Nekromanti Vad forstor stamningen?
- Thread starter Majorna
- Start date
Det tror jag inte. Det är ju ingen som säger "Blä! Ett rollspel med TÄRNINGAR! Det känns ju som man spelar yatzy!".
Personligen har jag aldrig spelat något rollspel med annan slumpsimulator än tärningar men jag ser ingen anledning till att ett kortdrivet system inte ska kunna kännas som lika mycket "rollspel". Menar du ifall sådana hjälpmedel kan förstöra spelstämningen? Det kan nog stämma under vissa omständigheter. Att använda figurer och dylikt och huruvida det är bra eller ej är en fråga som tagits upp tidigare på forumet. Min personliga åsikt är att sådana inte ska användas om de inte behövs då de lätt ger en lite väl statisk bild av förhållandena som ibland känns lite krystad. Annars tycker jag dock att fördelarna i de flesta fall överväger nackdelarna.
/Anders
Krille
Super Moderator
Det finns dem som säger det. Jag har aldrig kommit på varför. Egentligen borde en kortlek fungera som vilken slumpgenerator som helst, men av någon anledning så har folk någon underlig fördom mot kort.
Kort har dock en klase intressanta egenskaper, som kan utnyttjas i spel. En är till exempel att det finns en ändlig mängd slumptal som kan användas. Denna egenskap används till exempel i magisystemet i Castle Falkenstein: kortleken är hur mycket magisk kraft som finns i ett visst område, och när man drar kort för att bygga på besvärjelsen så drar man kraft ur områdets kraftpotential.
En annan är att man kan satsa om man vill. Även det används i Castle Falkenstein. Spelaren får fyra kort på hand, och kan i varje handling förfoga över dessa hur han vill. Han får spela allihop om han vill ta i så han kräks, men i så fall så begränsar han sig inför framtiden genom att han bara får dra ett nytt kort efter varje spel. Spelar han alla fyra så har han bara ett kort kvar efteråt. Spelaren kan även taktikspela, genom att saka kassa kort vid triviala handlingar för att öka på sin hand inför senare mer kritiska handlingar.
Jag har trots kort aldrig känt att Castle Falkenstein känns som ett kortspel snarare än som ett rollspel. Man skulle lika gärna kunna fråga sig om inte tärningarna tillför en risk att det känns som tärningsspel istället för rollspel - vilket ju är totalt knas. Däremot har kortleken bidragit till Castle Falkensteins speciella smak.
Castle Falkenstein är skrivet ur Tom Olams synvinkel. Tom Olam är en modern speldesigner, som maginappas till ett alternativt 1800-tal med alver, drakar, steamtech och onda skurkar med världserövrarplaner. I detta artonhundratal börjar han skriva på ett rollspel för artonhundratalsmänniskorna, och det rollspel som fanns i handeln var alltså rollspelet som Tom Olam skrev på 1870-talet som skickades över till vår tid.
Ahem. Sorry för utflikningen. Ze point är att Tom Olam försökte beskriva rollspel för 1870-talsmänniskorna (det gör han i regelavsnittets första sida). Det gick jättebra och alla rådiggade konceptet. Sedan gjorde han misstaget att nämna tärningarna.
En av damerna svimmade.
När skandalen lugnade ner sig så förklarade värden vid tillställningen att man helt enkelt inte spelar tärningsspel anno 1870. Tärningsspel är för pack, skurkar och möjligen den där utbölingen Napoleon III, men ingen gentleman skulle någonsin spela ett tärningsspel, och skulle aldrig någonsin nämna tärningsspel i närheten av en dam.
Så man använder kort istället.
Lustigt nog ger det Castle Falkenstein en rätt speciell och mycket civiliserad smak. Samma spel med tärningar (det fanns som GURPS Castle Falkenstein också) var inte alls samma sak.
Generellt sett använder jag ingenting som håller koll på folks positioner. Jag gillar inte kartor i strid. Det lyfter perspektivet till satellitvy istället för personvy.
Under speltesten av Blå himmel (första världskrigsfantasy) användes pokermarker för att hålla koll på flygplanens fart och höjd, eftersom dessa ofta ändrades och den ena kunde växlas till den andre.
---
...ajustdet, skräckrollspelet Dread ska tydligen använda ett Jenga-torn som slumpgenerator. Tanken är att så fort man gör något så får man möjlighet att dra ett block och lägga det högst upp på tornet. Lyckas man så lyckas handlingen. Man kan också välja att avsäga sig draget, varvid handlingen automatiskt misslyckas. Grejen är att om man välter tornet så skrivs ens rollperson ut ur handlingen, ofta på kladdigast möjliga sätt. Eller om man så vill, varulven gör slarvsylta av en.
Skulle man inte ha en klase Jenga-block i närheten så finns det några alternativ: bygga tärningstorn eller bygga korthus.
Absolut inte. Snarare tvärtom, eftersom man slipper den där rasslande plasten under spelmötena.
