till viss del är det nog för min del en överkorrektion från mina tidigare superdödliga rälskampanjer (Masks of Nyarlathotep visar väldigt tydligt riskerna med att ha odödliga supermagiker som Kan Allt som antagonister). Nog inget problem om jag bara har det i åtanke.
Det känns som vi inte spelat tillräckligt mycket på att ett konfliktslag faktiskt representerar en konflikt som mycket väl kan vara en utdragen sådan, inte bara en snabb utväxling; kanske behöver vi också bryta för tärningsslag tidigare i scenen så att t ex mer av "rollspelandet" återstår till efter att tärningarna avslöjat vilken riktning konversationen kommer att ta, etc.
Den gångna veckan har idésprutan jobbat på övervarv, med resultatet att jag har långt fler "scenfrön" än vad som kommer att hinna användas; att ha mer att välja mellan är förstås inte dumt, men detta har också en baksida—det gäller att jag inte låter mig lockas mot rälsning eller jäkt för att kunna kasta in allt, utan koncentrerar på att följa upp resultatet av de idéer som faktiskt används, och stryker de idéer som kanske inte riktigt funkar längre som en följd av de tidigares resultat.
En annan observation är att det fortfarande känns som det är väldigt mycket "status quo" i kampanjen; visst, det har hänt lite av varje, men inte så mycket som har permanent förändras, och så länge det är fallet blir handlingen inte så mycket mer än en serie lösryckta komplikationer. Vet inte om det är så mycket som går att göra åt detta mer än att hålla i åtanke och framförallt att inte hålla tillbaka när det finns potential för bestående effekter.
Kommer att fortsätta experimentera lite med formatet för själva spelrapporten och försöka få in mer spelledartankar den här gången, vi får se hur det funkar.
<font size="+1">Fjärde spelmötet</font size> (2006-12-19)
Cyrus: Cyrus för den tveksamme Trenos till Storm, som mer eller mindre skäller ut pojken och säger åt honom att han ska återgå till sina sysslor, hon har inte tid att oroa sig över dumma pojkar, det är illa nog med hennes "andra olydiga son", "den där bråkstaken Gråtand". Cyrus blir nyfiken på kring den här Gråtand när han visar sig ha anhängare och hela faderullan, och får veta att han håller till någonstans i kloakerna.
(Målet med den här scenen var främst att se hur Cyrus reagerar kring Gråtand, vilket också uppnåddes; potential att skapa mer trubbel med Trenos och Storm framöver är en ren bonus.)
Gråtand: En flashback till ursprunget för Gråtands misstro/hat mot människor (som vi just resonerat oss fram till): Han har skådat slaveriet i gruvorna, sett vad människor gör även mot varandra, och dragit slutsatsen att de inget hellre skulle vilja än att utnyttja råttorna som perfekta gruvslavar—dessa monster måste stoppas, till varje pris!
Gråtand försöker instruera Skugge att han måste själv bege sig ut i vildmarken för att förbereda läger/etc så att allt är redo för hans kommande exil med Ivana; Skugge säger sig var redo att ge sig iväg så snart han samlat ihop lite utrustning men har egentligen för avsikt att konfrontera Långfinger/Ivana först. Konflikt mellan Gråtands Sway och Skugges (otränade) Deceit; den senare vinner och Gråtand låter sig luras att släppa iväg Skugge på egen hand.
(Detta var helt något spelaren ville göra, men spelade rakt i mina händer som syns i nästa scen...)
Långfinger: Skugge dyker upp och konfronterar Långfinger och Ivana; han vädjar till flickan att han är mycket bättre kapabel att skydda henne, men hon fnyser och gömmer sig bakom sin "beskyddare". Skugge vädjar då till Långfinger—de har ju haft så mycket problem redan; om han verkligen bryr sig om sin skyddsling, borde han väl låta den mer lämpade Skugge ta hand om henne? När Skugge kliver närmare känner sig Långfinger hotad, och han lyfter upp (den nyinförskaffade) manteln för att demonstrativt visa sin tungur knifvur.
Konflikt; sin otränade Intimidate till trots så vinner Långfinger och Skugge ryggar tillbaka—den här Långfinger kanske är mer kompetent än den fege pojkvasker han minns? Ivana piper upp för att tala till sin beskyddares försvar förklara vilken sann hjälte han är som inte tvekat att ge sig in i fara för att rädda henne, etc. Långfinger känner inte riktigt igen sig i den hjältedyrkande beskrivningen, men trivs ändå med berömmet. Med brustet hjärta går Skugge därifrån—"ni kommer inte att behöva träffa mig igen".
(Bomb; hade ingen direkt konflikt i avsikt för denna scen utan målet var att se hur Långfinger reagerade på Skugges vädjan till sin bättre kapabilitet; resultatet inte bara leder till nästa utveckling i Gråtands Skugge-tråd utan hjälper till att stötte upp Långfinger inför nästa utveckling.)
Cyrus: Gråtand får rapporter från sina spejare om att det siktats en "skinande man" som letar i kloakerna, och ger sig ut för att möta denne (med en hög anhängare i bakhåll utifall att det skulle behövas). Råttorna har ingen koll på alver utan Gråtand antar att denna skinande uppenbarelse måste vara någon slags sändebud från gudarna.
