Nekromanti Världen är sönder. Vad gör jag nu?

[Svarte Faraonen]

I helgen avslutade min spelgrupp vår Eonkampanj som pågått i flera år. Under kampanjens gång kunde spelarna följa världens pågående sönderfall, något som de för det mesta stod maktlösa inför annat än på det lokala planet. När nu dammet lagt sig står vi inför en förödd värld, samt inför en möjlig tio-år-senare-uppföljare. Vad jag efterfrågar är intressanta plot hooks, tänkbara utvecklingar och liknande, samt allmänna idéer kring vad som kan ha skett på olika håll. Kampanjen har nämligen för det mesta hållit sig i Jargien och Drunok, med någon enstaka utflykt utanför detta område, så stora delar av världen har överhuvudtaget inte berörts i spelet. De ungefärliga idéer jag haft är som följer:

Jargien

Jargien var kampanjens centrum, och därmed det område vars förstörelse beskrivits i djupast detalj. Ett brutalt inbördeskrig, politiska maktkamper, pestepidemier och missväxt har lett till såväl ödeläggelse av landsbygd som flykt från städerna, och större delen av området är, för tillfället, ett politiskt vakuum. Undantag finns, förstås. Under kampanjens gång etablerade sig rollpersonerna i Xanto och Chan, där de dessutom lyckades få till en något skakig allians med de kamorianska klanerna i närheten. Det finns alltså en liten enklav vid kusten mot Blå Havet. Kejsardömets östra delar har också fallit under Drunoks och Damariens intressesfärer (mer om detta senare).

Drunok

Drunok lyckades ta sig undan det mesta av världens larm med bibehållen hälsa, och har faktiskt på bekostnad av sina grannländer lyckats utöka sina domäner något. Jag skulle dock inte ge dem särskilt goda chanser inför, låt säga, en anstormande raunländsk hord.


Damarien

Damarien är landet där allt gick åt helvete, en påminnelse om vad resten av världen hade kunnat bli. Även om Xinu inte lyckades manifestera sig i all sin makt är landet nu solitt under kontroll av lamior, hemsökt av demoner och på alla vis obehagligt. De specifika detaljerna är ännu ganska vaga, men landet ska verkligen vara ett skräckexempel. Dessutom expanderar det, framför allt in i Jargiens sydöstra delar. Konflikter med tirakerna är vanligt.

Övriga Asharina och Takalorr

Liksom i Jargien har svält och krig drabbat östra Asharina hårt. Historien med Amirro spelade ut som man kunde tänka sig, skördarna slog fel i Asharien, och så vidare. Slutresultatet är sargade, illa sammanhållna kungariken. Jag har ingen direkt bild av vilka som styr, då det inte varit relevant för kampanjen. Längs med kusten i söder har ett flertal tirakiska piratkungadömen etablerats, då Takalorr klarade sig relativt väl undan Mörkrets inflytande. Jag kan tänka mig en mer organiserad tirakisk thalassokrati på uppseglande (pun not intended) här.

Cirefaliska samväldet

Inget roligt ställe, egentligen. Som bekant förekom en hel del ockulta konspirationer, vilka nästan lyckades förstöra världen avsevärt mer (if it weren't for those medling player characters). Dock är ingen konspiration perfekt, och en reaktion kom. På många håll tog den formen av ortodox religiositet, på andra håll som politiska revolter, men generellt sett befann sig den cirefaliska makteliten under stor press. Man lyckades nästan väcka det som slumrade under Gordrion, men det avstyrdes av rollpersonerna, till priset av deras andebesvärjares mentala hälsa. Slutresultatet är att Gordrion fått en ganska bräcklig republik (vilken har vissa handelskontakter med Xanto/Chan), medan Melorion i sitt ögonblick av svaghet fallit offer för tirakers och damariers erövringshunger. Caserion har jag ingen vidare koll på, egentligen.