Möjligen att det skulle öka "spelaspekten" av rollspelandet om det används för mycket. För mig stör all spelmekanik stämningen, bara i högre eller lägre grad. Kort som är väl anpassade för världen, och som inte bara innebär fler siffror och "mekanik", är jag helt för. Tarotliknande lösningar är något jag själv funderat över många gånger.
Helst inte. Det skulle, återigen, öka "spelaspekten", vilket jag helt klart är emot.
Pom
Swashbuckler
Kort, tärningar, figurer, handouts, chips, pennor, inget sådant förstör stämningen för min del. Att ha så mörkt att man inte kan läsa karaktärsblad och regelböcker kan däremot försämra stämningen, liksom om spelare tjafsar för mycket med SL.
Det som förstör stämningen är onödigt dålig belysning, speciellt om den kommer från stearinljus som man måste oroa sig för att bli bränd av.
Kort eller tärningar spelar mindre roll. Båda delarna fungerar och unget av dem förstör någon stämning. Jag gillar även glaspärlor för att markera olika typer av poäng.
Däremot använder jag inte figurer, inte för att det förstör stämningen, utan för att det är för mycket jobb utan att ge speciellt mycket tillbaka i de spel jag spelar.
/tobias
Kort eller tärningar spelar mindre roll. Båda delarna fungerar och unget av dem förstör någon stämning. Jag gillar även glaspärlor för att markera olika typer av poäng.
Däremot använder jag inte figurer, inte för att det förstör stämningen, utan för att det är för mycket jobb utan att ge speciellt mycket tillbaka i de spel jag spelar.
/tobias
Rising
Vila i frid
Det är för min del alltid en balansgång. Svåra räkneoperationer och tidskrävande metoder drar ner intensiteten och därmed spänningen för min del.
Samma sak kan absolut gälla för spelpjäser, kort och satsningsmekanismer, m.m. De tar upp en massa tid, så det gäller att de verkligen är värda tiden de förbrukar.
Det är de om de exempelvis:
Erbjuder särskilt stämningsskapande output (där många intressanta saker avgörs - så att vi får mycket att åskdåliggöra runt bordet. Ett slag som ger skittråkig output är traditionella initiativslag, så de sabbar stämningen för min del)
Erbjuder stimulerande avvägningar (valmöjligheter där det inte är helt självklart vilket alternativ som är det bästa, och där det inte bara är tal om sax, sten och påse; sådana val kan stimulera och pressa mig som spelare att bli närvarande och fokuserad - vilket höjer stämningen.)
Erbjuder trovärdighet som verkligen gör sig till känna och som spelar roll (många detaljerade regler ligger bara i vägen eller är omärkbara i spel (eller värre - de får fel aspekter att framstå som oerhört viktiga), men när reglerna verkligen klarar att behandla de viktigaste parametrarna på ett trovärdigt sett, då är det värt en viss tidsåtgång)
Samma sak kan absolut gälla för spelpjäser, kort och satsningsmekanismer, m.m. De tar upp en massa tid, så det gäller att de verkligen är värda tiden de förbrukar.
Det är de om de exempelvis:
Erbjuder särskilt stämningsskapande output (där många intressanta saker avgörs - så att vi får mycket att åskdåliggöra runt bordet. Ett slag som ger skittråkig output är traditionella initiativslag, så de sabbar stämningen för min del)
Erbjuder stimulerande avvägningar (valmöjligheter där det inte är helt självklart vilket alternativ som är det bästa, och där det inte bara är tal om sax, sten och påse; sådana val kan stimulera och pressa mig som spelare att bli närvarande och fokuserad - vilket höjer stämningen.)
Erbjuder trovärdighet som verkligen gör sig till känna och som spelar roll (många detaljerade regler ligger bara i vägen eller är omärkbara i spel (eller värre - de får fel aspekter att framstå som oerhört viktiga), men när reglerna verkligen klarar att behandla de viktigaste parametrarna på ett trovärdigt sett, då är det värt en viss tidsåtgång)
Kort eller tärningar spelar ingen större roll för mig, båda funkar rätt hanterat. Samma sak med markörer om hur folk står, ibland kan det vara guld.
Regeldiskutioner tycker jag förstör spänningen och när systemet tar för lång tid av adminsitation (om det sker under "kameratid").
Handouts och props tycker jag skapar och förgyller stämningen!
Regeldiskutioner tycker jag förstör spänningen och när systemet tar för lång tid av adminsitation (om det sker under "kameratid").
Handouts och props tycker jag skapar och förgyller stämningen!
Det skulel jag väll inte vilja säga. Kort används ju titt som tätt här i olika system. Så att det skulle försöra stämmmigen skulle jag väll inte vilja påstå. Det funkar väll lika bra som nått annat.
Att ha sin lapptopp ståendes vis sidan för att notera saker & tin kanske jag skulle vilja säga sänka stämmningen lite.. Men att t. ex ha possitionsgrunkor är väll helt ok, även om jag inte använder det.
Personligen tror jag att det beror pa vad man ar van vid.
