Universalmyt [långt som f..]
Roligaste/intressantaste trådstarten på forumet på länge, så jag tänkte svamla loss lite.
[color:\\"purple\\"]Departure[/color]
Call to adventure
Funkar bra i äventyr. DoD6kampanjen jag är spelare i började på detta sätt. De 3 spelarna börjar som loosers i en liten by långt i norr långt borta från all action (nej vi kör inte i Trudvagn, SL kör sitt eget race). Men den onda alven som jag tyvärr glömt bort namnet på är ute efter att erövra världen och bränner ner vår lilla by på sin väg söderut. Vi "råkade" vara ute på en längre tripp i skogen vid det aktuella tillfället och återvänder till aska och liken av våra nära och kära. Vi träffar någon som överlevt och... hmm, kommer inte ihåg så bra sen.
Refusal of the call
Jag är äventyrsrollspelare. Dyker det upp ett äventyr är min reaktion "Hurra ett äventyr, när åker vi? Ja jag vill rädda den där prinsessan jag inte ens visste fanns." och inte "Nää, jag vill stanna här och fortsätta vara nån okänd jägare vars liv går ut på att skjuta nån hjort emellanåt". Det är ett gemensamt drag för alla mina rollpersoner. Vill jag ha tråkigt skippar jag rollspel och tittar jag på nyheterna...
Answering call / Supernatural aid
Stämmer in på ovanstående historia. Finns även andra varianter man kan använda såsom att RP:nas skepp går på grund efter en storm och RP:na vadar i land och hamnar mitt i smeten på ett äventyr de inte lyckas ta sig ur. Mina spelare klagade senast jag använde "man på värdhuset", nästa gång ska det fanimig vara en "kvinna på värdhuset".
The crossing of the first treshold
För att återknyta till DoD6kampanjen så... där lämnade vi vår lilla bekanta del av världen och gav oss iväg för att a) ta reda på vem som gjort det här mot oss, b) spöa upp honom. Vi stötta på mäktiga baroner, onda kungar, stora städer och enorma slott och gick från början runt med tallriksstora ögon. Efter ett tag vänjer man sig och plötsligt är det omöjligt att någonsin kunna återvända till sitt gamla liv och vara nöjd.
Annars är den här biten inte med så mycket i äventyr jag har varit inblandad i. Ofta har man rätt bra koll på omgivningen. Jag fokucerar mest på personer och händelser än på platser när jag SL:ar, ett av mina "fel" som jag vet om men ignorerar...
The belly of the whale
Intressant punkt. Kommer inte på något motsvarande i DoD6kampanjen. Vi har väl växt hela tiden på något sätt (märktes på vårt levlande iaf, innan vi dumpade levels och muterade om oss till DoD6E-reglerna). I mina traditionella fantasyäventyr är RP:na oftast någon sorts hjältar hela tiden och det här momentet passar inte riktigt in. Det gäller dessutom att få spelaren att vara med på att förvanda sig till hjälte i rätt läge så att RP:na inte dör för att de fortsatte att vara loosers... hmm, ska nog fila lite på min Feng Shui-kampanj snart.
En annan grej, jag gapskrattade åt grejen att sopkompressorn skulle vara en vändpunkt (fast den som skrattar först brukar ju inte skratta sist, men jag tar mina chanser). Det finns tre grejer jag tycker gör Luke mer hjälte under dödsstjärnebesöket. 1) Beslutet att rädda prinsessan när han får reda på att hon är där. 2) När han räddar situationen med liansvingande under flykten från stormtroopers. 3) När Obi-One dör.
[color:\\"purple\\"]Initiation[/color]
The road of trials
Kommer inte på någon motsvarighet här. Rollpersoner i mina kretsar tenderar att vara relativt statiska. Det man kan när RP:n skapas är ungefär det man kan när han pensioneras (nej vi kör inte länge med samma RP:s). Litet undantag i DoD6 dock... men näe, road of trial får jag inte in. Att simulera Lukes träning hos Yoda i ett äventyr skulle jag placera i kategorin tråkigt.
The meeting with the goddess
Sagt det minst 2 gånger förut här på forumet... jag är kär i superskurkens dotter i DoD6kampanjen (fan vad jag tjatar). Mitt mål har ändrats från gruppens gemensamma "spöa hennes farsa" till mitt eget "vinna hennes gunst". Synd bara att hon är pappas flicka och vid X antal tillfället försökt ha ihjäl oss. Den här biten funkar utmärkt i rollspel (såtillvida spelarna är intresserade av att utveckla sina chars och inte bara höja siffervärdena).
Woman as the temptress
Hmm, om min DoD6SL blir på morbidigt(?) humör så skulle han kunna ha ihjäl min stackars alv tämligen enkelt.
Hoppas han försöker, skulle bli intressant.
En polare skulle vara skitlätt att fresta, han tenderar att vara pengakåt kapitalist i sina rollpersoner. En annan skulle bli jättesvår, han vill mest slåss. Det där sista var inte sant för den delen men killen är för smart för att gå i de fällor hans rollpersoner kanske borde fallit för, nåväl.
Atonement with the father
Hmm, näe, kommer inte på något att säga.