De två rollpersonerna diskuterar lite fram och tillbaka och är först trevande men när Cyrus manar mot revolution kommer de fram till att båda vill samma sak—att råttorna bygger upp sitt försvar och är redo att slå till när tiden är kommen. Cyrus lovar göra vad han kan bland människorna för att ge dem mer tid och Gråtand förklarar alven vara "en symbol för vår kamp!" Gråtand har dock hållit inne med mer än han avslöjar och t ex inte visat platsen för sin nya bas—och definitivt inte avslöjat att han tänker utnyttja alven som "fall guy" vad gäller att avfyra startskottet för sitt krig (och behålla sin självbild som en enkel, fredens råtta som bara följde gudarnas vilja)...
(Hade möjligen velat föra in tärningar i denna scen men det ville sig inte riktigt, föreslog att rulla när de försökte "pumpa" varandra men spelaren ansåg att Gråtand aldrig skulle avslöja sina hemligheter medan Cyrus var ganska beredd att dela med sig av sina tankar—men i slutändan blev det nog lika bra ändå.)
Gråtand: När Gråtand återvänder till sitt kapell för nattens/kvällens sista bön är kapellet redan i bruk... av ett gäng spöklika uppenbarelser; vad som tycks vara en hårt åtgången, svårt sårad äldre version av honom själv leder en skock av anhängare som alla har sår, avhuggna lemmar och liknande. Spök-Gråtand anklagar honom för att i sin arrogans ha fört råttorna i ruin, att de aldrig borde ha gjort vad de gjorde, etc. Gråtands reaktion är inte den uppenbara; han tolkar det som att han underskattat farorna och måste jobba dubbelt så hårt på att göra råttorna redo för kriget! Med en tår i ögat och en huvudskakning över hans dårskap försvinner spöke.
Gråtand svär att göra sitt yttersta och skär ett antal sår i armar och ansikte för att påminna sig om sitt syfte.
(Här var syftat att testa Gråtand reagerar på förmodade "bevis" på att hans korståg kan vara dömt att misslyckat. Resultatet? Han är minst sagt orubblig. En svaghet är att jag har använt dessa avskräckande spöken två gånger nu och har inte riktigt klart för mig vad som egentligen ligger bakom dem; i första spelmötet hade jag tänkt att det var en illusion från Darius, men nu låter det mer mot att det är någon slags ande i stan som eventuellt behöver få sin förklaring—det var i vilket fall definitivt ingen sann framtidsvision.)
Långfinger: Långfinger och hans skyddsling sover i ett tillfälligt gömställe; efter allt som har hänt sover han med ett öga öppet och halvväcks av att ha tyckt sig höra ett ljud, men lyckas inte upptäcka källan och somnar in igen. (Goblinen Jaque försöker smyga sig på dem—detta var hela tiden klart för spelarna—och det är min tur att rulla som en gud, fem plus på fem tärningar.)
Nästa morgon inser Långfinger att hans kära knifv saknas; när han hittar avtrycket av vad som måste vara en fot från den där missformade goblin-varelsen svär han att han har fått mer än nog av herrn med piskan och dennes husdjur och ger sig ut för att leta efter Diego med sin skyddsling i sällskap.
(Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag egentligen ville med den här scenen—jag tror jag hade någon missriktad vision om BDTP, men spelaren lät sig helt enkelt bli påsmugen; en scen som i slutändan inte innehåller mer än "OK, du märkte inget" är ju rätt intetsägande. Men, givet vad resultatet ledde till skall jag inte klaga; det hade kanske varit bättre att helt enkelt framea direkt till att han upptäckte knifvens saknad, men det kändes lite för räls-aktigt.)
Cyrus: Alven känner att hans Instinct-pool börjar tryta lite och söker upp Raquel som han bjuder ut till det där underklass-etablissemanget som hon verkade vara nyfiken på. Cyrus roar paret genom att lite subtilt influera övriga gäster till konflikter i förbipasserandet.
(Ja, Cyrus utvecklas allt mer mot en Riktigt Skurk som sätter andra i bråk och avser skapa krig enkom för sitt eget höga nöjes skull. Skön refreshment såtillvida att den leder perfekt in i nästa idé, och spelaren föreslog själv att involvera Raquel.)
Gråtand: Skugge återvänder med sitt brustna hjärta närmast öppet synligt, och förklarar sin avsikt att lämna platsen för gott när nu Ivana synbarligen funnit lycka med Långfinger och denne verkar vara en duglig beskyddare. Gråtand förklarar att han inte måste ge hoppet—han har fortfarande chansen att bevisa sin manlighet genom att kämpa och fullfölja sitt uppdrag "off-map" i vildmarken—och lyckas med tärningarnas hjälp ge "jägaren" nytt hopp.
(Mer oplanerade påföljder, och Skugges frånvaro är förstås väl lämpad för att sätta extra tyngd bakom övriga intressenter i hans status.)
Långfinger: Långfinger och Ivana finner Diego i full färd med att ha infångat Zelda och vara på väg att tortera den stackars damen, men för långfinger bleknar damen i nöd bort inför synen av Jaque viftande med hans kniv! Ivana är på väg att desperat (och ogenomtänkt) rusa till sin plågade väninnas undsättning. Långfinger tvekar inte längre—han rusar fram för att rädda Zelda men framförallt straffa drägget som vågat sig på att stjäla hans kniv!