Har man endast spelat rollspel med tarningar (vilket jag har gjort) kommer man sakert att tycka att "det dar med kort inte ar rollspel". Pa samma satt som vi tyckte det var konstigt nar vi bytte fran att sla en t100 under % till att sla en t20, samma sak egentligen men en annan kansla. Personligen kanner jag fortfarande varmt for det dar med % men det gor ju skalorna valdigt stora och forsvarar raknandet.
Naval vad bra att ni sager att det inte spelar nogon roll.
Har man endast spelat rollspel med tarningar (vilket jag har gjort) kommer man sakert att tycka att "det dar med kort inte ar rollspel". Pa samma satt som vi tyckte det var konstigt nar vi bytte fran att sla en t100 under % till att sla en t20, samma sak egentligen men en annan kansla. Personligen kanner jag fortfarande varmt for det dar med % men det gor ju skalorna valdigt stora och forsvarar raknandet.
Naval vad bra att ni sager att det inte spelar nogon roll.
Jag brukar alltid ha min laptop stående på en låg pall bredvid spelbordet, där den inte stör så mycket. Den används uteslutande för att spela musik, eftersom jag är ganska OCD-ig vad gäller att bakgrundsmusiken ska stämma. Jag kan spendera flera dagar med att sätta ihop ett schysst soundtrack till ett enda äventyr... Och så ska fanimig tajmingen funka också. Tur att jag skrivit mitt eget ljuduppspelarprogram där jag kan välja direkt mellan upp till 120 på förhand inlagda låtar att spela i någon av två ljudkanaler (t.ex bakgrundsmusik + regnljud) och där det inte kräver mer än två knapptryck för att byta mellan låtarna...
EchonCique
Hero
- Joined
- 22 May 2000
- Messages
- 1,779
Flyttad tråd
Denna tråd hör hemma i Rollspelsforumet och inte Rollspelsmakandeforumet.
Tack.
Denna tråd hör hemma i Rollspelsforumet och inte Rollspelsmakandeforumet.
Tack.
Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,288
Tjafs tex
Jag gillar inte tjafs. Oavsett om jag är spelare eller spelledare. Snabba beslut.
Belysning, kort/tärningar, positionsmarkörer- allt sånt kan jag stå ut med. Sedan kan jag tycka, med ålderns rätt, att tex långa beskrivningar av effekten av ett svärdshugg "...det stänker blod åt alla håll när ditt svärd träffar orcens axel och fullkomligen klyver hans vänsterarm som tappar orcsabeln, vilken klingar metalliskt mot golvet..." inte riktigt behövs. De där bilderna lyckas jag ändå skapa i mitt huvud. När man väl befinner sig i strid vill jag lägga all min energi på att förstå hur jag ska bete mig taktiskt och sedan se resultatet av det.
Men! Det absolut, absolut värsta som kan hända, ever, är när...
...några av spelarna/ibland med spelledaren, mer eller mindre spelar upp en film som stämmer överens med deras interna bild av hur något kan eller ska vara. Detta utestänger då alla de som inte har samma bild, eller köper världsbeskrivningen/simulationen/whatevva på samma äckliga inavliga sätt som de som, ofta internt, har kommit överens om "...hur det verkligen förhåller sig...". Allra värst blir det om allt det där är outtalat och dessutom påverkar de taktiska valen. Så om jag kommer på en fiffig idé utifrån hur jag uppfattar en situation och blir fullkomligen utskrattad av resten av spelgänget...ouch vad det suger ben-get bakifrån med sugrör!
Det är det mest stämningsförstörande jag kan tänka mig.
Må det aldrig drabba er...
/Basse
Jag gillar inte tjafs. Oavsett om jag är spelare eller spelledare. Snabba beslut.
Belysning, kort/tärningar, positionsmarkörer- allt sånt kan jag stå ut med. Sedan kan jag tycka, med ålderns rätt, att tex långa beskrivningar av effekten av ett svärdshugg "...det stänker blod åt alla håll när ditt svärd träffar orcens axel och fullkomligen klyver hans vänsterarm som tappar orcsabeln, vilken klingar metalliskt mot golvet..." inte riktigt behövs. De där bilderna lyckas jag ändå skapa i mitt huvud. När man väl befinner sig i strid vill jag lägga all min energi på att förstå hur jag ska bete mig taktiskt och sedan se resultatet av det.
Men! Det absolut, absolut värsta som kan hända, ever, är när...
...några av spelarna/ibland med spelledaren, mer eller mindre spelar upp en film som stämmer överens med deras interna bild av hur något kan eller ska vara. Detta utestänger då alla de som inte har samma bild, eller köper världsbeskrivningen/simulationen/whatevva på samma äckliga inavliga sätt som de som, ofta internt, har kommit överens om "...hur det verkligen förhåller sig...". Allra värst blir det om allt det där är outtalat och dessutom påverkar de taktiska valen. Så om jag kommer på en fiffig idé utifrån hur jag uppfattar en situation och blir fullkomligen utskrattad av resten av spelgänget...ouch vad det suger ben-get bakifrån med sugrör!
Det är det mest stämningsförstörande jag kan tänka mig.
Må det aldrig drabba er...
/Basse