Ett svar som egentligen är maskerad Lucaskritik
Rollspelsvärlden som sådan kan nog behöva en hel del dramaturgiskt nytänkande. Men jag tror inte på en utförlig universalmodell även om man säkert kan finna starka kopplingar till framgångsrika filmer som följer Campbells modell slaviskt och kronologiskt. Jag tror att det går att hitta minst lika många exempel på storproduktioner där det är precis tvärtom. Ska man använda det Campbell skriver så bör det ske på ett mer övergipande sätt, tycker jag.
Jag tycker inte att man ska utgå från en modell, utan först använda fantasin. När man tömt sig på idéer och tankegångar, samt vagt skisserat hur de hänger samman kan man börja snegla på "universalmodeller" och undersöka hur de kan hjälpa till att förbättra ens grunduppslag. Att utgå från en modell och därefter försöka komma på idéer som ska passa in i modellens ramar är nog inget som jag vill göra, även om Campbell har en hel del poänger med sina tankegångar.
Angående Star Wars: Jag snackade med brorsan som har rätt bra koll på snacket kring George Lucas prestationer som regissör. De senare filmerna har ju inte alls vunnit samma gehör (relativt sett) som de tre första filmerna under sin tid. I och med de tre första filmerna så började folk prisa Lucas som om det var hans förtjänst att det gick så bra. Manuset för "A new hope" må ha varit nyskapande och spännande, men George Lucas insatser som regissör var enligt flera av de inblandade i produktionen inget vidare. De var de tekniska genombrotten och skådespelarnas engagemang som räddade filmen, framförallt insatser från Alec Guiness (som många sade agerade regissör i smyg för att undvika en del katastrofala dramaturgiska missar). Bevis på Lucas brister som regissör blir ganska uppenbara i de senare filmerna där dialogen bitvis är nästan skrattretande dålig (ja, jag tycker det). Jag har en teori om att Lucas mest hade tur, d v s han befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle när den första filmen gjordes och hans förmåga som regissör överskattades grovt. Att identifiera och följa en del universella nyckelbegrepp och berättarmönster ger nog en bra grund, men det räcker inte med en karta för att hitta den nedgrävda skatten. Lucas har nog koll på de teoretiska berättarfördelaktiga elementen, men verkar vara ganska dålig på att genomföra dem i praktiken (åtminstone på senare tid).
Rollspelsvärlden som sådan kan nog behöva en hel del dramaturgiskt nytänkande. Men jag tror inte på en utförlig universalmodell även om man säkert kan finna starka kopplingar till framgångsrika filmer som följer Campbells modell slaviskt och kronologiskt. Jag tror att det går att hitta minst lika många exempel på storproduktioner där det är precis tvärtom. Ska man använda det Campbell skriver så bör det ske på ett mer övergipande sätt, tycker jag.
Jag tycker inte att man ska utgå från en modell, utan först använda fantasin. När man tömt sig på idéer och tankegångar, samt vagt skisserat hur de hänger samman kan man börja snegla på "universalmodeller" och undersöka hur de kan hjälpa till att förbättra ens grunduppslag. Att utgå från en modell och därefter försöka komma på idéer som ska passa in i modellens ramar är nog inget som jag vill göra, även om Campbell har en hel del poänger med sina tankegångar.
Angående Star Wars: Jag snackade med brorsan som har rätt bra koll på snacket kring George Lucas prestationer som regissör. De senare filmerna har ju inte alls vunnit samma gehör (relativt sett) som de tre första filmerna under sin tid. I och med de tre första filmerna så började folk prisa Lucas som om det var hans förtjänst att det gick så bra. Manuset för "A new hope" må ha varit nyskapande och spännande, men George Lucas insatser som regissör var enligt flera av de inblandade i produktionen inget vidare. De var de tekniska genombrotten och skådespelarnas engagemang som räddade filmen, framförallt insatser från Alec Guiness (som många sade agerade regissör i smyg för att undvika en del katastrofala dramaturgiska missar). Bevis på Lucas brister som regissör blir ganska uppenbara i de senare filmerna där dialogen bitvis är nästan skrattretande dålig (ja, jag tycker det). Jag har en teori om att Lucas mest hade tur, d v s han befann sig på rätt plats vid rätt tillfälle när den första filmen gjordes och hans förmåga som regissör överskattades grovt. Att identifiera och följa en del universella nyckelbegrepp och berättarmönster ger nog en bra grund, men det räcker inte med en karta för att hitta den nedgrävda skatten. Lucas har nog koll på de teoretiska berättarfördelaktiga elementen, men verkar vara ganska dålig på att genomföra dem i praktiken (åtminstone på senare tid).