Key of the Coward köps loss och Key of Conscience införskaffas (och på kuppen stiger Långfingers bråkighet till Mästar-nivå). Jag var förvånad över att spelaren inte tagit något av de tidigare tillfällena att kasta loss sin feghet; det visar sig att spelarna uppfattat det som att buyoff bara återgav ett advance, inte de två som är fallet—d'oh! Vi har kampanjens första buyoff och den är precis så dramatisk som man skulle kunna hoppas på (Key of the Coward är verkligen som gjord för att startas med och senare köpas loss—nästan ett skolexempel på dramatisk karaktärsutveckling).
Med pools, Ivana (som är otränad i slagsmål men rullar lysande), Jaque, gift dice från båda medspelare och rått-hopp-charge blir det närmast episkt antal tärningar som rullas i konflikten—tror det var åtta mot sex i slutändan—och råttorna går segrande ur det hela. Medan Långfinger sätter den tillbakabrottade kniven i goblinen upprepade gånger och sätter skräck i det päcket så att han aldrig ska våga muppa sig igen har Diego distraherad av den oväntat vilda råttflickan som klöser honom i ansiktet. När han väl lyckas sparka ifrån sig henne står Långfinger i den dunkla belysningen som en uppenbarelse från själva helvetet—klor, blodstänk, vild min—och han tar det säkra före det osäkert.
Scenen bryter med Diego lämnande hämndlöften bakom sig...
(Bomb—såtillvida att jag planerat att låta Långfinger stöta på Diego torterande Zelda och se hur han reagerade på Ivanas önskan att hjälpa; den tidigare händelseutvecklingen spelade mig i händerna och skänkte det större vikt än så. Vad kan jag säga mer än—wow! Utöver scenens uppenbara dramatik tycker jag även vi lyckades bra med att tolka ut ett enkelt motsatt slag till en välförklarad längre strid.)
Cyrus: Cyrus ger sig åstad att sprida vaga rykten bland Glorias befolkning kring råttorna, avsedda att invagga dem i säkerhet men samtidigt lägga grunden för att senare mana till kamp.
Det är i färd med detta som han knackas på axeln av Valentin som ger honom en smäll och anklagar honom för att uppmuntra den "vilseledda flickan" i hennes jakt på spänning; han trodde sig kunna lita på Cyrus, förstår alven inte att Raquel behöver någon som kan beskydda henne och förhindra hennes farliga upptåg?
Cyrus vill lugna ner Valentin och återfå dennes tillit, medan denne vill förödmjuka alven inför de andra högvakter som samlats av spektaklet (och framförallt visa sig manlig inför Raquel, som kan förmodas beskåda det hela på säkert avstånd och med en nöjd min); tärningarna vill inte som Cyrus vill, men spelaren vill inte gå med på att respekten för honom försvinner, så det är dags att bring down the pain.
Valentin ger Cyrus en snyting som inte berör denne nämnvärt medan alvens vädjan rubbar hans självförtroende; han prövar att förkunna alvens omanlighet inför folkmassorna vilket har större effekt. Cyrus griper in på ett nytt spår; att ge Valentin medhåll i huvudfrågan och till och med föreslå att denne gifter sig med hertigdottern för att verkligen kunna hålla den vilda damen säker. Där konstaterar jag att, vafan, säger du det så ger han sig nog ändå.
Kanske inte den mest lyckade instansen av BDTP—jag vet inte om de involverades mål var kompatibla riktigt, att vi trevade efter lämpliga handlingar kan å andra sidan mest vara en funktion av ovana vid systemet. Däremot var det en framgång såtillvida att vi runt bordet fick lite bättre grepp på hur BDTP funkar, hur Harm funkar, osv. Sen var visst spelaren mindre missnöjd än mig med det hela, så vad vet jag.
Cyrus passar på att konstatera att—att själv involvera sig i bråk är inte svaret på hans jakt på upphetsningens sanna natur.
(En annan idé som kanske inte var så genomtänkt—jag vet inte riktigt vad jag ville utforska med det hela; att Cyrus inte egentligen bryr sig så mycket om Raquel är ganska givet—men flytet var med oss och det gav goda resultat ändå.)
Cyrus och Valentin drar sig tillbaka till något etablissemang för lite "man-talk" mellan ett par (eller många) glas vin (och en ny Instinct-refresh). Valentin avslöjar sitt bristande självförtroende; inte kan väl själva hertigens dotter acceptera någon som han, en enkel bondson som dessutom är ensam i världen efter att hans familj förskjutit honom när han tog Förtryckarna™s sida.
(En refreshment väl använd för att ge mer insikt i en SLP.)
Gråtand: Gråtand besöks av Blodpäls; en gång svartfotsråttornas främste jägare, nu en gråhårig gammal <strike>man</strike>råtta som fortfarande respekteras av de yngre för sin kunskap och sin forna storhet. Blodspår förklarar att han inte lägger sig i de ideologiska tvisterna, men med när allt fler av de handlingskraftiga unga råttorna sluter sig till Gråtand och framförallt i avsaknaden av klanens främste jägare (Skugge) har råttklanen allt större problem med att hitta föda och klara sin överlevnad. Kort och gott—inget ont (eller gott) sagt om Gråtands eventuella planer, men de behöver ha Skugge tillbaka!
Gråtand försöker—med största respekt—övertala Blodpäls om att Skugge är ute på ett viktigt uppdrag (som även kan vara till hjälp med problemet ifråga) men hans grupp kan gladeligen vara till hjälp och utifall att det nu är unga som saknar föda är de beredda att ta hand om dem; han löper risken att om han inte imponerar på Blodpäls kan dennes inflytande minska hans anseende bland anhängarna och klanen i stort.
