Nekromanti Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

[RasmusL]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel? Är det något ni aktivt eftersöker? Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

 

[RasmusL]

Jag älskar att gråta när jag spelar rollspel men gör det lite för sällan. Jag tror att vi kan och får göra det i gruppen men det sker inte ofta. På lajv däremot, jävlar vad det gråts! Säger det något om lajvmediets överlägsenhet i att förmedla känslor och brygga avståndet mellan karaktär och spelare?

 

[Harry S]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

Jag tror jag skulle gilla det för jag gillar att "känna" när jag spelar rollspel. Men någon gräns får det ju finnas. Jag vill inte att rollformuläret ska vara plastvått efter en stark scen.

Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

Nej. Men det kan bero på att ingen vågar ta första steget?

Är det något ni aktivt eftersöker?

Nej. Vi vågar nog inte ens prata om att gråta i rollspel. Så vi tar inte första steget som nog är att prata om att gråta i rollspel.

 

[Fridigern]

Nej. Jag har gråtit två gånger:
1. När min rollpersons hund dog
2. När min rollperson dog

Inget jag eftersträvar att göra om

 

[Arfert]

Won't happen. Jag är tråkig.


(Däremot gråter jag till Lassie, speciellt när hon linkar genom byn på slutet, på väg till skolan. Då jävlar kommer tårar.)

 

[krank]

Jag är inget jättefan av starka känslor överlag, varken IRL eller i spel, så nä. Jag vill spela nära min rollperson och känna inlevelse i personen och situationen, jag vill att jag ska tänka "jag" om rollpersonen och inte "han/hon/hen". Men det betyder inte att det är viktigt för mig att rollpersonen jag gör till mitt "jag" behöver känna starka känslor. Det räcker utmärkt för mig att spela en rollperson som försöker lösa problem och mysterier, planerar en heist eller utforskar spännande nya platser.

 

[Ape of Wrath]

Det beror väl helt på vad man spelar. Om jag spelade ett spel med det uttalade syftet att spela historier så starka att man gråter så hade jag nog inte gillat att gråta.

Dyker det upp naturligt nån gång kan det vara oerhört förlösande. Sen är det ju så oerhört mycket på gång vid en rollspelssession att jag inte tror någon riktigt kan pinpointa exakt varför man gråter, fast å andra sidan kanske det inte spelar någon roll...

För mig har väldigt få saker här i livet ett självändamål. Jag skulle inte gilla ett spel avsett att få mig att gråta men jag skulle gilla att gråta i rollspel.

En gång har det kommit tårar i ögonen men ingen gråt direkt.

I min grupp skulle man nog få gråta men vi har inte pratat om det.

Jag är ganska bekväm att visa känslor eller gråta nästan vart jag än är så för mig personligen är det inget problem.

 

[Ape of Wrath]

Jag älskar att gråta när jag spelar rollspel men gör det lite för sällan. Jag tror att vi kan och får göra det i gruppen men det sker inte ofta. På lajv däremot, jävlar vad det gråts! Säger det något om lajvmediets överlägsenhet i att förmedla känslor och brygga avståndet mellan karaktär och spelare?

Det säger nog snarare något om lajvares önskan att få stoltsera med sin gråt

Nej skämt åsido, jag har aldrig lajvat på allvar men skulle gärna prova nån gång.

 

[RasmusL]

För er som inte gråter när ni spelar: skildrar ni ofta era karaktärer som gråtande? Jag menar nu inte NPCs eller dylikt utan representationen av er agens i spelvärlden är det som gäller.

 

[Krille]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

Nej

Är det något ni aktivt eftersöker?

Nej.

Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

Jag har aldrig tänkt på det. Får jag gissa, förmodligen inte.

För er som inte gråter när ni spelar: skildrar ni ofta era karaktärer som gråtande?

Det händer mycket väl att rollpersoner gråter, hela vägen från snyft till storböl.

 

[RasmusL]

Det händer mycket väl att rollpersoner gråter, hela vägen från snyft till storböl.

Detsamma gäller för mig, mycket tredjepresonsskildrande eller skådespelad gråt, även när den skulle ha kunnat vara "äkta". Jag kan dock känna att det blir lite distanserat och att utelämnandet och styrkan i situationen är svår att få fram, både till mig själv och andra. Upplever du detsamma? Ser du det som ett problem eller har du hittat vägar som vänder det till något positivt eller överstiger hindret?

