Nekromanti Vad är Call of Cthulhu?

[anth]

Missförstå mig inte, jag vet mycket väl vad CoC är, jag är keeper i en kampanj och investigator i en annan - båda med flera år på nacken + att jag har varit med i flera andra nu nedlagda CoC-kampanjer.

Vad jag har svårt med är att sätta ord på själva CoC-essensen.
Vad är CoC enligt er, och vad är det inte?

Jag har frågat flera av mina vänner och svaren har varit högst otillfredsställande:

"Det är äventyr med Cthulhu-monster"
Är det? Så om jag tar ett gammalt DnD-äventyr och byter ut drakar och demoner mot Shoggoter och Mi-Go så blir det ett Cthulhu-äventyr?

"Det är med Chaosiums BRP-regler"
Är det? Jag har spelat med BRP-, d20- och GURPS-regler och det är inget problem med något av systemen. Dessutom finns det flera andra system som t.ex. Realm of Cthulhu, CthulhuTech och Trail of Cthulhu osv. Det är väl bara Traveller som blivit portat till fler spelsystem än CoC?

"Det är skräck"
Är det? Så Kult, Noctum, World of Darkness, Raveloft, Chill, etc etc skulle vara Call of Cthulhu-spel?

"Det utspelas på 1920-talet"
Gör det? Och Invictus, Dark Ages, Gaslight, Trail of Cthulhus 30-tal, Modern, CyberCthulhu då?

Det enda som folk verkar vara någorlunda överens om är:
"I CoC utreder rollpersonerna mysterier med okända varelser som helst varken rollpersonerna eller spelarna hört talas om tidigare. Ju fler mysterier man utreder - ju galnare blir man".
Är det så torftigt - eller har ni en bättre förklaring på vad CoC är?

 

[Vimes]

Med tanke på hur du resonerar här ser det ut som att det är bäst att du konstaterar att CoC är de produkter som av tillverkaren benämns Call of Cthulhu.

 

[Arfert]

Om vi tala rom Chaosiums CoC så är det, enligt min högst personliga uppfattning, ett lätt pulpigt "mysrysar-skräckspel" med influenser av både Indiana Jones och Agatha Christie... och som naturligtvis utspelar sig i Lovecrafts mytologi. Och som helst utspelar sig under sent 20-tal och tidigt 30-tal. Fortfarande enligt min smak,då.

Så fort man byter tidsperiod till nutid så får spelet en annan känsla... däremot är Gaslight-CoC och Dark Ages-CoC mer likt default-settingen... kanske för att kampanjen funkar bäst i en historisk setting. Stora monster med bläckfisknyllen och fladdermusvingar är ju inte speciellt läskiga, egentligen, i en modern värld...

 

[anth]

Med tanke på hur du resonerar här ser det ut som att det är bäst att du konstaterar att CoC är de produkter som av tillverkaren benämns Call of Cthulhu.

Nej, nej, nej.
Mitt resonemang visar bara att det är svårt att fånga CoC-essensen i ord.

Vad krävs för att DU ska säga: "nu har jag spelat ett riktigt CoC-äventyr"?

Och om din SL spelleder ett CoC-äventyr - vad krävs för att DU ska säga "det här kändes inte alls som CoC"?

 

[anth]

Om vi tala rom Chaosiums CoC så är det, enligt min högst personliga uppfattning, ett lätt pulpigt "mysrysar-skräckspel"

Kan du utveckla vad du menar med "pulpigt"?
Enligt mig kännetecknas CoC av att det INTE är pulpigt.
Trail of Cthulhu har t.o.m. två versioner: "classic" och "pulp" - där classic får ses som den "riktiga" versionen och "pupl" den avvikande varianten.

Så fort man byter tidsperiod till nutid så får spelet en annan känsla...
[...]
Stora monster med bläckfisknyllen och fladdermusvingar är ju inte speciellt läskiga, egentligen, i en modern värld...

Men har inte det med att göra med vad som var okänt på 1920-talet och vad som är okänt idag?
Både Delta Green och Nocturnum tycker jag har lyckats bra med att förflytta CoC till modern tid.

 

[Botulf]

Vad krävs för att DU ska säga: "nu har jag spelat ett riktigt CoC-äventyr"?

