Nekromanti [TSOY] Vänskap i Vildmarken

[Deodanders]

Igår spelade vi det fjärde spelmötet som blivit lite fördröjt. Läs om våra tidigare erfarenheter här.

Jag ska försöka sammanfatta de intressanta saker som hänt i storyn och runt spelbordet sedan senast jag skrev.

Först några iakttagelser från spelmöte 3.

Vår första scen. Karni fortsätter flirta med Fran. Situationen i lägret är spänd och tillskruvad - en tryckkokare. Jag känner att det är dags att trissa upp saker och ting lite.

Jag har en idé om att Fran ska försöka manipulera Karni att stötta henne i att mana stammen till en attack på Ammeni-lägret.

Mitt misstag är att jag inte säger detta till spelarna utan helt plötsligt sitter och skakar tärningarna i handen.

När Karin frågar vad vi ska slå för så inser jag att jag fallit tillbaka i gamla mönster och att vi inte bara har låtit bli att sätta stakes; jag hade dessutom en klar bild av vad jag ville skulle hända i huvudet!

Nu börjar vi istället bolla idéer fram och tillbaka och komma fram till vad konflikten handlar om. Hanna föreslår att om Fran lyckas få Karni med sig så övertalar hon honom att försöka hjälpa henne elda upp resten av lägret och själv även strida med dem.

Men om Frans lock och pock inte går hem? Jo, Karin vill att Karni går med på det ändå av fri vilja och sedan avkräver Fran ett löfte om att tas upp i stammen. Och det är det som händer och det visar sig bli dubbelt så coolt för fortatt spel som vad jag försökte styra det till.

Ett bevis på hur mycket samarbete och samtal runt spelbordet som spelare och inte bara karaktärer betyder för mig och mitt spelande.

Lite senare befann sig råttmannen Rubello i Ammenilägret. Han hade smugit efter några soldater han sett få en bit glimrande metall av en av Khaleanerna; Firfin, uppenbarligen en förrädare.

Inhåvandes XP för sin Key of the Mission trotsade Hanna faran, slog ett fantastiskt slag och Rubello gled mellan tälten och soldaterna som en skugga. Nu stod han utanför anförarens tält. Denne hade, sårad och trött, skickat iväg sina män och satt och vred en stor bit månmetall i handen för att sedan låta den falla till backen.

I det här läget så började Hanna en överläggning med sig själv om vad hon ville göra. (Märk väl: vad hon ville göra.)
Hon var inte intresserad av att driva vidare målet att finna månsilver, nu när det låg framför Rubellos darrande nos utan var sugen på att driva storyn i en annan riktning.

Det här blev till en väldigt häftig inre konflikt hos Rubello som vi beskrev tillsammans och det slutade med en Buy Off - Hanna strök sin Key of the Mission, fick tio XP och efter att ha tittat på nya bestämde hon sig för att skaffa Key of Fraternity.

Rubello ville tillbaka till Karni. Vänskap är viktigare än materiella ting.

Förändring.

Så fruktansvärt coolt.

Sammanfattning av fjärde spelmötet följer.

 

[Jonas Ferry]

Hur funkar Buy Offs egentligen? Kan man *tvingas* att sälja sin Key om man beter sig på vissa sätt eller ska spelaren alltid veta att om den låter rollpersonen utföra en viss handling måste den sälja sin Key? Eller är Buy Offs helt frivilliga, så att man kan strunta i sin Key, och det enda som händer är att man inte får poäng för den?

 

[Deodanders]

Buy Offs är frivilliga. Varje Key har en knuten till sig -- Key of Conscience har tex Ignore a request for help -- men du kan utföra den handlingen utan att behöva stryka din Key. Det sker först när du som spelare väljer att göra det.

Väljer du att köpa loss en Key kan du inte ta den igen.

 

[Jonas Ferry]

Ah, ok.

Jag kan tänka mig att det ändå leder till lite diskussion mellan spelarna om någon struntar i någon som ber om hjälp, typ "Jag hjälper till *senare*" eller "Jag hjälper inte skurkar" eller något sådant, vilket är väldigt coolt. Att köpa loss en Key är ju också ett starkt ställningstagande, så det är bra att det är ett klart spelarval.

 

[Deodanders]

Precis.