 

[Harry S]

För er som inte gråter när ni spelar: skildrar ni ofta era karaktärer som gråtande? Jag menar nu inte NPCs eller dylikt utan representationen av er agens i spelvärlden är det som gäller.

Nej. Det beror nog på att ståryn inte stimulerar spelarna till att säga att deras rollpersonerna gråter. Dessutom tror jag att spelarna många gånger inte vill spela lipsillar. Gråtandet fyller oftast enbart en funktion för ståryn så i alla spel där spelarna försöker göra saker för att överstiga hinder i äventyret så är gråtandet en nackdel.

Om gråtandet däremot hade varit ett sätt att vinna en konflikt så tror jag rollpersonerna hade gråtit mer. Det kanske är dags att införa fördigheten Lipa vid sidan om Övetala, Förhöra och Skådespela (gråta krokodiltårar)? För visst borde man kunna vinna en social konflikt genom att gråta lika väl som att hota någon?

Men färdigheten borde kanske heta Sensitivitet eller något och handla om rollpersonens kontakt med sitt känsloliv. Gråta låter mer som ett slag mot en grundegenskapen Känsla/Psyke än en inlärd kunskap.

Det här får mig att tänka på att rollpersonerna oftast är väldigt medvetna om vad de gör. Spelaren säger att rollpersonen försöker övetala motståndaren, rollpersonen spelar ledsen, rollperonen hotar mm. I verkliga livet tror jag känslorna spelar in mycket mer i konflikter. Rollpersonen blir aggressiv och hotar motståndaren, rollpersonen börjar gråta och motståndaren visar empati mm.

Varför är hota, flirta, övertala Kunskaper och inte Konsekvenser av att rollpersonen är en aggressiv, en flirtig eller en manipulativ person?

Det ger större handlingsfrihet åt spelaren att själv välja från en situation till en annan hur den ska agera om det är färdigheter men samtidigt så kan spelaren välja detta på en övergripande nivå när den skapar rollpersonen. Spelaren kan välja att spela en charmig gentleman vilket betyder att rollpersonen kommer att flirta omkull vakten (Konsekvens) istället för att försöka hota vakten (Färdighet).

Många spelsystem lämnar lite utrymme för känslor hos rollpersonen. Därför gråter inte, skrattar inte, exploderar inte rollpersonerna. Rollpersoner väljer verktyget Hota ur verktygslådan när det passar, verktyget Skådelspel när det passar mm.

Rollpersonen tänker: Ska jag angripa vakten med hammaren, skruvmejseln eller skiftnyckeln? Jag tror jag använder skiftnyckeln för den är jag bäst på.

Spelsystemen gör rollpersonerna till psykopater som är 100 % beräkande i alla sociala konflikter. Jag tror att känslorna har mycket större betydelse för hur människor agerar i verkligheten. Du börjar gråta, du blir förbannad, du blir rädd. Det är inga kunskapsbaserade färdighetsslag. Det är känslomässiga reaktioner.

Hur kan ett spelsystem som visar rollpersonernas känslor se ut? Ptja, ersätt många Färdigheter med Reaktioner som spelaren (och spelledaren?) får aktivera hos rollpersonen precis som fördelar och nackdelar. Aktiverar man en reaktion i ett sammahang som är negativt för rollpersonen så får man ett (+1) Reaktionspoäng. Aktiverar man en reaktion hos rollpersonen i ett sammanhang som är positivt för rollpersonen så kostar det ett (-1) Reaktionspoäng. Man kan inte aktivera Reaktioner i sammanhang som innebär en fördel för rollpersonen utan att ha Reaktionspoäng.

Sedan slår man under sitt Reaktionsvärde (Färdighetsvärde) med T20. Varje Reaktionspoäng kan öka på Reaktionsvärdet med +5 för att simulera olika starka känslomässiga reaktioner.

