Nekromanti Vad är grejen med Hellblazer?

[Dilandau]

Jag har nu läst sju stycken "Hellblazer"-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holaballoo är om.

Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos "Original Sins". Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta -- och jag dyrkar normalt Ellis.

Serien sabbas lite av... tja... dels är den inte läskig vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos "Bloody Saints" och "On the Beach" (båda i "The Devil You Know") sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst men man får aldrig någon känsla av VARFÖR de händer.

Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag.

Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts. Det finns liksom ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

Givetvis finns det enskilda storysar som är bra. Störe delen av "Original Sins" är redan nämnd, men även Ellis "Telling Tales" (i "Setting Sun") funkar. de är faktiskt de enda storys som jag kan säga att jag tycker är riktigt bra.

Sammanfattningsvis käns det som om "Hellblazer" är ganska överhypat.

 

[PAX]

Vilken hype och vilken holaballoo?

 

[Vavva]

Tja, för det första så håller jag inte emd dig. Grejen med Constantine är inte att han är cool, utan att han är en mänsklig antihjälte, dryg och cynisk, men fortfarande på många plan medkännande och kan ibland inte låta bli att göra både goda och onda saker på grund av det. Det gör att han enlgit mig inte alls blir någon karikatyr, utan tvärtom en ganska djup och komplett karaktär. Jag får oftast känslan av att han _vill_ vara cool och bad-ass, men hindras av sina känslor och drivkrafter. Ok, ibland är känslan hat och likgiltighet, men ofta också tillgivenhet och ett visst mått av öppet självhat.

Sedan håller jag nog med PAX - vilken hype? Constantine har aldrig varit mer än en spin-off till Sandman, och enda skälet till varför filmen gjordes var i ett försök att rida på en pågående comic-trend i Hollywood.

Jag läser Constantine med stigande glädje eftersom jag känner att de halvhängande storyarchsen (smaka anglifiering!) och Constantines hopplösa gestalt skapar en stämning som griper mig. Det gör mig ingenting att berättelserna sällan är storslagna eller ens sammanhängande.

.

 

[Dilandau]

Hajp. Hajpen är ju stor! Vart man än vänder sig i serievärlden så sitter folk och hyllar Hellblazer.

F.ö. är det nog mer en spinn-off från Swamp Thing, inte Sandman.

 

[Nightowl]

Sedan håller jag nog med PAX - vilken hype?

Bland engelskspråkiga nördar hålls han i samma ära som John Blund, i alla fall. I synnerhet om de är britter. Själv föredrar jag Hieronymus Borsch (sp?).

Erik

 

[Vavva]

Jo, visst, got me there.

Jag tänker på det som en spinoff till sandman eftersom jag mötte Constantine första gången när jag läste sandman.

 

[MrG]

Grejen är dess början, som jag har för mig är svår att hitta i samlingar. Första historierna var bra och lite ny känsla när de kom... Ellis var väll en av de senare författarna?

-Gunnar (som borde jaga rätt på gamla Hellblazers)