Jag tror inte man ska överdramatisera det där med scener. Det handlar bara om att vara tydlig och konkret när man berättar. Jag skriver emellertid alltid mina egna anteckningar i korta scener. En idealisk scen ska kunna beskrivas utseendemässigt med några meningar.
Exempel: Kyrkklockorna börjar ringa redan före soluppgången. När spelarnas rollpersoner kommer till kyrkbacken (det förutsätter jag att de gör) har hela byn samlats framför kyrkporten. Det är kallt och blåsigt. Klockarens vaxljus är den enda ljuskällan i skumrasket under dörrvalvet. Någon tycks ha spikat upp ett stort antal plakat på kyrkporten under natten. Byborna trängs runt porten. De lägger pannorna i djupa veck, och undrar vad som står skrivet. Nästan ingen av dem kan läsa.
Beskrivningen ska vara tillräckligt lockande/spännande/välformulerad för att utlösa spelarnas lust att agera. Den ska gå att återge fritt ur minnet, och bör funka även om jag snubblar på orden.
I det citerade exemplet vill jag bara provocera spelarna att läsa en handout, som jag förberett. Nu är det ju oftast inte särskilt svårt att få en lagom nyfiken spelare att läsa en snygg handout. Men det hela blir betydligt roligare än om jag inleder spelkvällen med att säga:
Någon har spikat upp ett plakat på kyrkporten. Det ser ut så här (och delar ut handouten).
Jag har aldrig funderat över hur lång en scen behöver vara. För mig kan en scen vara i någon enstaka minut, eller pågå i en timme. Tricket är att fånga upp några konkreta detaljer, som gör att spelarna börjar fylla i alla utlämnade detaljer själva. Istället för att fråga mig. De tecknar en bild av scenen i huvudet.
Om jag hade valt den enklare varianten (och bara delat ut min handout) hade jag snart fått svara på en massa följdfrågor. Hur dök den här upp? Är det någon mer som har sett den? Hur många bybor har samlats på kyrkbacken?
Om allt fungerar som det ska har spelarna redan besvarat alla dessa frågor för sig själva i det tysta. Deras olika bilder kanske inte ser identiska ut, men det spelar oftast inte särskilt stor roll enligt min erfarenhet.
Vinsten är att de istället för att be mig beskriva scenen utförligare, börjar agera. De beskriver hur de tränger sig fram, rycker ner plakatet och går ganska ofta in i sina roller mycket snabbt. De hjälper mig helt enkelt att måla färdigt bilden. Därav följer naturligtvis också att en scen slutar när jag byter miljö eller gör ett brott i tiden.
För mig är det också hela poängen med att tänka i scener. Det är inte konstigare än att en text blir mer lättläst om den är snyggt redigerad, med en tydlig disposition. På ett konvent (med begränsad tid) torde det vara ett mycket användbart (och enkelt) redskap för en spelledare.
Jag brukar använda mig av en "kvällstidningsmall" när jag skriver scener.
- En rubrik (för att jag som spelledaren ska "hitta" scenen med blicken på sidan).
- En ingress (som sammanfattar problemet och antyder hur spelarna kan lösa det).
- En brödtext (där jag går igenom upplägget lite utförligare).
Och på sant kvällstidningsmanér tänker jag sätta punkt nu. Innan jag blir för långrandig.