 

[Sömniga Isaac]

Jag personligen skulle nog inte uppskatta att gråta när jag spelar rollspel, men jag skulle inte se ner på någon som gråter när vi spelar rollspel. Jag är förespråkar av att visa känslor och våga agera på sin känsla, men just tårar är för mig förknippat med saker som hör hemma i helt andra sammanhang. Något som skulle göra att jag skulle lämna min roll som berättare och drunkna i mina egna interna problem istället. Dock tror jag inte att någon skulle se ner på eller kommentera en annan deltagare som gråter i på grund av investeringar eller inlevelse i berättelsen, mycket på grund av att gruppen jag spelar i består av personer som känt varandra länge. En sak som bidragit till att det inte finns en dömmande attityd i gruppen.

Jag eftersöker inte aktivt tårar i rollspel, se vad jag skrev i ovanstående stycke. Tycker att det räcker med att beskriva momentet i berättelsen eller hur karaktären agerar/reagerar i berättelsen. Känslan finns ändå närvarande och förståelsen för hur den andra upplever en situation är greppbar även om du som person inte gråter. Det handlar kanske om att, även om jag inte visar det, så kan jag ändå känna, förstå och leva mig in i hur karaktären känner i situationen. Förståelsen finns där och skapar således djupet i berättelsen eller situationen. Du känner ju fortfarande även om du inte visar att du känner så att säga, detta med människans olika sätt att hantera och visa känslor på tänker jag.

När det kommer till atmosfären i gruppen skulle jag nog säga att den är tillåtande. Så att säga det är en grupp bestående av personer som känt varandra ett bra tag. Det bidrar till att det finns en trygghet i gruppen något som underlättar när det kommer till sårbarhet. Återigen hänger det således samman med min personliga upplevelse och förståelse av sårbarhet, sårbarhet som något som skapas genom trygghet i gruppen och tryggheten i relationen till övriga deltagare. Samtidigt så är sårbarhet något jag förknippar med relationsbyggande, att våga visa sig sårbar är något som kan stärka banden mellan personer som genomför en aktivitet tillsammans.

Huruvida jag skildrar karaktärer som gråtande eller ej vet jag faktiskt inte. Inget jag tänkte på. I regel tänker jag utifrån känslor i beskrivningar och gör mer svepande generaliseringar som fångar in uttrycket för känslan i den grupp jag är i just nu. Samtidigt är ju tårar något som kan gestalta en känsla, men tårar i sig kan representera en rad olika känslor. Vrede, glädje, sorg och besvikelse kan ju samtliga beskrivas med tårar därför undviker jag nog att använda tårar som beskrivande element och går till andra uttryck i språket för att ringa in den känsla jag söker mer exakt just på grund av att tårar kan ha så skiftande symbolvärde.

 

[Rhodryn]

Har aldrig hänt med penna och papers rollspel (eller Lajv/LARP heller för den delen).

Tror inte att det någonsin skulle hända heller för den delen.. specielt inte i den typen av spel som jag nämnde ovan. Varken faktiskt gråta, eller ens den där varianten med en lite lätt läppskakning och där ögonen vattnas upp lite gran (men där tårar aldrig riktigt formas).

Antalet gånger jag faktiskt gråtit i mitt liv, under de senaste 24-26 åren (så sedan jag fyllde 10-12 år gammal), kan räknas på mindre än en hand (är rätt säker på att det är 4 gånger, och ingen av dem varade nog längre än 5 minuter). Den andra varianten händer mycket oftare, men även den är någerlunda ovanlig (tror jag... vet inte hur normalt det är för "vanliga människor" att råka ut för den).

Jag är inte, och har aldrig varit, någon som vanligen öppet vissar känslor. Jag har till och med svårt för att skratta ut högt inför andra, även vänner... och den typen av känslor, är de som jag har "lättast" att "uttrycka".

Vanligast så försöker jag så långt jag kan att le med stängd mun, och om jag inte kan det så försöker jag dölja munnen på något sätt utan att faktiskt sätta handen för munnen (vilket delvis/helt kommer från de ca 3-5 åren som jag hade järnvägsräls i munnen... tandställning med andra ord... hade till och med två metalrör och metal stavar i munnen, som typ en kolv, som tvingade fram min underkäke när jag stängde munnen/käkarna... de var ett helvete när man t.ex gapade riktigt sömnigt (så sömnigt att det känns som att underkäken kommer ramla av), och en, eller båda, av metal stavarnas ände fastnade på kanten av metalrören pga det... då stod käften på vid gavel, och det gick inte stänga den utan att köra in fingrar i munnen för att styra stavarna tillrätta, vilket kunde vara svårt när båda stavarna fastnade... XD ).

