Nekromanti Vad för sorts humor?

[Rickard]

När jag satt och sket (kommer på många idéer då) så kom jag å tänka på en sketch i Hipp, hipp som gick ut på att expediten avslöjade slutet på vissa filmer, exempelvis hela vändningen i The usual suspects (de misstänkta). Ok, det var kanske kul en gång men sketchen återkom hela tiden och poängen ändrades inte. Jag såg inte direkt humorn i det förrän jag tänkte efter lite. Grejen med sketchen var inte att "kunden" blev uppgiven över att slutet uppdagades, utan att faktiskt tittaren som inte sett filmen fick den spoilerad via skämtet. Finurligt!

En annat sketch som jag tyckte liknade det ovan inkluderade Anna Mannheimer och någon annan tjej som spelade manliga transor. De hade förställt rösten via en ljudredigerade så att den lät mörkare och så satt de och snackade. Jag förstod inte direkt det roliga i det hela men sedan insåg jag att de faktiskt försökte spela någon som spelade kvinna och att de behövde göra sig till för att göra det trovärdigt. Istället för att sitta som... normala kvinnor så uppförde de sig istället (med kroppsspråket) som manliga transor.

Vad ska man egentligen kalla den typen av humor? Har ni själva på några fler exempel? Det är inte flernivåshumor likt Monthy Python brukar köra med. De flesta skämt kan man skratta åt på två olika sätt. Du vet, till exempel i Life of Brian. Killen som målar slagord på väggen och legionären som kommer förbi och rättar hans latin är exempelvis rolig för den bisarra situationen men är också rolig för de som pluggat latin och faktiskt vet hur jäkla krångligt latin är. Rymdvarelserna som dyker upp är kul för den bisarra situationen men (nu minns jag inte riktigt vad min SO-lärare sade) det står ibland inte i Bibeln hur Jesus dök upp på vissa ställen. Monty Python gav svaret.

/Han som däremot kommer å tänka på deras idé om att de ständigt skulle sänka ljudet i The flying circus under ett avsnitt så att folk hela tiden höjde volymen och sedan skulle de braka på med världens ljud i slutet av programmet (vilket de naturligtvis inte fick genomföra för BBC hade något i deras regler som förbjöd det)

 

[MrG]

Humorstöld?

När jag satt och sket (kommer på många idéer då) så kom jag å tänka på en sketch i Hipp, hipp som gick ut på att expediten avslöjade slutet på vissa filmer, exempelvis hela vändningen i The usual suspects (de misstänkta). Ok, det var kanske kul en gång men sketchen återkom hela tiden och poängen ändrades inte.

Nu har jag inte sett Hipp, hipp sketchen, men det är ett av mina favorit skämt (som jag först såg i "Parker Lewis can´t lose" tror jag...), men där har man den fina slutklämmen "nu är jag trött på det här, nu hyr jag en Bond-film, dem vet man i alla fall hur de slutar för alla slutar lika dant!" "Aha, ser att du tagit 'I hennes majestäts hemliga tjänst', det är filmen <table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD"> där Bond blir lyckligt förälskad och gifter sig, bara för att få sin älskade brud mördad av Bloodfeldt i slutscenen" </font></td></tr></table>

Jag har hört humorn kallas för "brittisk humor" vilket visserligen en halvbrittisk kompis protesterat mot, då britterna är stora diggare av busikishumor också.

 

[Rosen]

Re: Humorstöld?

Jag har hört humorn kallas för "brittisk humor" vilket visserligen en halvbrittisk kompis protesterat mot, då britterna är stora diggare av busikishumor också.

Fresh Prince i Bel-Air
Carlton: "I always thought the British were so sophisticated... and then I saw Benny Hill!"
butlern Geoffrey (i snorkigt tonfall): "I happen to like Benny Hill."

--
Åke

 

[Saxifrage]

Re: Humorstöld?

Har du sett Simpsons där Helen Fielding (Bridget Jones Diary, mfl) är på besök i Marges bokcirkel, och det visar sig att ingen läst hennes bok?