Thalamur och Consaber

Åter ett område där jag inte gått in i några större detaljer rörande politiska processer. Ett tokonskt uppror, ett desperat krig och inre slitningar i båda länderna passar i vart fall in. Följden är att Urma Bréanns feodalism degenererat till det klansamhälle varifrån den egentligen aldrig hade särskilt långt, medan Danbréann och vissa av de sydliga kusterna blivit ett mer Daaktroget, mindre feodalt envälde. Thalamur, å sin sida, lyckades inte hålla samman sitt rike trots vissa militära framgångar i öster. Jag föreställer mig nu ett lapptäcke av stadsstater -- vissa auktoritärt styrda av någon överlevnade magikrat, andra republiker enligt pereinsk modell. Delar av landet, framför allt de mer lantliga, följer en påstådd ättling till kejsardynastin, som på två år lyckats anta messianska proportioner (jag skulle ge honom ytterligare fem år, max, innan han går under, men det är symptomatiskt för den jakt på trygghet som försiggår). Thalamur slår mig, möjligen tillsammans med Ebhron, som det land som i högst grad haft en faktisk intellektuell klass, och jag kan tänka mig att politiska ideologier av något mer modernt slag (till exempel Pereines republikanism) kan höra hemma här, om någonstans.

De Stora Slätterna

Rauner -- fuck yeah! Med den civiliserade världen krigshärjad, försvagad och i allmänheten illa beredd att försvara sig kan raunerna nog slå sig fram ganska rejält. Drunok, Caserion, Asharien och delar av Thalamur lär falla utan någon större förmåga att slå tillbaka. De övriga thalaskiska staterna kan kanske överleva, om de får their shit together. Norra Consaber, Tokon och Alarinn är också svaga, men knappast raunernas hemterräng. Om Drunok faller skulle vägen till Jargien ligga öppen. Damarien och Takalorr kan bjuda motstånd längre i söder.

Västlanden

Har inte utvecklats med något större djup under kampanjen. Så mycket vet jag som att de drabbades hårt av vad som nu krälade upp ur Momolan, men mer än så har jag inte egentligen dragit upp något.

Och längre bort...

De flesta områden bortom vad som finns på kartan har varit fullständigt irrelevant för kampanjen, så deras öde är helt okänt.

För att sammanfatta har vi ett försvagat Mundana, vars huvudsakliga sammanhållna riken är Danbréann, Damarien, och Drunok. I nordvästra Jargien, Thalamur, Gordrion och på lite andra spridda håll finns mindre statsbildningar, födda ur krisen men oprövade i det långa loppet. Raunerna och tirakerna agerar mongoler respektive vikingar, båda med mycket att vinna. Några balla idéer till vad som kan ske på tio år?

 

[Svarte Faraonen]

Addendum: Alver, dvärgar och annat otyg

Jag glömde helt och hållet bort situationen för icke-människorna, mestadels eftersom de varit ganska frånvarande i kampanjen. Eller, det har funnits några misslor, och rollpersonerna var perifert inblandade i någon inre maktkamp hos sanarialverna ett tag, men annars har de knappt spelat någon roll.

I vart fall, alverna har splittrats än mer. Pyar, léaram, henéa och de thalaskiska sanari har mestadels blivit vid sin läst, så de spelar inte så stor roll. Däremot har Liljans Råd skakats av diverse fraktionsstridigheter, dolkar i ryggen och liknande, till stor del beroende på ett besök i ett visst raserat dvärgfäste. Jag är osäker på hur mycket magitech jag ska förse dem med, men om de inte vore så få och så splittrade skulle de säkert kunna projicera en hel del makt. Thism har, som väntat, mestadels ställt sig på traditionalisternas och isolationisternas sida i de inre stridigheterna, medan kiriya, som brukligt, röker på och skiter i allt.

Dvärgarna... har jag ingen koll på alls. Jag kan misstänka att de låser in sig i sina fästen, men de ska ha mer skit för den taktiken än de fick förra gången. Grottsvamp kan också få missväxt, och pest sprids även under jord. Kanske har till och med vissa fästen utrymts. Så gör jag, om ingen har någon bättre idé.

Misslor... är misslor. När allt är över tittar de ut ur sina gömställen och ger de överlevnade en varm kopp te eller någon sån skit.