Hanna hade kunnat välja (och övervägde) att låta bli att norpa månmetallen den gången och lämnat lägret med sin Key of the Mission i behåll.

Jag tycker Keys fungerar helt suveränt på det sättet. Spelaren väljer själv vad hon vill få xp för och när -- xp som direkt kan användas och förvandlas till storybränsle.

Dessutom är de ett fantastiskt verktyg för spelledarens flag framing.

 

[Organ]

Re: [TSOY] Vänskap i Vildmarken (OT+ANT)

Jaså, jag trodde inlägget skulle handla om filmen "Brokeback Mountain".

/Anders

 

[Deodanders]

Våld, Vänskap och Vad Jag Lärt Mig

Vi knöt ihop den här historien förra veckan med vårt femte spelmöte. Det har visat sig bli en historia om vänskap och vad den är värd, och att vara villig att förändra sig själv för att förändra världen.

När jag ser tillbaka anar jag flera referenser och influenser som jag inte gick in i spelet med medvetet: For Whom the Bell Tolls, Lost, Vietnam-filmer.

Det känns som om TSoY består av en massa små kuggar som hakar i varandra och driver storyn framåt. Keys, Secrets och Pools är fantastiskt bränsle för att skapa en berättelse (i avseendet situation/konflikt) i stunden.

Inget har fungerat så dåligt att det egentligen förtjänar att tas upp här, men i sista spelmötet blev en situation med Bringing Down the Pain lite seg och tog udden av några sjukt spännande stakes.

Några höjpunkter:

När Rubello skulle smita ut ur Ammenilägret och stoppades av Bon, en biffig bikerliknande soldat. Vårt första försök med Bringing Down the Pain gick fint och försiktigt runt bordet men var explosivt och omväxlande i storyn. BDTP visade sig vara väldigt dynamiskt på ett häftigt sätt och när Hanna bytte intention mitt i så förändrades fajten från slagsmål - där Bon var bättre - till en pirrig katt-och-råtta-lek (!) där Rubellos överlägsna Stealth sänkte Bons Harm Tracker till Bloodied.

En annan cool grej var när Rubello körde två Pool Refreshments samtidigt. Hanna kände att han behövde pigga upp sig lite och råttmannen satte igång att festa loss i Khalelägret medans alla andra förberedde sig för den stundande striden med Ammeni. Rubello hade inte lust att hålla igång ensam heller. Hanna: ”Det finns verkligen inga råttdamer i lägret va?”

Det slutade med att Rubello satt och drog skrönor för Dro och drack till sent.

Sedan följde förräderi, misslyckad rådgivning, fångenskap, hot om förvisning och hjältemod

I slutscenen så räddade Rubello livet på den bundne förrädaren Firfin. Och Karni; ja den här hippieliknande keramikern, delvis baserad på en känslig singer-songwriter vi känner, satte sitt liv på spel för kärleken till Fran och viljan att visa sig värdig att upptas i stammen.

Och där var vi tvungna att bryta. De två vagabondernas vidare öden är okända och historien om dem frusen i den stunden.

Vad jag lärt mig:

Att använda färg och stämningsbeskrivningar effektivt.

Det här har mycket att göra med att jag är bekväm med mängden settingmaterial och inte stirrar in i heljusen från en för stor spelvärld. Men det har också varit en fördel att spela med Hanna som faktiskt sagt till mig när jag svamlar, när scener flyter ut och när jag säger samma (ovidkommande) sak för tredje gången för att skapa känsla.

Jag saknar inte att sitta med spelare som passivt suger i sig (av egen preferens, vad vet jag) medan jag är målerisk ända in i hörnet.

Vad jag kunnat göra bättre:

Jag måste lära mig att vara tuffare i konflikter. I sista spelmötet släppte vi loss lite extra och det var tydligt hur roligt alla tyckte det var när jag tog av mig silkesvantarna. Vi snackar inte bestraffa spelarna eller döda rollpersoner här, utan att spela sina SLP hårt och trissa upp insatserna.

Slutligen - skulle det vara så att en massa av de termer och begrepp som jag använder är oklara eller om någon som läst detta tycker att det låter spännande så ta och ladda ner texten här (rulla ner på sidan: Main Rulebook Revised Edition).

Skriv ut, spela, köp boken!