Tärningarna slutar på lika, vilket är lite problematiskt—reglerna säger inte så mycket om lika resultat mer än att de bedöms i den "försvarande" partens fördel, vilket inte alltid är så tydligt. Vi kommer iaf fram till att det blir en kompromiss; Blodpäls ger Gråtand en andra chans och väntar med sitt avvägande till Skugges planerade återkomst om tio dagar, och Gråtand skickar tio av sina mannar för att hjälpa klanens jägare.
(Planen med den här scenen var att utforska hur Gråtand ställer sig till en konflikt mellan den större råttklanens behov och hans personliga planer, och jag vet inte om vi riktigt fick något svar på frågan, mer än att han är beredd att försöka vända varje ny utveckling till sin fördel...)
Långfinger: Zelda vädjar till sina räddare om hjälp. Hon har sett Alfredo sälja ut henne till Diego; som relativt ny i Gloria vet hon inte längre vem, om någon, hon kan lita på, mer än uppenbarligen Ivana. "Jag vet nån som kan hjälpa dig," nickar Långfinger (med sin nyvunna svaghet för damer i nöd) och föreslår först "Greven"—dvs den lokale kriminalbossen, som Långfinger bara uppfattat som en barägare med skrovlig röst som ju dessutom uppenbarligen är snäll eftersom han vad hjälpsam med Ramon-problemet (utpressningsaspekten har han inte riktigt greppat)—vilket får den missförstående Zelda att påbörja en floskel-rant kring "förtryckarna"; råttorna fattar förstås inte riktigt vad hon menar.
Efter lite eftertanke ändrar sig i vilket fall Långfinger och tror nog att det är ännu bättre att ta Zelda till Oraklet—han själv kan i bästa fall ta hand om en person, och det gör han ju redan; ska det tas hand om två personer måste de förstås vända sig till klanledarinnan, som givetvis vet vad som ska göras. Zelda, som ju redan från början har varit inne på att ena råttor och rebeller mot sina Uppenbara™ gemensamma fiender, tycker det låter bra.
Följaktligen beger sig de tre naiva dårarna iväg mot råttklanens tillhåll och mot nya katastrofer...
<font size="+1">Reflektioner</font size>
Oron från förra spelmötet är som bortblåst—uppenbarligen var det bara min (och spelarnas?) entusiasm-biorytm som var i lågläge, för den här gången flöt det på som bara fanken; jag var rejält uppeldad innan spelmötet, och i eld och lågor vid dess slut. Allt funkade (mer eller mindre), spelarna var på hugget, jag var på hugget, fullt med lysande förvecklingar och garv. Kort sagt—årets sista spelmöte blev också årets bästa spelmöte, och det är väl rätt riktning på utvecklingen? (Och vilken abstinens jag kommer att hinna få även med blott en veckas juluppehåll!)
En rent allmän observation—två av tre spelare spelar (liksom jag gör) i en regelbunden grottkräl-battlemat-regelstrikt D&D-kampanj (den tredje spelaren är... komplett galen, i positiv bemärkelse); sett mot den bakgrunden är det verkligen en förbluffande kontrast mot denna kampanj. Spelarna är konstant involverande, förslagen och idéerna haglar även när de inte är direkt involverade i scenerna.
Gråtands spelare—som är ovan nämnda "den tredje"—anmärkte på vägen från lokalen över sin förvåning att just uppdelningsaspekten funkade så bra—vi har väl alla spelat i kampanjer där man sitter och väntar oengagerad på att någon annan ska bli klar med sin tur i strålkastaren?—och här ger jag full pott till relationskartan (som gör att det alltid finns någon indirekt påverkan mellan scenerna via den begränsade uppsättningen SLPer), till gift dice (som gör att man alltid har chansen att direkt påverka åtgången i en konflikt), och till en öppen attityd kring OOC-information (spelarna kan alltid ge förslag till mig själv och till varandra, dra nytta av det de hört av varandras påhitt för att skapa intressanta scener, etc).
Det är tacksamt att spelarna är mer än villiga att dra sitt strå till stacken för att ge handlingen nya intressanta förvecklingar, skapa missförstånd och sätta sig djupare i klistret. Cyrus spelare kommenterade t ex möjligheten att plocka upp Key of the Bloodline vid något lämpligt tillfälle och på så sätt skapa en motpol till hans andra intressen (ett konkret förslag var att någon bland rebellerna visade sig vara av hans ätt).
Tonen i kampanjen lutar definitivt allt mer mot förvecklingskomedi, galna upptåg och gott om garv, men det är inget jag har något emot och tenderar rätt mycket att vara vad den här gruppen vill ha / trivs med (och inte för inte är Fafhrd & Grey Mouser, med sin allt annat än grymma stämning, min personliga favorit vad gäller Sword & Sorcery; Fallen Gloria brister i jämförelse vad gäller exotiken, men det faller på att jag är usel på beskrivningar och miljöer).
Har egentligen inte så mycket "riktiga" reflektioner i övrigt—för en gångs skull inga direkta problem att ta upp, det enda jag är lite fundersam kring är egentligen det här med lika resultat—jag sitter mest och rider på ruschen—och väntar ivrigt på nästa speltillfälle.
Tidigare spelmöten: #1, #2, #3.
Det är egentligen inte så viktigt för mig huruvida någon läser / kommenterar dessa spelrapporter; bara att skriva dem ger mig oerhört mycket vad gäller att få mina tankar i ordning och klargöra för mig själv vad jag faktiskt tycker om saker och ting. Däribland för-tankarna som alltså författas innan spelmötet.