Apotheosis
Jag är bra på att klura ut/dagdrömma fram häftiga scener där hjälten plötsligt inser något och genom denna nya kunskap lyckas utföra något. Tyvärr är jag tvärusel på att få in detta i rollspel utan att lägga ord i spelarnas munnar vilket leder till att jag skiter i min fina scen då jag inte vill styra spelarna på ett sådant sätt. Om spelarna är med på tapeten och tycker det är okej att jag säger "plötsligt hör du din gamle polares röst i huvudet som säger åt dig att..." så är det dock en annan femma.
Ibland skulle jag vilja klona upp en spelgrupp av mig själv och lira med. Man vet inte vad de andra tänker men kan utgå ifrån en viss grund i beteende så att man som SL vågar måla in sig i ett hörn och lita på att spelarna kan måla sig loss på ett vettigt sätt. Om jag inte litar på att spelarna kan lösa en situation som om den inte löses sabbar hela äventyret så skiter jag i den situationen (någon som fattar vad jag försöker prata om?).
The ultimate Boom
När jag var ung... så fick RP:na normalt sett en massa flashiga prylar och högar med cash när de klarade äventyr. På senare år får de oftast inte ett skit. Senast jag lirade med kusinerna fick de vara glada över att vara levande t.ex...
[color:\\"purple\\"]Return[/color]
Refusal of the return
Inte vilja återvända till vad? Äh, nevermind.
Magic Flight
Fattade först inte vad du menade... jag brukar ofta helt ignorera resor tillbaka från platsen där äventyret slutade. Ni har efter enorma strapatser och stort lidande kommit fram till Castle of Cash och hittat den magiska tusenlappen, och där slutar vi. Nästa gång man lirar så befinner sig RP:na hux flux i staden Tjottahejto istället.
Rescue from Without
Första tanken är alla de slp:s man använt genom årens lopp. Om äventyret hade en del strider och bara 1 av 3 RP:s skulle ha en chans så slängde man in en gladiator eller nåt skoj som hängde på. Men gladiatorn var oftast i samma nivå totalt sett som RP:na så det stämmer kanske inte in på punkten här...
Kommer att tänka på
det här inlägget nu. Där är jag gudalik (fantastisk fu-power) men saknar motivationen och håller således på att förlora. Blir dock räddad, inte av en person dock utan av en tanke. Jag hade jättekul när jag skrev det inlägget, jag visste precis hur allt såg ut, hur alla tänkte osv och jag skulle bli överlycklig som SL om jag styrde skurkarna och Feufluxs spelare lät honom bryta ihop sådär för att sedan komma tillbaka. Om han istället skulle säga "jag spöar upp dem" och sedan göra detta med sin överlägsna förmåga skulle det hela bli trist och då jag inte tror att spelarna kan läsa mina tankar så skiter jag i att försöka få in den scenen i ett äventyr (se mitt andra stycke under
Apotheosis).
Crossing of the Return Treshold
Hmm, det här är jag alldeles för dålig på, som sagt är rollisar i mina kretsar ofta rätt statiska. Man lär sig inte så jävla mycket på sina äventyr helt enkelt, man "bara"
upplever en massa saker.
Kommer att tänka på
det här inlägget där det verkligen var tanken på att man skulle utvecklas och lära sig vem man var (tyvärr förutsåg jag inte snacket om minnesförlust vilket jag borde resarverat mig mot i startinlägget. Så går det när man aldrig spelat konventsäventyr...) Jag tänker även på mitt inlägg om "triggade förmågor" (man kan bara använda förmågor under givna premisser) som jag dock inte skrivit än... borde kanske ta och göra det någon gång. Nu blir jag osäker på om det här är rätt punkt att snacka om detta under...
___
De 2 sista punkterna hoppar jag över.
___
Skulle det vara någon mening med att se till att ett äventyr skulle kunna följa den här universalmyt-modellen?
Tja, min DoD6kampanj förljer ju med rätt bra och det är den roligaste kampanj jag någonsin spelat, vilket förvisso beror mer på spelgruppens samverkan och interaktion med SL än på själva stoyns uppbyggnad. För att ett äventyr enligt denna modell ska kunna fungera krävs nog att alla spelarna är helt med på SL:s story, annars kommer det hela att, 1) totalkrascha, 2) sluta med att SL skippar sin story och fisktankar loss istället, 3) sluta med att spelarna känner sig styrda. Är det ingen som surt ska fälla kommentaren "skriv en bok istället" snart?
Hur skulle då detta göras? Vad skulle kunna behöva ändras/kompletteras gelémässigt?
Pass.
Eller är det så att vi rollspelare med vårat interaktiva medium inte kan lära oss något av dessa modeller utan måste se till vårat eget "universaläventyr" med dess helt egna regler? Vilka regler är då dessa?
Som någon annan redan sagt. Det vettigaste är nog att skissa upp grunderna till sitt äventyr och sedan titta på någon modell för kompletteringar, "aha, man kan kanske stoppa in det här elementet där för att öka dramatiken" eller whatever.
Blev lite inspirerad nu iaf, och det är ju alltid bra (oh dear Devil vilket långt inlägg, min hjärna klara inte av sådana här massiva saker).
Ska se om jag kan tillföra något nytt bara... Rent gelémässigt, alltså...
)