Ett "riktigt" CoC äventyr skulle för mig vara något som fångade känslan av Lovecrafts "cosmic dread" och dystra livsfilosofi i ett äventyr, och fortfarande få det skrämmande, där själva insikten bakom mysteriet skulle vara läskigt (på riktigt).
Men detta är alltså om det skulle vara perfekt.

 

[Rising]

CoC är till stor del kulisser; så jag kan förstå dem som menar att så fort man stoppar in Cthulhu & co. så vlir det CoC. Dessutom har så många bekantat sig med CoC via Arkham Horror eller de två CCG:erna (eller LCG:et) att en stor del av CoC-uppfattningen är baserade på äventyrsberättelser i 20-talstappning med ett inslag av Cthulhu-mythoset.

Äkta CoC skulle jag ändå kvalificera som skräckberättelser i en ålderdomlig tappning där människan står obetydlig ock kraftlös inför kosmiska konflikter på en väldigt hög, ofattbar skala; och när de mänskliga protagonisterna börjar luckra upp sanningen så blir de vansinniga. Det är kärnan; och jag skulle kategorisera vilken sådan berättelse som helst som stöpt i en CoC-form, även om den involverade nya, påhittade varelser.

CoC för mig är alltså snarare en viss typ av skräckberättelser än en viss typ av kulisser.

 

[anth]

Ett "riktigt" CoC äventyr skulle för mig vara något som fångade känslan av Lovecrafts "cosmic dread" och dystra livsfilosofi i ett äventyr, och fortfarande få det skrämmande, där själva insikten bakom mysteriet skulle vara läskigt (på riktigt).
Men detta är alltså om det skulle vara perfekt.

Du menar att få fram känslan att vi betyder lika mycket för "the old ones" som kvalster betyder för oss:
Det är tveksamt om de ens är medvetna om vår existens, det finns ingenting vi kan göra åt det och kunde vi det skulle de antagligen behandla oss som vi behandlar en mygga - slå till den så den dör.
...och den totala hopplöshet som denna insikt ger.

 

[anth]

CoC för mig är alltså snarare en viss typ av skräckberättelser än en viss typ av kulisser.

Skulle man kunna säga att CoC (till skillnad från andra rollspel) går ut på att förlora?
Och hur denna insikt hos rollpersonerna sakta byggs upp - att de är dömda att misslyckas, på det ena eller andra sättet, vad de än gör?

 

[Ögat]

CoC är (i spelform, såväl som i bokform) för mig förknippat med förhållandet mellan Mythos och Sanity. Jag tycker inte riktigt det är samma sak som att säga att spelet handlar om att förlora, snarare om att någon sorts balans upprätthålls. Varje gång en rollperson blir bättre, blir den också lite sämre och/eller knuffas närmare sin undergång. Detta resulterar i att spelare och rollpersoner får ett mer ambivalent förhållande till framsteg än vad som är brukligt i andra system.

Denna nattfly-känsla, där rollpersonerna sakta lockas närmare ett ljus som kommer förtära dem, är CoC för mig.

 

[Hösnuba]

Skulle man kunna säga att CoC (till skillnad från andra rollspel) går ut på att förlora?
Och hur denna insikt hos rollpersonerna sakta byggs upp - att de är dömda att misslyckas, på det ena eller andra sättet, vad de än gör?

Jag skulle inte säga förlora utan mer som att försöka fördröja det oundvikliga, så att stämningen blir mörk men inte helt hopplös och framförallt inte apatisk. Protagonisterna kan göra en skillnad här och nu, de kan klara sig undan med livet i behåll och kanske till och med stoppa otäcka hot för stunden, men i det långa loppet så är motståndet lönlöst för monstrena har alltid tiden på sin sida.

Som tidigare nämndes i tråden av någon så är inte bläckfisk monster så värst otäcka idag, men det fysiska hotet från ett monster bleknar mot att varje person måste övervinna sig själv utöver att handskas med monstret. Det gör att man aldrig kan veta vilka av ens vänner som kommer att få fnatten och vad de kommer att ta sig för, det är en viktig ingrediens i CoC för mig och oftast det mest intressanta vid möten med fasor. Det är också en fantastisk källa till mörk humor (ahh... så mycket vansinnigt och vansinnigt roligt som har hänt med monster i faggorna: Magplasket i blodpölen, Blottaren, Han som åt på sin medvetslösa kompis, Stridisen som skjöt sig själv istället för monstret, Professorn som hade för hög Spot Hidden och för låg Sanity och som började bära skygglappar för att slippa se otäckheterna *fnissar elakt*).