Som observerades i förra spelmötet reflektioner behöver jag bli hårdare mot de hårda vad gäller SLPernas abilities, secrets osv. Till viss del är det nog för min del en överkorrektion från mina tidigare superdödliga rälskampanjer (Masks of Nyarlathotep visar väldigt tydligt riskerna med att ha odödliga supermagiker som Kan Allt som antagonister). Nog inget problem om jag bara har det i åtanke.
Det känns som vi inte spelat tillräckligt mycket på att ett konfliktslag faktiskt representerar en konflikt som mycket väl kan vara en utdragen sådan, inte bara en snabb utväxling; kanske behöver vi också bryta för tärningsslag tidigare i scenen så att t ex mer av "rollspelandet" återstår till efter att tärningarna avslöjat vilken riktning konversationen kommer att ta, etc.
Den gångna veckan har idésprutan jobbat på övervarv, med resultatet att jag har långt fler "scenfrön" än vad som kommer att hinna användas; att ha mer att välja mellan är förstås inte dumt, men detta har också en baksida—det gäller att jag inte låter mig lockas mot rälsning eller jäkt för att kunna kasta in allt, utan koncentrerar på att följa upp resultatet av de idéer som faktiskt används, och stryker de idéer som kanske inte riktigt funkar längre som en följd av de tidigares resultat.
En annan observation är att det fortfarande känns som det är väldigt mycket "status quo" i kampanjen; visst, det har hänt lite av varje, men inte så mycket som har permanent förändras, och så länge det är fallet blir handlingen inte så mycket mer än en serie lösryckta komplikationer. Vet inte om det är så mycket som går att göra åt detta mer än att hålla i åtanke och framförallt att inte hålla tillbaka när det finns potential för bestående effekter.
Kommer att fortsätta experimentera lite med formatet för själva spelrapporten och försöka få in mer spelledartankar den här gången, vi får se hur det funkar.
<font size="+1">Fjärde spelmötet</font size> (2006-12-19)
Cyrus: Cyrus för den tveksamme Trenos till Storm, som mer eller mindre skäller ut pojken och säger åt honom att han ska återgå till sina sysslor, hon har inte tid att oroa sig över dumma pojkar, det är illa nog med hennes "andra olydiga son", "den där bråkstaken Gråtand". Cyrus blir nyfiken på kring den här Gråtand när han visar sig ha anhängare och hela faderullan, och får veta att han håller till någonstans i kloakerna.
(Målet med den här scenen var främst att se hur Cyrus reagerar kring Gråtand, vilket också uppnåddes; potential att skapa mer trubbel med Trenos och Storm framöver är en ren bonus.)
Gråtand: En flashback till ursprunget för Gråtands misstro/hat mot människor (som vi just resonerat oss fram till): Han har skådat slaveriet i gruvorna, sett vad människor gör även mot varandra, och dragit slutsatsen att de inget hellre skulle vilja än att utnyttja råttorna som perfekta gruvslavar—dessa monster måste stoppas, till varje pris!
Gråtand försöker instruera Skugge att han måste själv bege sig ut i vildmarken för att förbereda läger/etc så att allt är redo för hans kommande exil med Ivana; Skugge säger sig var redo att ge sig iväg så snart han samlat ihop lite utrustning men har egentligen för avsikt att konfrontera Långfinger/Ivana först. Konflikt mellan Gråtands Sway och Skugges (otränade) Deceit; den senare vinner och Gråtand låter sig luras att släppa iväg Skugge på egen hand.
(Detta var helt något spelaren ville göra, men spelade rakt i mina händer som syns i nästa scen...)
Långfinger: Skugge dyker upp och konfronterar Långfinger och Ivana; han vädjar till flickan att han är mycket bättre kapabel att skydda henne, men hon fnyser och gömmer sig bakom sin "beskyddare". Skugge vädjar då till Långfinger—de har ju haft så mycket problem redan; om han verkligen bryr sig om sin skyddsling, borde han väl låta den mer lämpade Skugge ta hand om henne? När Skugge kliver närmare känner sig Långfinger hotad, och han lyfter upp (den nyinförskaffade) manteln för att demonstrativt visa sin tungur knifvur.
Konflikt; sin otränade Intimidate till trots så vinner Långfinger och Skugge ryggar tillbaka—den här Långfinger kanske är mer kompetent än den fege pojkvasker han minns? Ivana piper upp för att tala till sin beskyddares försvar förklara vilken sann hjälte han är som inte tvekat att ge sig in i fara för att rädda henne, etc. Långfinger känner inte riktigt igen sig i den hjältedyrkande beskrivningen, men trivs ändå med berömmet. Med brustet hjärta går Skugge därifrån—"ni kommer inte att behöva träffa mig igen".
(Bomb; hade ingen direkt konflikt i avsikt för denna scen utan målet var att se hur Långfinger reagerade på Skugges vädjan till sin bättre kapabilitet; resultatet inte bara leder till nästa utveckling i Gråtands Skugge-tråd utan hjälper till att stötte upp Långfinger inför nästa utveckling.)
Cyrus: Gråtand får rapporter från sina spejare om att det siktats en "skinande man" som letar i kloakerna, och ger sig ut för att möta denne (med en hög anhängare i bakhåll utifall att det skulle behövas). Råttorna har ingen koll på alver utan Gråtand antar att denna skinande uppenbarelse måste vara någon slags sändebud från gudarna.