 

[Marukusu]

Du glömmer en potentiell stormakt: Menon-Aun. Ett av världens största riken med världens kanske största armé borde rimligen ha klarat sig hyfsat väl genom Mörkret (i Mitt Mundana har jag dessutom gett fan i det mesta som står i officiellt material om landet, inklusive monsterinvasionerna vart 14:e år som bara känns DnD:igt).

Ett balkaniserat Thalamur har alla möjligheter att vara mycket intressant. I ett land där organiserad religion tidigare var olagligt så borde religionen få sig ett enormt uppsving och det bäddar för ännu mer konflikter mellan olika sekter (och, som du hintar till, personkulter).

Provinsen Jargien, som jag antar var kejsardömets vagga, har potentialen att vara ett Serbien/Nazityskland - en plats där (proto?)nationalism och revanschism frodas. Jargiens monark hävdar att han är den rättmätige kejsaren och kanske har han stöd från andra fraktioner (Damarien? Mûhad? Tirakerna?) som ger honom makt nog att hota de andra jargiska staterna. En konflikt mot Xanto/Chan är oundviklig.

Drunok kan boostas ännu mer så att det till och med hinner göra lite motstånd innan riket förintas av de raunländska horderna. Givet att Drunok har Mundanas kanske bördigaste marker så lär mängder av flyktingar från Asharina, Jargien och Ikamriska halvön strömma dit och sätta sin kulturella prägel på landet.

 

[Marukusu]

Re: Addendum: Alver, dvärgar och annat otyg

Ett intressant scenario gällande Sunari-alverna är att låta hela Sunariskogen vara skövlad och nerbränd och kanske till och med ockuperad av dvärgar eller tiraker. Det bäddar i sin tur för en alvisk diaspora samt att klyschan med skogslevande alver är död i Mundana, undantaget henéa som bor i skogar över hela världen.
Det vore ballt IMO, men det kanske sabbar för mycket av din värld.

Gällande dvärgarna så borde klan Drezin ha varit de mest handlingskraftiga av stenens söner om man skall gå efter officiellt material. Om de nu hade en aktiv roll i mörkret så betyder det samtidigt också att de kanske har mest att förlora av dvärgklanerna...

 

[Svarte Faraonen]

Menon-Aun är onekligen en stormakt, men ligger som sagt utanför vad som berörts av kampanjen. Mitt intryck av landet har dock alltid varit att det är hyfsat isolationistiskt och obenäget att göra något som egentligen påverkar de delar av världen där rollpersonerna rör sig.

Provinsen Jargien... är det inte den som ligger söder om Davos? Saken är den att staden Davos gick under i en jordbävning (på grund av fritänkande, natch!) som var tillräckligt kraftig för att skapa en geografisk depression med sprickor ned till Underjorden. Området är numera en träskmark, vars osunda miasma var en bidragande orsak till pestepidemierna. Områdena söder därom, som tidigare avvattnades av floden vaddennuheter, har blivit avsevärt mindre bördiga. Just Jargien är därmed ett lite svårt ställe att förlägga ett sådant scenario i. Därmed kan jag tänka mig något liknande på annat håll.

Drunok som flyktingläger är en ball idé, och skulle säkerligen kunna ge en hel del intressanta kulturblandningar, något som är ett återkommande tema (till exempel sker en del utbyte mellan jargier och kamorianer i nordväst). Jag tänker mig förtryckta jargiska flyktingar, forna thalaskiska medborgare som säljer av gamla kulturskatter till illiterata drunokska storbönder för att ha pengar någon månad till, och sammanbitna asharinska legoknektar som är några måltider från att bli banditer.

 

[Craygh]

Får jag spela med dig?

 

[Marukusu]

Förresten, hur har Daakkyrkan i stort påverkats av att Jargiska kejsardömet här kollapsat?
I ett annat liknande inlägg för ett tag sen nämnde du saker som att Tibara skulle slukas av jorden eller nåt i den stilen, och sånt borde ha en ganska brutal effekt på Daakkyrkan - lite som om Jerusalem eller Mekka i vår värld skulle atombombas.