 

[krank]

Kan du utveckla vad du menar med "pulpigt"?
Enligt mig kännetecknas CoC av att det INTE är pulpigt.
Trail of Cthulhu har t.o.m. två versioner: "classic" och "pulp" - där classic får ses som den "riktiga" versionen och "pupl" den avvikande varianten.

Fast nu skriver Arfert uttryckligan just Chaosiums spel. Och Chaosiums spel är ganska pulpigt; delvis, antar jag, eftersom de som ursprungligen skrev spelet antingen inte var intresserad av smygande, undersökande skräck eller för att de inte kunde skriva någon annan sorts regler och äventyr.



Nå; För mig är CoC en känsla av att öppna pandoras ask - eller snarare, att glänta på locket fast man vet att man inte borde. Jag kommer nog aldrig att kunna vara spelare i CoC; jag vet för mycket om spelvärlden. För mig handlar rollspel nästan alltid om att gå från att veta lite till att veta mycket om världens egentliga beskaffenhet, och "upptäckandet" är en viktig del. I CoC är upptäckandet dessutom kopplat till en gnagande känsla av att kunskapen faktiskt är farlig också - men oemotståndlig.


Det finns inget CoC-rollspel idag som ger mig det jag vill ha. Chaosiums använder ju BRP, med motståndstabell, siffror för Sanity och annat som för mig dödar stämning och känsla direkt. Trail of Cthulhu har en bättre grund iom sitt smidiga grundsystem med undersökande färdigheter, men slarvar bort det genom att tvinga spelare att sitta och metaspela med poäng.

CoC, för mig, är som annan skräck: Jag som spelare vill leva mig in i min rollperson såpass mycket att när den blir rädd, så blir jag det också. Sanitymätare är torra och tråkiga och framför allt väldigt mycket metanivå.



CoC, sammantaget, för mig blir ett skräckrollspel med rollpersonsinlevelse, med väldigt lite action och massor av obehag och okända hot som lurar precis bortom det man ser - och som man inte kan låta bli att undersöka. Eller, det är när CoC är som bäst - strikt taget är det ju egentligen CoC så snart man har Cthulhu eller liknande med.

Kampanjen Tatters of the King är ett rätt bra exempel, om man bortser från att författarna slarvar bort alla möten med Mythosen och gör dem alldeles för tydliga och uppenbara.



//Krank, egentligen ganska ointresserad av gränsdragningen CoC/icke-CoC, och skulle helst inte vilja veta att det var CoC han spelade, om han var spelare.

 

[Arfert]

Jag pratar inte om Trail, som sagt, utan Chaosiums originalversion... Och När Trail skriver klassiskt och pulp har jag mer en känsla av att det första syftar på Lovecrafts originalhistorier och det senare på Chaosiums spel.

Det är bara att bläddra i de första editionerna av spelet (och äventyren till dem) för att inse att det är så... det är glimten i ögat, svart humor, skumma pyramider och ruiner, massor med skjutvapen, enormt pulpiga bilder (som kinesiska skurkar med Fu Manchu-look etc)... och ett klassiskt äventyr som Masks og Nyarlathotep är som en pulpig följetongsfilm... Inte direkt stämningen från Rats in the Wall, om man säger så..

Och när vi körde de tidiga äventyren så "vann" rollpersonerna nästan alltid, det var inte alls svårt att överleva, jämfört med tidig D&D, till exempel..

 

[Storuggla]

"Masks og Nyarlathotep"

Den danska utgåvan, naturligtvis


Storuggla, pulp är för apelsiner

 

[Storuggla]

"Vad är CoC enligt er, och vad är det inte?"

CoC är ett spel där rollpersonerna på pappret är respektabla akademiker, men i praktiken beter sig som hutlösa gangsters och paranoida EAPare. Men tja... det är för mig och detta är så snuskigt subjektivt att jag nästan trillar av stolen när rollpersonerna agerar utifrån noll motiviation. Alltså, i andra rollspel jagar man skatter och prinsessor som hålls fängslade i torn och hemliga ritningar i ett labb i Seattle, men i CoC får man inte ens ett jobb, man får på sin höjd ett brev från en karl man aldrig hört talas om förut och så åker man ut på landet (alltid landet!) och sedan börjar man spränga, skjuta och slåss som om man vore brunskjortor.