Fielding: "Oh never mind, as long as they all bought the book, I'll still get the money. Besides, most Americans can't understand the sophisticated subtlety of British humor. I bid you good day"
(temat till Benny Hill spelas och Fielding fjant-springer runt i bild jagad av en tjock poliskonstapel med mustasch).

Klockrent...

 

[Rising]

Jag tycker det första exemplet faktiskt bara är helt vanlig sketchhumor. Man tar en situation med många konventioner (antingen för att situationen anses allvarlig, eller för att den är så vardaglig) och så lägger man in ett udda, respektlöst element.

Typ "ett väntrum på ett sjukhus - många är bedrövade eller nervösa för vad doktorn skall säga" och "någon börjar skämta och narras med alla andra; lägger pruttkuddar på deras stolsdynor när de skall sitta ner, osv".

eller "en ung nervös kille är hembjuden på middag hos sin flickvän och deras extremt stränga föräldrar" och "killen blir sugen på mamman istället, och börjar tåflörta och småtafsa utan att någon riktigt märker."

Osv, osv, osv.

Förresten vill jag minnas att det var Kajsa Ingemarsson som gjorde den där sketchen och inte någon av killarna i Hipp Hipp. Minns jag fel?

Den typiska Monty Pythonska humorn tycker jag är det de själva kallar "silly" och som i Sverige en gång i tiden kallades "sjuk humor", men det är något helt annat. Du kommer väl ihåg sketchen om gäng med gamla tanter som trakasserade personer på stan? Den sketchen började just så, och så långt så är det inte en silly sketch. Det är ju uppenbart att om man ska förvränga brutala ungdomsgäng så skall man låta gamla snälla tanter bilda gäng istället. Men efter det så kommer det fler exempel på dumma gäng. Till slut så är det några gäng med stenar som går omkring och trakasserar folk. Då bryter militären in i sketchen; "stopp där!" säger han, och förklarar sedan att skämtet har blivit silly, och därför måste avbrytas. "Det var roligt i början, med de gamla tanterna, but now it has gotten all silly".

Samma poäng återkom flera gånger i Monty Python. "My name is spelt 'Raymond Luxury Yacht' but it's pronounced Throatwobbler Mangrove" "Look, you're a very silly person and I'm not going to interview you."

---

Men den där videobutikssketchen du tog upp hade en klar, vanlig sketchpoäng. Den var inte silly.

---

Fast jag tror att jag missförstår dig. Vad du menar är nog snarare vad man kallar humor där man skrattar på bekostnad av dem som inte förstår skämtet, eller där komiken driver med sin publik, eller något i den stilen. Jag vet inte vad sån humor kallas, dock.

 

[Saxifrage]

Blondinskämt

Det här har väl alla sett nu, men det är ett blondinskämt som kanske är lite sofistikerat. Eller så är det bara dumt.

http://swanberger.blogspot.com/2006/01/blondinskmt.html

 

[Rosen]

Vad du menar är nog snarare vad man kallar humor där man skrattar på bekostnad av dem som inte förstår skämtet, eller där komiken driver med sin publik, eller något i den stilen. Jag vet inte vad sån humor kallas, dock.

Kallas nog bara "humor som driver med publiken"... AFAIK.
En variant av det är ett skämt som ser ut att vara förutsägbart och leda fram till en väntad slutpoäng, men som plötsligt blir någonting helt annat. Här är ett utmärkt exempel.

--
Åke

 

[Saxifrage]

Postironi och Killinggänget

Fast jag tror att jag missförstår dig. Vad du menar är nog snarare vad man kallar humor där man skrattar på bekostnad av dem som inte förstår skämtet, eller där komiken driver med sin publik, eller något i den stilen. Jag vet inte vad sån humor kallas, dock.