De två rollpersonerna diskuterar lite fram och tillbaka och är först trevande men när Cyrus manar mot revolution kommer de fram till att båda vill samma sak—att råttorna bygger upp sitt försvar och är redo att slå till när tiden är kommen. Cyrus lovar göra vad han kan bland människorna för att ge dem mer tid och Gråtand förklarar alven vara "en symbol för vår kamp!" Gråtand har dock hållit inne med mer än han avslöjar och t ex inte visat platsen för sin nya bas—och definitivt inte avslöjat att han tänker utnyttja alven som "fall guy" vad gäller att avfyra startskottet för sitt krig (och behålla sin självbild som en enkel, fredens råtta som bara följde gudarnas vilja)...
(Hade möjligen velat föra in tärningar i denna scen men det ville sig inte riktigt, föreslog att rulla när de försökte "pumpa" varandra men spelaren ansåg att Gråtand aldrig skulle avslöja sina hemligheter medan Cyrus var ganska beredd att dela med sig av sina tankar—men i slutändan blev det nog lika bra ändå.)
Gråtand: När Gråtand återvänder till sitt kapell för nattens/kvällens sista bön är kapellet redan i bruk... av ett gäng spöklika uppenbarelser; vad som tycks vara en hårt åtgången, svårt sårad äldre version av honom själv leder en skock av anhängare som alla har sår, avhuggna lemmar och liknande. Spök-Gråtand anklagar honom för att i sin arrogans ha fört råttorna i ruin, att de aldrig borde ha gjort vad de gjorde, etc. Gråtands reaktion är inte den uppenbara; han tolkar det som att han underskattat farorna och måste jobba dubbelt så hårt på att göra råttorna redo för kriget! Med en tår i ögat och en huvudskakning över hans dårskap försvinner spöke.
Gråtand svär att göra sitt yttersta och skär ett antal sår i armar och ansikte för att påminna sig om sitt syfte.
(Här var syftat att testa Gråtand reagerar på förmodade "bevis" på att hans korståg kan vara dömt att misslyckat. Resultatet? Han är minst sagt orubblig. En svaghet är att jag har använt dessa avskräckande spöken två gånger nu och har inte riktigt klart för mig vad som egentligen ligger bakom dem; i första spelmötet hade jag tänkt att det var en illusion från Darius, men nu låter det mer mot att det är någon slags ande i stan som eventuellt behöver få sin förklaring—det var i vilket fall definitivt ingen sann framtidsvision.)
Långfinger: Långfinger och hans skyddsling sover i ett tillfälligt gömställe; efter allt som har hänt sover han med ett öga öppet och halvväcks av att ha tyckt sig höra ett ljud, men lyckas inte upptäcka källan och somnar in igen. (Goblinen Jaque försöker smyga sig på dem—detta var hela tiden klart för spelarna—och det är min tur att rulla som en gud, fem plus på fem tärningar.)
Nästa morgon inser Långfinger att hans kära knifv saknas; när han hittar avtrycket av vad som måste vara en fot från den där missformade goblin-varelsen svär han att han har fått mer än nog av herrn med piskan och dennes husdjur och ger sig ut för att leta efter Diego med sin skyddsling i sällskap.
(Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag egentligen ville med den här scenen—jag tror jag hade någon missriktad vision om BDTP, men spelaren lät sig helt enkelt bli påsmugen; en scen som i slutändan inte innehåller mer än "OK, du märkte inget" är ju rätt intetsägande. Men, givet vad resultatet ledde till skall jag inte klaga; det hade kanske varit bättre att helt enkelt framea direkt till att han upptäckte knifvens saknad, men det kändes lite för räls-aktigt.)
Cyrus: Alven känner att hans Instinct-pool börjar tryta lite och söker upp Raquel som han bjuder ut till det där underklass-etablissemanget som hon verkade vara nyfiken på. Cyrus roar paret genom att lite subtilt influera övriga gäster till konflikter i förbipasserandet.
(Ja, Cyrus utvecklas allt mer mot en Riktigt Skurk som sätter andra i bråk och avser skapa krig enkom för sitt eget höga nöjes skull. Skön refreshment såtillvida att den leder perfekt in i nästa idé, och spelaren föreslog själv att involvera Raquel.)
Gråtand: Skugge återvänder med sitt brustna hjärta närmast öppet synligt, och förklarar sin avsikt att lämna platsen för gott när nu Ivana synbarligen funnit lycka med Långfinger och denne verkar vara en duglig beskyddare. Gråtand förklarar att han inte måste ge hoppet—han har fortfarande chansen att bevisa sin manlighet genom att kämpa och fullfölja sitt uppdrag "off-map" i vildmarken—och lyckas med tärningarnas hjälp ge "jägaren" nytt hopp.
(Mer oplanerade påföljder, och Skugges frånvaro är förstås väl lämpad för att sätta extra tyngd bakom övriga intressenter i hans status.)
Långfinger: Långfinger och Ivana finner Diego i full färd med att ha infångat Zelda och vara på väg att tortera den stackars damen, men för långfinger bleknar damen i nöd bort inför synen av Jaque viftande med hans kniv! Ivana är på väg att desperat (och ogenomtänkt) rusa till sin plågade väninnas undsättning. Långfinger tvekar inte längre—han rusar fram för att rädda Zelda men framförallt straffa drägget som vågat sig på att stjäla hans kniv!