Något annat jag kom att tänka på var Kraggbarbarerna. Den mäktigaste av deras stammar leddes ju av en hövding med förflutet som slav i Jargien (kommer inte ihåg namnet på honom) som verkade vidta mått och steg för att modernisera barbarernas kultur, bland annat så verkade han skita fullständigt i Sirontron etc.
Denna hövding kanske skulle kunna konsolidera sin makt över Kraggbergen efter Mörkret, avskaffa traditionen av åtskillnad mellan könen och tvinga sina undersåtar att odla upp det bördiga området kring eyrenskogarna och söka efter malm i kraggbergen. Detta enade kraggrike kanske också kan komma att spela en avgörande faktor under den stundande raunländska invasionen - antingen kan de övertygas att gå med raunerna och krossa den civiliserade världen eller kanske (efter RP:s medlande?) ställa upp till Drunoks försvar. I vilket fall så lär inte raunerna försöka krossa kraggbarbarerna med vapenmakt i första taget, dels för att kragg är några av Mundanas skickligaste krigare och dels för att kraggmassivet är en mardröm för raunernas hästar...

 

[Svarte Faraonen]

Men bäh, här skriver man ett svar, och så råkar man stänga fliken när man ska klicka på den. Nåväl, om igen.

Att Tibara skulle förstöras har jag aldrig skrivit något om -- däremot har Davos slukats av jorden. Jag misstänker att aboratens inblandning i den jargiska maktkampen, vilken varit väl så smutsig som någon jordisk furstes, har givit folket en ganska skamfilad syn på såväl personen som ämbetet, liknande den som på många håll fanns under senmedeltiden. Kyrkor utan koppling till aboraten, som den i Drunok och den i Consaber, lär påverkas mindre. I Jargien misstänker jag att diverse sekter uppstått och rotat sig, men att det även finns en stark vilja att återgå till den "rena" kyrkan. Aboratens öde får nog bli en upprättad folkhop som drar ut honom på gatan och installerar en egen kandidat -- som antingen är en genuin fanatiker vars följeslagare är för farliga för att aristokraterna ska lönnmörda honom, eller en listig realpolitiker som drar nytta av stämningarna för att vinna makt. Helst ska det vara oklart vilket som gäller. En skickligt manövrerande aborat skulle mycket väl kunna göra områden i centrala Jargien till en kyrkostat -- förutsatt att inte Damarien blir för kraftfullt i området.

Kraggbarbarerna har mycket väl möjlighet att moderniseras, om än motsträvigt. När Drunok i och med inströmningarna av folk inte längre är tillvarons utkavlade rövhål lär även kraggbarbarerna få sin del av influenserna, som om det inte vore nog med den där kraggiske Peter den Store, vad han nu hette.

 

[Regmolar]

Re: Addendum: Alver, dvärgar och annat otyg

Dvärgarna... har jag ingen koll på alls. Jag kan misstänka att de låser in sig i sina fästen, men de ska ha mer skit för den taktiken än de fick förra gången. Grottsvamp kan också få missväxt, och pest sprids även under jord. Kanske har till och med vissa fästen utrymts. Så gör jag, om ingen har någon bättre idé.

Farsoter lär spridas som faen i ett tätbebyggt bostadskomplex under jorden, och bara inkubationstiden är lång nog för att föra smittan vidare innan man kan isoleras (som för pest) kan antidvärgvirus utrota hela fästen innan allmän karantän införs. Har de bra kommunikationer kan hela bergskedjor mer eller mindre avfolkas på det här sättet inom några månader. Har du dessutom övernaturliga saker med kan man nog framställa ganska obehagliga grejjer åt dem... och jordbäva ned fästen med dvärgar i har ju gjorts förut, men då var de inte inlåsta utan överjordiska vaktposter... ligger inte fästena liiite för jobbigt till för ett expanderande Damarien? ^^

Dessutom står det mer eller mindre uttryckligen att ett dvärgafäste inte kan försörja sig själv; grottsvamp etc. drygar bara ut och är nödmat, import är livsnödvändigt, så gömma sig = kommande svält, beroende på under hur lång tid det hela utspelar sig.

Låter som en coolt upplägg, förresten.