En del säger att på 90-talet gick humor ut på att göra någonting konstigt och garva åt dem som inte förstod. Case in point being "I manegen" och andra skumma produktioner av Killinggänget (och ja, jag vill hävda att I Manegen är ganska överreklamerat, men eftersom jag inte insåg det under 90-talet så har jag ingen rätt att ha den åsikten, så glöm vad jag sa och betrakta mig som ännu en övervintrad Killing-sucker, ok?). Det som kallades "ironi" verkade ofta bestå i att vara så obegriplig som möjligt. Vilket väl iofs är lite sympatiskt om man accepterar att det inte finns någon poäng. Men då blir det heller inte särskilt roligt.

Jag menar att 2000-talets humor har dragit mer åt någon slags "postironi" där man istället garvar åt det man inte förstår. Case in point being Filip och Fredrik, som gör program där man visar upp knasigheter och garvar åt det. En sketch på TV4 parodierade Filip Hammar med att visa en kille som ständigt upprepar "vad är grejen???", och det är väl lite vad det handlar om. Man frågar sig "vad är grejen" och garvar åt det obegripliga. Alltså tar man den andra sidan. Det är i bästa fall sympatiskt, å andra sidan kan jag tänka mig att dylik humor slår över i någon slags normalitetsfascism där man pissar på sådant man inte begriper (f.ö en rätt vanlig inställning i Sverige, där allt som kräver någon slags förkunskaper föraktfullt avfärdas som "finkultur"). Än så länge tycker jag dock att det verkar riskfritt. I bästa fall kanske det leder till någon slags tillnyktrande efter det tidiga 2000-talets "anything goes"-naivism, där Carolina Gynning plötsligt blev en ansedd författare som skulle tas på lika stort allvar som etablerade skribenter. Carolina Gynning, vars främsta merit är att pippa sig igenom en dokusåpa? Vad är grejen?

Och nu tror jag att jag kapade tråden, men det var inte meningen. Å andra sidan var väl ursprungsinlägget så flummigt att ingen rimligen kan ha tänkt sig annat än en spretig diskussion?

 

[Big Marco]

Hur menar du att den annars skulle sluta? ,-)

 

[Rising]

Re: Postironi och Killinggänget

En del säger att på 90-talet gick humor ut på att göra någonting konstigt och garva åt dem som inte förstod.

Ja, det där är jättekonstigt, för egentligen var ju inte killinggänget ett dugg nydanande med just obegripligheten i sina skämt; jag menar - en hisskonduktör som är klaustrofobisk, myshomosexuella brandmän, en kille som dricker Klorin som ett partytrix... Det är ju väldigt konventionella sketchkaraktärer, allihop. Däremot var det mycket referenshumor; Kaminmannen (=kaninmannen), Gangsta-Stina, Sverker Olofsson, Eddie Vedderleksrapporten, och alla flörtar med såväl Riket som Popsicle och tortyrscenen i Reservoir Dogs.

Men ingen fattade liksom referenshumor på den tiden. Simpsons kallades för ett satirprogram (vilket det iofs är också, men referensskämten är ju överväldigande).

Filip och Fredrik-humorn är också rätt referensfokuserad, men där Killinggänget gjorde en poäng i att vara trendig och rätt svåråtkomlig, så gillar de snarast det lite töntiga och svenskt fånlökiga. Jag tycker exempelvis att deras bästa skämt hittills är att de fått Steve från Beverly Hills att skriva om hur det känns att vara "kult" i Sverige, och att "kult" är något som används av personer som Kristin Kaspersen. Det är liksom omvänd referenshumor; att få någon allmänt känd kändis att prata om någon lökig kändis; och hur utomjordisk hela den tanken hade känts när man var ung.

 

[Rickard]

"Förresten vill jag minnas att det var Kajsa Ingemarsson som gjorde den där sketchen och inte någon av killarna i Hipp Hipp. Minns jag fel?"
Ja, det var hon som var expediten. Och antagligen var det Räkfrossa och inte Hipp, hipp.