De flesta andra känslorna har jag ännu svårare med att visa för andra. Och en indikation på att "något är fel", är att jag blir riktigt tyst, och allt mer ovilig till att säga något... vilket kanske inte är en allt för stor indikator... för att jag är en oerhört tystlåten person till att börja med. Jag kan utan problem gå en hel dag, till och med flera dagar, utan att prata med någon alls... inte ens de som jag bor tillsammans med... och om jag bott själv... ja... då hade det nog varit veckor... XD

 

[solvebring]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

Nej. Tycker jag om att gå åt något håll så är jag mer för komik och comic relief. Ska jag släppa lös tycker jag mer om att spela apa än visa mig sårbar. Dock spelar jag sällan den typen av spel där någon av oss förväntar sig något så starkt. Man behöver inte vara Börje Ahlstedt för lite grottkräl eller rymdopera.

Är det något ni aktivt eftersöker?

Nej. Som sagt, det är ingenting vi söker när vi spelar. Vi är mer ute efter rikedomar, mystik och ond bråd död.

Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

... Mjaaaeeej.

 

[Harry S]

Jag älskar att gråta när jag spelar rollspel men gör det lite för sällan.

En sak som jag gillar väldigt mycket med rollspel är att rollspelen BERÖR på ett sätt som tex brädspel inte gör. Gråt innebär stark känslomässig beröring oavsett om man gråter av kärlek, sorg, vrede eller av någon annan anledning. Det är den enda anledning till att jag skulle vilja gråta mer när jag spelar rollspel. Men jag vill inte bara gråta mer. Jag vill skratta mer också. Gärna skratta och gråta om vartannat för det innebär att jag inte är känslomässigt likgiltig när jag spelar. Sedan räcker det kanske med att det är på väg att tåras i ögonen och att jag drar lite på mungipan men den känslomässiga beröringen behöver finnas där annars kan jag lika gärna spela schack som rollspel.

 

[Krille]

Jag kan dock känna att det blir lite distanserat och att utelämnandet och styrkan i situationen är svår att få fram, både till mig själv och andra. Upplever du detsamma?

Nej. Jag ser lika litet behov att att fysiskt gråta vid spelbordet som att fysiskt flyga X-vinge eller fysiskt ha sex vid spelbordet. Samtliga kan abstraheras vid spelbordet till tredjepersonsperspektiv för att istället ta full kraft i mitt huvud och föreställningsförmåga, utan att låta fysiska hinder komma i vägen för mig.

Ser du det som ett problem eller har du hittat vägar som vänder det till något positivt eller överstiger hindret?

Asså, det är inte ett problem. Rollspel händer i min fantasi. Genom fantasin kan jag anfalla dödsstjärnor, storböla på japanska pendeltåg, eller ha passionerat sex med en rävsvansad rödhårig flicka. Det är liksom det som är rollspelens styrka, in my not so humble opinion.

 

[Girighet]

Jag gissar att tråden handlar om ”äkta tårar”, dvs att man blir så berörd av spelet att man spelar börjar gråta (fast rollpersonen inte nödvändigtvis gör det). För mig har det aldrig hänt och tror inte det kommer att ske heller då jag inte har lätt till tårar och har svårt att se att rollspelet kan beröra mig till den graden.

Däremot önskar jag att jag kunde ”teatergråta” vilket hade gett ett annat djup till rollspelandet, men eftersom jag inte kan det så blir det sällan som mina karaktärer gråter då jag känner att det inte blir riktigt bra rollspelande.

 

[Arfert]

Rollspel händer i min fantasi. Genom fantasin kan jag anfalla dödsstjärnor, storböla på japanska pendeltåg, eller ha passionerat sex med en rävsvansad rödhårig flicka. Det är liksom det som är rollspelens styrka, in my not so humble opinion.

Det är en bra sammanfattning.

 

[solvebring]

För er som inte gråter när ni spelar: skildrar ni ofta era karaktärer som gråtande? Jag menar nu inte NPCs eller dylikt utan representationen av er agens i spelvärlden är det som gäller.

Nej, inte ofta. Men när de behöver göra det så visst.