Ymir;n169508 said:
Vad Chronopia har är en mothafuckin' skitbra världspresentation, i form av den (implicerat) gamla veteranen som berättar subjektiva anekdoter för två gröngölingar som är nya i stan. Den är fullpackad av awesome och lösa trådar, och innehåller några av de bästa tankar om alver som jag nånsin sett.
Sedan kan man eventuellt skita i alla moduler som kom ut därefter, men grundbokens världsbeskrivning är och förblir the shit. Att Boken om Äventyrsspel ägnar blott ett enda uppslag åt Chronopia, och avfärdar det med "ingen kommer någonsin att känna nostalgi över de här produkterna", var smått förolämpande för mig och en total dealbreaker vad gäller den bokens eventuella kvalitéer.
Ja, ja och även JA!
Jag älskade Chronopia som ung och tycker fortfarande fantastiskt mycket om det. Men för mig är det någonstans en idé om Chronpia som är det häftiga. Den Stora Staden, där alla galna idéer får plats och alla olika varelser finns. Stora torn där tjuvar stjäl från alvfurstar om natten, drakar som slåss i gladiatorarenan mot gripar, dvärgiska zeppelinare som seglar mot stormarna bland molnen, galna orchiska asketkultister som späker sig själva och amputerar kroppsdelar för att skapa magi, de minst farliga på ytan (wongoser) har den farligaste maffiaorganisationen (Ikki). Det fanns idéer att plocka upp överallt och känslan av att äventyret fanns bakom varje gathörn vart man än gick var fantastisk.
Men sen är det det där med regler och att hela spelet känns som en enda stor eskalering av "coolhet". Varje modul var tvungen att vara ballare än den förra, utan att kolla upp balans eller hur det hänger ihop i världen.
Jag ser hela Chronopia som ett enda stort öppet alpha-test. Brister uppöver öronen, javisst, men det finns
potential så det skriker om det. Jag skulle vilja se en ny utgåva med samma värld, grundligt reviderad förstås, men nya regler och spelidéer. Jag tror Svavelvinters skuggspel skulle passa perfekt i Chronopia, till exempel.