Följdfrågan blir då: hur kombinerar man grottkrälskänslan med bra rollspelande?
Det är många sådana här trådar uppe nu...
Jag brukar kalla dungeoncrawl och liknande rollspelsstilar för
preoblemlösningsrollspel; just eftersom spelarna såväl som deras rollpersoner faktiskt försöker övervinna hinder
som ligger utanför deras direkta kontroll; med målet att klara själva äventyret.
Motsatsen kan vara
drama; att bara leva ut ens rollpersons öde; där en förlust för rollpersonen inte behöver vara det minsta snöplig för spelaren; när jag friformar CoC så tar exempelvis spelarna och låter sina rollpersoner begå självmord av galenskap när de tycker att det låter trovärdigt eller när det gör storyn läskigare. Spelarna
försöker inte få sina rollpersoner helskadda genom äventyret, de bara agerar i enlighet med rollpersonernas personlighet/ berättelsens natur.
Nå... Alla spelare lever väl i praktiken sig in i sina roller,
även när de spelar renodlade dungeoncrawls, men det finns ändå en åtskillnad mellan dessa två poler.
Dock; här kommer grejen: Vi brukar kalla gestaltningsutmaningar (=såsom att gestalta sin rolls känslor och karaktärsdrag på trovärdiga sätt) för "gott rollspel", men det är långt ifrån det
enda sättet att spela med känsla.
För; precis som gestaltningsutmaningar är ett fall av
utlevelse, så kan man ju
också se till att spelarna känner exakt samma sak som sin rollperson; och att spelaren och rollpersonen enas i sin strävan efter att klara äventyret. Deckaräventyr och dungeoncrawl är två olika exempel på hur det kan gå till. Det här är ren
inlevelse; för här
spelar inte barbarspelaren dumdristig och blodtörstig för att leva ut sin rollpersons personlighet, utan här faller det sig istället helt naturligt även för spelaren själv, eftersom barbarens Rage håller på att ta slut... Spelaren
blir sin rollperson.
Så, jag tycker inte man ska skämmas för problemlösningens spelmässiga
inlevelse; även om den inte värderas lika högt som den traditionella
utlevelsen (eller ens Samberättarens
upplevelse, för den delen); för det är en lika god rollspelskänsla som någon annan.
Så; skall man ta bort något, (för att återgå till din ursprungsfråga) så skall man i så fall vara noggrann med att inte ta bort sånt som får en barbarspelare att agera och tänka som dennes rollperson, osv. Ska man börja slakta regler, så bör man i min mening börja undersöka dem som finns där för att ge spelet någon sorts naturalism, detaljism och trovärdighet: Om de inte funkar inlevelsemässigt, då kan man strunta i dem.
