Baldyr
Hero
ett svar, eller nåt
Den här tråden illustrerar hur förbenat svårt det är att förklara dels vad rollspel är och dels hur det spelas. Det kan också vara svårt att förstå hur man gör genom att enbart läsa rollspelet/reglerna. Det bästa sättet att lära sig är nog att spela med någon som har spelat rollspel tidigare. Rollspel är nämligen inget märkvärdigt eller svårt i sig - bara man förstår hur man gör.
Mitt tips är alltså att ni inte ens försöker förstå själva utan tar kontakt med någon erfaren rollspelare på er ort och provspelar en gång. Därefter lär ni klara er själva - inga problem. Och tro inte att det behöver vara svårt att hitta någon att spela med. Det brukar nämligen finnas spelföreningar på de flesta orter, eller åtminstone aktiva spelgrupper. Och enda sättet att komma i kontakt med dessa är att försöka. (Det är med andra ord inte läge att vara blyg.)
En annan sak som ingen tagit upp i den här diskussionen är vad rollspel går ut på. Det finns nämligen inga vinnare och inga förlorare, även om det är lätt att göra misstaget att försöka "lista ut" vad spelet egentligen går ut på.
Saken är den att rollspel inte går ut på någonting konkret, förutom att det är roligt. (Har man inte roligt så är det nämligen helt meningslöst att spela rollspel.) Spelet går alltså inte ens ut på att försöka överleva med sin rollfigur så länge som möjligt. (Eller jo, det kan vara roligare om man kan spela samma rollfigur under en längre tid. Förutsatt att man gillar rollfiguren då. Det finns dock ingen anledning att låta rollfiguren begå "självmord" eller liknande bara för att man tröttnat på den. Skapa bara en ny och spela med den istället.) Inte heller går rollspel ut på att förbättra rollfiguren - reglerna för förbättring borde i själva verket vara regler för "utveckling" av rollfigurerna. Det kan dock vara roligt att rollfiguren utvecklas under spelets gång, men om man drar den förbättring till sin spets så blir det istället lätt tråkigt.
Då återstår frågan om vad som egentligen är motivatorn bakom spelet? För spelledaren bör motivatorn vara dels att få berätta en spännande berättelse som man dessutom själv inte i förväg känner till utgången av (eftersom det är spelarna som avgör vad huvudpersonerna - alltså rollfigurerna - gör och inte gör), och dels vetskapen om att man gett sina spelare en stunds underhållning. (En person som endast tänker på sitt eget nöje bör nog inte vara spelledare, egentligen.)
För spelarna går spelet helt enkelt ut på att ha så roligt som möjligt. Med tiden brukar det innebära att man i någon mening försöker leva sig in i sin roll (alltså sin rollfigurs personlighet och förutsättningar) - annars blir det lätt enformigt att enbart slåss (eller skjuta i Western-rollspelet). Rollspel kan ju vara så mycket mer än så! (Huvudregeln är att ingenting är omöjligt eller otänkbart, eftersom rollspel går ut på att ha roligt. Om en viss spelstil är rolig så är den automatiskt "rätt". Observera dock att "roligt" inbegriper hela spelgruppen, inte endast spelledarens eller enskilda spelares nöje.)
Hur ska spelarna spela sina roller då? Det enda spelarna egentligen bör tänka på (om spelet ska kännas roligt i längden) är vilka motiv deras rollfigurer egentligen har. Alltså deras drifkrafter. Så länge spelarna fortsätter att eftersträva rollfigurernas mål (exempelvis att hämnas en oförrätt, bli rik som en järnvägsbaron, eller köpa sig en ranch) istället för sina egna (såsom att rollfiguren i sig ska bli bättre, rikare och kraftfullare i största allmänhet) kommer rollspelet att vara en utmaning och själva spelandet ett mål i sig.
Lycka till!
/Baldyr, som har predikat färdigt nu
Den här tråden illustrerar hur förbenat svårt det är att förklara dels vad rollspel är och dels hur det spelas. Det kan också vara svårt att förstå hur man gör genom att enbart läsa rollspelet/reglerna. Det bästa sättet att lära sig är nog att spela med någon som har spelat rollspel tidigare. Rollspel är nämligen inget märkvärdigt eller svårt i sig - bara man förstår hur man gör.
Mitt tips är alltså att ni inte ens försöker förstå själva utan tar kontakt med någon erfaren rollspelare på er ort och provspelar en gång. Därefter lär ni klara er själva - inga problem. Och tro inte att det behöver vara svårt att hitta någon att spela med. Det brukar nämligen finnas spelföreningar på de flesta orter, eller åtminstone aktiva spelgrupper. Och enda sättet att komma i kontakt med dessa är att försöka. (Det är med andra ord inte läge att vara blyg.)
En annan sak som ingen tagit upp i den här diskussionen är vad rollspel går ut på. Det finns nämligen inga vinnare och inga förlorare, även om det är lätt att göra misstaget att försöka "lista ut" vad spelet egentligen går ut på.
Saken är den att rollspel inte går ut på någonting konkret, förutom att det är roligt. (Har man inte roligt så är det nämligen helt meningslöst att spela rollspel.) Spelet går alltså inte ens ut på att försöka överleva med sin rollfigur så länge som möjligt. (Eller jo, det kan vara roligare om man kan spela samma rollfigur under en längre tid. Förutsatt att man gillar rollfiguren då. Det finns dock ingen anledning att låta rollfiguren begå "självmord" eller liknande bara för att man tröttnat på den. Skapa bara en ny och spela med den istället.) Inte heller går rollspel ut på att förbättra rollfiguren - reglerna för förbättring borde i själva verket vara regler för "utveckling" av rollfigurerna. Det kan dock vara roligt att rollfiguren utvecklas under spelets gång, men om man drar den förbättring till sin spets så blir det istället lätt tråkigt.
Då återstår frågan om vad som egentligen är motivatorn bakom spelet? För spelledaren bör motivatorn vara dels att få berätta en spännande berättelse som man dessutom själv inte i förväg känner till utgången av (eftersom det är spelarna som avgör vad huvudpersonerna - alltså rollfigurerna - gör och inte gör), och dels vetskapen om att man gett sina spelare en stunds underhållning. (En person som endast tänker på sitt eget nöje bör nog inte vara spelledare, egentligen.)
För spelarna går spelet helt enkelt ut på att ha så roligt som möjligt. Med tiden brukar det innebära att man i någon mening försöker leva sig in i sin roll (alltså sin rollfigurs personlighet och förutsättningar) - annars blir det lätt enformigt att enbart slåss (eller skjuta i Western-rollspelet). Rollspel kan ju vara så mycket mer än så! (Huvudregeln är att ingenting är omöjligt eller otänkbart, eftersom rollspel går ut på att ha roligt. Om en viss spelstil är rolig så är den automatiskt "rätt". Observera dock att "roligt" inbegriper hela spelgruppen, inte endast spelledarens eller enskilda spelares nöje.)
Hur ska spelarna spela sina roller då? Det enda spelarna egentligen bör tänka på (om spelet ska kännas roligt i längden) är vilka motiv deras rollfigurer egentligen har. Alltså deras drifkrafter. Så länge spelarna fortsätter att eftersträva rollfigurernas mål (exempelvis att hämnas en oförrätt, bli rik som en järnvägsbaron, eller köpa sig en ranch) istället för sina egna (såsom att rollfiguren i sig ska bli bättre, rikare och kraftfullare i största allmänhet) kommer rollspelet att vara en utmaning och själva spelandet ett mål i sig.
Lycka till!
/Baldyr, som har predikat färdigt nu