"Fast jag tror att jag missförstår dig. Vad du menar är nog snarare /.../ där komiken driver med sin publik,"
Ett tydligare exempel av detta är killen i Släng dig i brunnen, han som var skallig, hade glasögon, gul t-shirt och en röd fluga runt halsen, som drog de mest bisarra skämten. Han sade "En annan sak jag kom å tänka på är att om man lägger samman alla sidor på en tärning så blir summan 21" och alla i publiken började asgarva. "Va?", tänkte man. "Vari ligger skämtet?"

Senare under programmets gång så får man se vad som hände innan, där komikern sade att han ville driva med de som kollade på programmet på teve och att han skulle säga "En annan sak jag kom å tänka på är att om man lägger samman alla sidor på en tärning så blir summan 21" och att han ville att alla skulle börja skratta efter det. Detta bara för att tevetittarna skulle fundera på vad 17 det där var roligt för. (Förvisso antar jag att en tevetittare del skrattade åt det ändå, även om de inte förstod)

Fast det var inte det jag var ute efter.

Vad jag mer tänkte på är att det som på ytan verkar vara skämtet är mycket mer djupgående än så. Hmm, det kanske bara är flernivåsskämtande i Monthy Python-anda ändå? Eller så är det bara så att jag kanske har för mycket respekt för Räkfrossagänget (jag gillade den serien, Hipp hipp också) och Anna Mannheimer (som jag tycker nästan alltid suger), så att jag inbillar mig att det ligger något mer intelligent bakom skämtet.

För enligt mig är inte poängen med just den "sketchhumorn" som jag skriver om att expediten är elak mot kunden (vilket man först kan tro), utan mot publiken. Poängen är inte att de kvinnliga manstransorna sätter upp en löjlig situation, utan att de visar upp hur dåligt manstransor faktiskt härmar kvinnor.

/Han som mest tänker på dragqueens än shemales från Thailand (skrev shemails först. Rollspelsskadad)

 

[Rickard]

Re: Postironi och Killinggänget

"Och nu tror jag att jag kapade tråden, men det var inte meningen."
Ingen fara. Jag diskuterar gärna humor, så länge folk inte tror att hela diskussionen är en diskussion full av skämt. Och det är så sällan jag diskuterar humor så jag tar gärna och pratar om all möjlig humor när vi ändå är på gång.

"Jag menar att 2000-talets humor har dragit mer åt någon slags 'postironi' där man istället garvar åt det man inte förstår."
Jag har inte förstått postironi. Jag känner att jag numera tillhör samma skara som inte förstod ironin när den först kom. Det är som om jag ska byta till en senare version av ett program där alla menynamn är utbytta till något annat. Jag håller mig gärna till ironin.

"Case in point being Filip och Fredrik,"
Jag satt och funderade över deras humor. Jag gillar egentligen inte den. Mycket för att den är så himla elak, men i grund är faktiskt deras humor genial. De kan med sina pilar och fokuseringar ta och få folk att skratta åt vardagssaker. Saker som inte alls är roliga egentligen. De lyfter ut något som blir såpass påträngande att man skrattar åt det.

Jag kommer å tänka på manualer som är beskrivna för idioter när jag ser deras program, för de gör det verkligen övertydligt vad man ska skratta åt. Egentligen tycker jag det är lite förnedrande som tittare att se deras program, bara därför. De idiotförklarar mig, eftersom jag uppenbarligen inte kan förstå vad de tycker är roligt. Och visst, det är ju vardagssaker så varför skulle jag tycka det är kul? Seinfeld gör ju precis samma saker. Det är ju gammalt som gatan.

Nej, nu talar jag inte heller om de roliga bisarra klippen de visar när jag snackar om deras humor. De har florerat på nätet och de har jag redan sett. Det jag talar om är deras klippningar. Siewert Öholm som slickar sig om läpparna. Kjell Bergqvist som smackar när han äter. Fokuseringshumorn. Tar man ut det ur sitt sammanhang så blir det bara konstigt och man säger "Va?". Skillnaden mot Seindfeld är att åt hans skämt tänker man "Det har jag inte tänkt på".

/Han som känt sig ofokuserad ett bra tag och kan vara lite osammahängande