 

[Regmolar]

Hur har det gått för Tibara? Känns ju som om människor när det här händer antingen söker sig till kyrkan eller bort från den, så Daaktron kan befinna sig i det starkaste fromhetsuppsvinget sedan Reningen eller närapå krossas i Jargien (åtminstone den tidigare, hierarkiska strukturen, som ju uppenbarligen hade fel om de inte kan övertala folket om att allt var Daaks vilja och prövning).

Eller båda.

Sedan får du ju inte missa möjligheterna när Daaktroende jargier och samoritroende asharier båda söker sig till Drunok på flykt undan allt och letar efter folk att ta ut sin rädsla och sina aggressioner på...

Caserion skulle förresten kunna vara en regional stormakt mellan Thalamur och Drunok, så att raunerna får något med lite tuggmotstånd att bita i innan de slaktar resten av kontinenten; det här helt enkelt inte lika läskigt om de bara går igenom glesbebodd ödemark som om de på två månader bokstavligen slaktar regionens stabila "stormakt" först...

 

[Svarte Faraonen]

Jag har föreställt mig en hel del apokalyptiska kättarsekter i Jargien, men samtidigt en hel del fromhet riktad mot att förnya den gamla kyrkan. Splittring och schismer är dock sällan något stabilt tillstånd, och när en starkare statsmakt växer fram kommer den antagligen sträva efter att slå fast någon form av ortodoxi. I slutet av kampanjen antyddes dock att en hel del människor direkt förlorat tron på Daak.

Just Caserion vet jag inte riktigt hur jag ska göra med. En stor del av det beror nog på att jag har dålig koll på hurdana de stora cirefaliska folkmassorna är -- religiöst motiverade bondeuppror och liknande kan tänkas. Åtminstone Marek Pomian har jag skissat lite på som ett regionalt maktcentrum som kontrollerar Drunoks handelsvägar mot havet. Staten är dock drabbad av pirater, rauner och ashariska rövarband. Vad gäller styret väger jag mellan köpmannarepublik och tyranni.

 

[Hakkman]

Du kan låta världen byggas upp igen (hur lång tid det tar är ju upp till dig) och sen kan du på något smidigt sätt översätta denna nya världen till Neo Tech. Om ni nu har spelat samma grej i flera år kanske det är gött att börja med något nytt.

 

[Svarte Faraonen]

Caserion -- fler tankar

Som det ser ut nu lutar det åt att Caserions städer, på grund av minskad handel i förödelsens spår, inte längre kan försörja lika många, med fattigdom, folkflykt och liknande som konsekvens. Under de tio åren tror jag att raunerna i Kärlekens och Vargens horder (det var väl de som ingick en allians?) allraminst skapat sig ett lydrike i området -- raunerna själva är nog inte de som administrerar städerna, men skatt och tribut krävs nog. En viss handel lär ha kommit igång med thalaskiska småstater och tirakiska sjörövare, så varor ända från den fjärran västern (där det finns en tirakisk närvaro) byts mot malm, spannmål, timmer och andra basala produkter från inlandets bördiga områden (framför allt Drunok). Antagligen råder en tydlig etnisk åtskillnad mellan de föraktansvärda krämarna/sista spillrorna av den sanna civilisationen, cirefalierna, och de stolta och segerrika krigarna/blodtörstiga barbarerna, raunerna.

På annat håll tänker jag mig två huvudsakliga kraggiska länder -- ett västligt under Siegber, ett östlig under någon rauntroende härskare. Dessa kan mycket väl ha spillt över de vanliga kraggiska områdena -- det finns ett bördigt område väster om Eyrenskogarna, och Utmark är rätt mycket ripe for the taking. Graden av modernisering i dessa länder är tvivelaktig, men den strikta könsåtskillnaden och andra underliga sedvänjor har nog moderniserats bort av Siegber (och fanns inte överhuvudtaget hos de raunatroende).

Vi börjar få till en intressant nordlig region, inte sant? Ett rauniskt Caserion, ett expansivt Drunok och två kraggiska stater. Jag tänker nog utgå från detta område som centrum, och bygga upp saker kring detta. Jag är lite lockad av en kyrkostat styrd från Tibara i sydväst, men vilka maktfaktorer ska vi ha i sydost? Asharier, alver, auser?