Key of the Coward köps loss och Key of Conscience införskaffas (och på kuppen stiger Långfingers bråkighet till Mästar-nivå). Jag var förvånad över att spelaren inte tagit något av de tidigare tillfällena att kasta loss sin feghet; det visar sig att spelarna uppfattat det som att buyoff bara återgav ett advance, inte de två som är fallet—d'oh! Vi har kampanjens första buyoff och den är precis så dramatisk som man skulle kunna hoppas på (Key of the Coward är verkligen som gjord för att startas med och senare köpas loss—nästan ett skolexempel på dramatisk karaktärsutveckling).
Med pools, Ivana (som är otränad i slagsmål men rullar lysande), Jaque, gift dice från båda medspelare och rått-hopp-charge blir det närmast episkt antal tärningar som rullas i konflikten—tror det var åtta mot sex i slutändan—och råttorna går segrande ur det hela. Medan Långfinger sätter den tillbakabrottade kniven i goblinen upprepade gånger och sätter skräck i det päcket så att han aldrig ska våga muppa sig igen har Diego distraherad av den oväntat vilda råttflickan som klöser honom i ansiktet. När han väl lyckas sparka ifrån sig henne står Långfinger i den dunkla belysningen som en uppenbarelse från själva helvetet—klor, blodstänk, vild min—och han tar det säkra före det osäkert.
Scenen bryter med Diego lämnande hämndlöften bakom sig...
(Bomb—såtillvida att jag planerat att låta Långfinger stöta på Diego torterande Zelda och se hur han reagerade på Ivanas önskan att hjälpa; den tidigare händelseutvecklingen spelade mig i händerna och skänkte det större vikt än så. Vad kan jag säga mer än—wow! Utöver scenens uppenbara dramatik tycker jag även vi lyckades bra med att tolka ut ett enkelt motsatt slag till en välförklarad längre strid.)
Cyrus: Cyrus ger sig åstad att sprida vaga rykten bland Glorias befolkning kring råttorna, avsedda att invagga dem i säkerhet men samtidigt lägga grunden för att senare mana till kamp.
Det är i färd med detta som han knackas på axeln av Valentin som ger honom en smäll och anklagar honom för att uppmuntra den "vilseledda flickan" i hennes jakt på spänning; han trodde sig kunna lita på Cyrus, förstår alven inte att Raquel behöver någon som kan beskydda henne och förhindra hennes farliga upptåg?
Cyrus vill lugna ner Valentin och återfå dennes tillit, medan denne vill förödmjuka alven inför de andra högvakter som samlats av spektaklet (och framförallt visa sig manlig inför Raquel, som kan förmodas beskåda det hela på säkert avstånd och med en nöjd min); tärningarna vill inte som Cyrus vill, men spelaren vill inte gå med på att respekten för honom försvinner, så det är dags att bring down the pain.
Valentin ger Cyrus en snyting som inte berör denne nämnvärt medan alvens vädjan rubbar hans självförtroende; han prövar att förkunna alvens omanlighet inför folkmassorna vilket har större effekt. Cyrus griper in på ett nytt spår; att ge Valentin medhåll i huvudfrågan och till och med föreslå att denne gifter sig med hertigdottern för att verkligen kunna hålla den vilda damen säker. Där konstaterar jag att, vafan, säger du det så ger han sig nog ändå.
Kanske inte den mest lyckade instansen av BDTP—jag vet inte om de involverades mål var kompatibla riktigt, att vi trevade efter lämpliga handlingar kan å andra sidan mest vara en funktion av ovana vid systemet. Däremot var det en framgång såtillvida att vi runt bordet fick lite bättre grepp på hur BDTP funkar, hur Harm funkar, osv. Sen var visst spelaren mindre missnöjd än mig med det hela, så vad vet jag.
Cyrus passar på att konstatera att—att själv involvera sig i bråk är inte svaret på hans jakt på upphetsningens sanna natur.
(En annan idé som kanske inte var så genomtänkt—jag vet inte riktigt vad jag ville utforska med det hela; att Cyrus inte egentligen bryr sig så mycket om Raquel är ganska givet—men flytet var med oss och det gav goda resultat ändå.)
Cyrus och Valentin drar sig tillbaka till något etablissemang för lite "man-talk" mellan ett par (eller många) glas vin (och en ny Instinct-refresh). Valentin avslöjar sitt bristande självförtroende; inte kan väl själva hertigens dotter acceptera någon som han, en enkel bondson som dessutom är ensam i världen efter att hans familj förskjutit honom när han tog Förtryckarna™s sida.
(En refreshment väl använd för att ge mer insikt i en SLP.)
Gråtand: Gråtand besöks av Blodpäls; en gång svartfotsråttornas främste jägare, nu en gråhårig gammal <strike>man</strike>råtta som fortfarande respekteras av de yngre för sin kunskap och sin forna storhet. Blodspår förklarar att han inte lägger sig i de ideologiska tvisterna, men med när allt fler av de handlingskraftiga unga råttorna sluter sig till Gråtand och framförallt i avsaknaden av klanens främste jägare (Skugge) har råttklanen allt större problem med att hitta föda och klara sin överlevnad. Kort och gott—inget ont (eller gott) sagt om Gråtands eventuella planer, men de behöver ha Skugge tillbaka!
