Explosioner
Det är skillnad på lågor och lågor. En stearinljuslåga i nollgravitation är till exempel en snäll och långsam låga. Den är klotrund eftersom det inte finns något uppåt som de lättare heta gaserna kan färdas, och den är svag eftersom de heta gaserna mer eller mindre blockerar tillgången på syre.
De flesta raketlågor som används där uppe har ungefär samma utseende som här nere, eftersom oxidator och bränsle sprutas in och förbränns under kontrollerade förhållanden. Däremot så expanderar avgasplymen mycket, mycket snabbare, så när man på jorden får en eldpelare ovanpå en rökpelare så får man i rymden bara en eldpelare. Detta under förutsättning att lågan syns alls: rymdfärjans huvudmotorer drivs med väte, som inte har någon större rökutveckling och brinner med en svagt blå låga. Så under sista skjutsen upp i rymden så ser man mest tre lysande blå punkter som faktiskt är så svaga att man fortfarande kan se resten av färjan. De lysande punkterna är för övrigt vitgula, och kommer av att brännkamrarna och raketdysorna är vitglödgade, inte av själva syre/väte-förbränningen. Så svag är lågan av syre/väte-förbränningen.
Väl ute i rymden så manövrerar rymdfärjan med hydrazin. I den mån man ser något alls så ser det mest ut som en puff med en sprejdeodorant. Till och med månlandarens start och landning "uppvisade" en trist brist på de eldslågor som kännetecknade starten från Cape Kennedy.
Kärnvapenexplosioner i rymden ser ut ungefär som de första sekunderna på Jorden. Det är en kraftig ljusblixt följt av en stor eldboll som huvudsakligen består av förångat kärnvapen. Sen skiljer det sig: det blir inget svampmoln och eldbollen blir inte så där fluffig som på Jorden, utan fortsätter att vara klotrund och förtunnas tills den inte syns alls.
Anslagsexplosioner, till exempel av meteoriter på månen, kan bli rejält uppseendeväckande. I och med att energin blir så enormt stor vid anslaget så får man i princip samma resultat som kärnvapen. Det blir mer nedfall också då det är mer skrot i systemet. Resultatet blir ett väldigt karakteristiskt konformat utkast av material, med spetsen neråt mot anslagspunkten.
En kemisk explosion i rymden har jag aldrig sett någon bild på, men om jag får gissa så skulle den vara klotrund och snabbt tunnas ut och dissipera.
---
Medan vi ändå talar explosioner, så kan vi ju nämna att ytterst få explosioner på film ser realistiska ut. Atombomben i Terminator 2 är ett bra exempel på en bra explosion, och brittiska TV-deckare brukar ibland få till riktigt bra bilbomber. "Orions bälte" hette en brittisk kalla kriget-deckare från åttitalet, som avslutas med en bilbomb. Det sade PANG, en vit blixt syntes i kupen, dörrarna flög upp, rutorna for ut, huven och bagageluckorna öppnades, hjulen kom på sned, allt detta mer eller mindre samtidigt. Sedan var kupén fylld med vit rök, och det började brinna lite sakta i inredningen. Fade to black.
Inga bensinlågor, inga meterhöga flammor, inget sådant. Senare fick jag veta att de gjorde bilbomben på enklast möjliga och mest realistiska sätt: de riggade ett kvarts kilo sprängdeg under förarsätet på bilen och detonerade den. Det vill säga, precis så som en riktig bilbomb skulle te sig. Det var en rätt kul insikt, och den gav mycket till seriens "vardagsgrymhet".
