Krille
Super Moderator
Re: En iPod är något dyrt.
Min favorit var en gång i tiden när jag hade en videospelare från Sony. Det var en bra videospelare, med massor med trevliga funktioner. Sony hade även en billigare modell, utan lika många funktioner. En sådan köpte min lillebror. Döm om min förvåning när jag kunde ta min fjärrkontroll till min video, och aktivera de där saknade funktionerna på min lillebrors video.
Jajjemen! Den enda skillnaden mellan finvideon och fulvideon var antalet knappar på fjärrkontrollerna, och utseendet på framsidan. Men alla funktionerna fanns där. Jag betalade alltså rent krasst sett ungefär tusenlappen mer för ett tiotal knappar och en annan front.
I princip alla MP3-spelare använder samma flashminnen från en av två fabriker i Taiwan, minneskontrollogik från samma ställe, och avkodarlogik från ett tredje ställe. I många fall är avkodarlogiken inte ens ett specialdesignat chip, utan en mikroprocessor och ett ROM med program, eller till och med en enchipsdator med minneskontroller och ett eprom eller flashminne inbyggt. Det gör att en normal MP3-spelare består av två eller möjligen tre chip. Några få har fyra. Och en hel del av dem hittar du i såväl lyxmärken som fulmärken.
Samma sak med mobiltelefoner: det finns en satans massa Sony-Ericsson-modeller, men bara ett fåtal plattformar, dvs det faktiska kretskortet i nallen. Resten är design och programlogik. Det finns till och med en stor klase icke-Sony-Ericsson som använder samma plattformar för sina budgetmärken.
...och sådär skulle jag nog kunna fortsätta om platta TV-apparater, datorskärmar, grafikkort (en stor del av budgetkorten är underklockade högprestandakort, till exempel), kameror... tja, allt.
Det är liksom det som är grejen med hemelektronik: all elektronik är egentligen "fulelektronik". Typ nittio procent av alla drivverk till DVD-spelare tillverkas av Liteon i Kina, som sedan paketeras någon annanstans och förses med extra programlogik och användargränssnitt någon annanstans.
Min favorit var en gång i tiden när jag hade en videospelare från Sony. Det var en bra videospelare, med massor med trevliga funktioner. Sony hade även en billigare modell, utan lika många funktioner. En sådan köpte min lillebror. Döm om min förvåning när jag kunde ta min fjärrkontroll till min video, och aktivera de där saknade funktionerna på min lillebrors video.
Jajjemen! Den enda skillnaden mellan finvideon och fulvideon var antalet knappar på fjärrkontrollerna, och utseendet på framsidan. Men alla funktionerna fanns där. Jag betalade alltså rent krasst sett ungefär tusenlappen mer för ett tiotal knappar och en annan front.
I princip alla MP3-spelare använder samma flashminnen från en av två fabriker i Taiwan, minneskontrollogik från samma ställe, och avkodarlogik från ett tredje ställe. I många fall är avkodarlogiken inte ens ett specialdesignat chip, utan en mikroprocessor och ett ROM med program, eller till och med en enchipsdator med minneskontroller och ett eprom eller flashminne inbyggt. Det gör att en normal MP3-spelare består av två eller möjligen tre chip. Några få har fyra. Och en hel del av dem hittar du i såväl lyxmärken som fulmärken.
Samma sak med mobiltelefoner: det finns en satans massa Sony-Ericsson-modeller, men bara ett fåtal plattformar, dvs det faktiska kretskortet i nallen. Resten är design och programlogik. Det finns till och med en stor klase icke-Sony-Ericsson som använder samma plattformar för sina budgetmärken.
...och sådär skulle jag nog kunna fortsätta om platta TV-apparater, datorskärmar, grafikkort (en stor del av budgetkorten är underklockade högprestandakort, till exempel), kameror... tja, allt.