Bra tråd för övrigt, det är väldigt svårt att definiera CoC, mycket enklare att beskriva vad det inte är....


Storuggla, ny chili införskaffad

 

[anth]

CoC är ett spel där rollpersonerna på pappret är respektabla akademiker, men i praktiken beter sig som hutlösa gangsters och paranoida EAPare.
[...]
i CoC får man inte ens ett jobb, man får på sin höjd ett brev från en karl man aldrig hört talas om förut och så åker man ut på landet (alltid landet!) och sedan börjar man spränga, skjuta och slåss som om man vore brunskjortor.

Vilket påminner mig om en diskussion som jag hade med en av mina CoC-spelare bar för någon vecka sedan.
Inspirerad av serietecknaren Joakim Lindengrens "Svenska Småbil- och Rusdrycksförbundet"
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_Småbil-_och_Rusdrycksförbundet
Tänkte jag mig en organisation för CoC-utredare:
"American Firearms and Occult Society" (AFOS)
Tänk - vad skiljer en CoC-utredare från medelsvensson?
Jo de brukar vara bra på handeldvapen och ockultism.
Borde det då inte finnas en förening som inriktar sig mot denna målgrupp?
Min CoC-spelare opponerade sig: IRL skulle en sån förening inte fungera - det finns helt enkelt inte människor med så disparata intressen.
Och där är väl ett av problemen: CoC-utredare känns inte realistiska.

 

[Cyberhest]

CoC är ett spel där rollpersonerna på pappret är respektabla akademiker, men i praktiken beter sig som hutlösa gangsters och paranoida EAPare.

Det där fick mig att skratta högt. Stoppa det brittiska kungahusets internationella knarksmugglingsimperium!

 

[Cyberhest]

Kan du utveckla vad du menar med "pulpigt"?
Enligt mig kännetecknas CoC av att det INTE är pulpigt.
Trail of Cthulhu har t.o.m. två versioner: "classic" och "pulp" - där classic får ses som den "riktiga" versionen och "pupl" den avvikande varianten.

Fast nu skriver Arfert uttryckligan just Chaosiums spel. Och Chaosiums spel är ganska pulpigt; delvis, antar jag, eftersom de som ursprungligen skrev spelet antingen inte var intresserad av smygande, undersökande skräck eller för att de inte kunde skriva någon annan sorts regler och äventyr.

Dels det, kanske, men jag tror också det kan vara så att Chaosium-gänget helt enkelt insåg att även om det gick att göra ett rollspel som rakt igenom förmedlar känslan och handlingen i Lovecrafts historier, och inget mer, så är det inte säkert att det bara för den saken skulle bli kul att faktiskt spela.

Chaosiums spel tillför definitivt några mått Indiana Jones som krydda till Lovecraft-grytan, och jag tycker det fungerar rätt bra. Mythos-utforskandet kombineras med äventyrande i exotiska miljöer, vilket skapar spänningsmoment av ett annat slag än bara ren och skär cosmic horror.

Sen är i och för sig jag en sådan som gillar att ha element av spelighet även i ett stämningsbaserat rollspel som Call of Cthulhu.

 

[cbdurietz]

Varför inte

"American Society of Occult Firearms", ASOF?

 

[anth]

Det där fick mig att skratta högt. Stoppa det brittiska kungahusets internationella knarksmugglingsimperium!

Jag tror att du har missat nivån på paranoian:
Reptilians ... According to British writer David Icke, 5 to 12-foot (1.5 - 3.7 m) tall, blood-drinking, shape-shifting reptilian humanoids from the Alpha Draconis star system, now hiding in underground bases in Hollow Earth, are the force behind a worldwide conspiracy directed at humanity.
http://en.wikipedia.org/wiki/Reptilians
At the heart of his theories lies the idea that a secret group of reptilian humanoids called the Babylonian Brotherhood controls humanity, and that many prominent figures are reptilian, including George W. Bush, Queen Elizabeth II, Kris Kristofferson, Kriss Akabusi and Boxcar Willie.
http://en.wikipedia.org/wiki/David_Icke