"Enkelhet/Lättillgänglighet" är en viktig grej för mig. Jag vill ha noll inlärningskurva och inga krav på att lira femtioelva timmar i streck för att komma någonvart. Puzzle pirates är bra där, det är otroligt enkelt att komma in i och så lär man sig nya grejer långsamt. Sen är det lätt att bara hoppa in och lira en snabbis om man vill det. (Fast givetvis är det interaktionen med de andra spelarna som fått mig att fastna).
Diablo2 är också ett enkelt spel. Det är inte särskilt mycket tänkande som krävs där. In och slasha bara.
Att jag under storhetstiden 2001-ish hade 3 polare som spelade massor de med hjälpte upp en hel del. Då kunde man jämföra pryttlar man samlat på sig och så blev det en extra dimension. Bristen på överraskning i spelet fungerar väl också som någon sorts trygghet om man nu bara vill in och kobolda av sig i en timme.
Settlers (mest 1 och 3). Jag gillar att bygga upp en fungerande civilisation, att balansera produktionen av olika saker. Själva stridsbiten är jag dock inget stort fan av vilket sänker framförallt de två första versionerna. Det funkade bättre i trean som dock saknar de coola vägarna (men fortfarande är den version jag föredrar). Jag har även lirat en hel del sim city genom årens lopp.
Min stridsfeghet gör att Starcraft och liknande spel inte står så högt i kurs, jag är helt enkelt inte så bra på dom. Nu har jag dock spelat en jäkla massa sc under gymnasietiden men det var kanske mest för att alla andra också gjorde det.
Monkey Island-liren, Leisure suit Larry 6 och liknande klurande äventyrsspel där man inte kan göra fel och behöva göra om saker (jag avskyr verkligen att behöva backa i spel och göra om grejer för att komma fram till en punkt där man skulle gjort annorlunda) gillar jag. Tidsmässigt ligger de dock inte i närheten av ovan nämnda spel.
Det var nog med svammel för stunden tror jag...