Gråtand försöker—med största respekt—övertala Blodpäls om att Skugge är ute på ett viktigt uppdrag (som även kan vara till hjälp med problemet ifråga) men hans grupp kan gladeligen vara till hjälp och utifall att det nu är unga som saknar föda är de beredda att ta hand om dem; han löper risken att om han inte imponerar på Blodpäls kan dennes inflytande minska hans anseende bland anhängarna och klanen i stort.
Tärningarna slutar på lika, vilket är lite problematiskt—reglerna säger inte så mycket om lika resultat mer än att de bedöms i den "försvarande" partens fördel, vilket inte alltid är så tydligt. Vi kommer iaf fram till att det blir en kompromiss; Blodpäls ger Gråtand en andra chans och väntar med sitt avvägande till Skugges planerade återkomst om tio dagar, och Gråtand skickar tio av sina mannar för att hjälpa klanens jägare.
(Planen med den här scenen var att utforska hur Gråtand ställer sig till en konflikt mellan den större råttklanens behov och hans personliga planer, och jag vet inte om vi riktigt fick något svar på frågan, mer än att han är beredd att försöka vända varje ny utveckling till sin fördel...)
Långfinger: Zelda vädjar till sina räddare om hjälp. Hon har sett Alfredo sälja ut henne till Diego; som relativt ny i Gloria vet hon inte längre vem, om någon, hon kan lita på, mer än uppenbarligen Ivana. "Jag vet nån som kan hjälpa dig," nickar Långfinger (med sin nyvunna svaghet för damer i nöd) och föreslår först "Greven"—dvs den lokale kriminalbossen, som Långfinger bara uppfattat som en barägare med skrovlig röst som ju dessutom uppenbarligen är snäll eftersom han vad hjälpsam med Ramon-problemet (utpressningsaspekten har han inte riktigt greppat)—vilket får den missförstående Zelda att påbörja en floskel-rant kring "förtryckarna"; råttorna fattar förstås inte riktigt vad hon menar.
Efter lite eftertanke ändrar sig i vilket fall Långfinger och tror nog att det är ännu bättre att ta Zelda till Oraklet—han själv kan i bästa fall ta hand om en person, och det gör han ju redan; ska det tas hand om två personer måste de förstås vända sig till klanledarinnan, som givetvis vet vad som ska göras. Zelda, som ju redan från början har varit inne på att ena råttor och rebeller mot sina Uppenbara™ gemensamma fiender, tycker det låter bra.
Följaktligen beger sig de tre naiva dårarna iväg mot råttklanens tillhåll och mot nya katastrofer...
<font size="+1">Reflektioner</font size>
Oron från förra spelmötet är som bortblåst—uppenbarligen var det bara min (och spelarnas?) entusiasm-biorytm som var i lågläge, för den här gången flöt det på som bara fanken; jag var rejält uppeldad innan spelmötet, och i eld och lågor vid dess slut. Allt funkade (mer eller mindre), spelarna var på hugget, jag var på hugget, fullt med lysande förvecklingar och garv. Kort sagt—årets sista spelmöte blev också årets bästa spelmöte, och det är väl rätt riktning på utvecklingen? (Och vilken abstinens jag kommer att hinna få även med blott en veckas juluppehåll!)
En rent allmän observation—två av tre spelare spelar (liksom jag gör) i en regelbunden grottkräl-battlemat-regelstrikt D&D-kampanj (den tredje spelaren är... komplett galen, i positiv bemärkelse); sett mot den bakgrunden är det verkligen en förbluffande kontrast mot denna kampanj. Spelarna är konstant involverande, förslagen och idéerna haglar även när de inte är direkt involverade i scenerna.
Gråtands spelare—som är ovan nämnda "den tredje"—anmärkte på vägen från lokalen över sin förvåning att just uppdelningsaspekten funkade så bra—vi har väl alla spelat i kampanjer där man sitter och väntar oengagerad på att någon annan ska bli klar med sin tur i strålkastaren?—och här ger jag full pott till relationskartan (som gör att det alltid finns någon indirekt påverkan mellan scenerna via den begränsade uppsättningen SLPer), till gift dice (som gör att man alltid har chansen att direkt påverka åtgången i en konflikt), och till en öppen attityd kring OOC-information (spelarna kan alltid ge förslag till mig själv och till varandra, dra nytta av det de hört av varandras påhitt för att skapa intressanta scener, etc).
Det är tacksamt att spelarna är mer än villiga att dra sitt strå till stacken för att ge handlingen nya intressanta förvecklingar, skapa missförstånd och sätta sig djupare i klistret. Cyrus spelare kommenterade t ex möjligheten att plocka upp Key of the Bloodline vid något lämpligt tillfälle och på så sätt skapa en motpol till hans andra intressen (ett konkret förslag var att någon bland rebellerna visade sig vara av hans ätt).
Tonen i kampanjen lutar definitivt allt mer mot förvecklingskomedi, galna upptåg och gott om garv, men det är inget jag har något emot och tenderar rätt mycket att vara vad den här gruppen vill ha / trivs med (och inte för inte är Fafhrd & Grey Mouser, med sin allt annat än grymma stämning, min personliga favorit vad gäller Sword & Sorcery; Fallen Gloria brister i jämförelse vad gäller exotiken, men det faller på att jag är usel på beskrivningar och miljöer).
Har egentligen inte så mycket "riktiga" reflektioner i övrigt—för en gångs skull inga direkta problem att ta upp, det enda jag är lite fundersam kring är egentligen det här med lika resultat—jag sitter mest och rider på ruschen—och väntar ivrigt på nästa speltillfälle.