MattiasLejbrink
Swordsman
Tänker att dungeons är begränsade i rum, men innanför de "väggarna" kan, och uppmuntras, spelarna göra vad som helst - bygga konstiga fällor, ljuga, gräva, bygga oheliga allianser. Trad kan vara oändliga i rum men ändå helt styrda i handling. Mellan två sektioner kan det helt enkelt konstateras att "på något sätt hamnar rollpersonerna på båten som korsar blåa havet och en månad senare står de framför Sultanen av Narnia i hennes palats". Det senare kan kännas begränsande för vissa, men tillåter den som skriver och spelleder att förutsätta vissa nyckelhändelser och bygga upp något episkt. Det hade kanske varit lite trist för A Song of Fire and Ice (avseende den episka storylinen) om Arya Stark skitit i att återvända hem och bara chillat på stranden istället. Men mer fritt för Arya Starks spelare!För info så har jag klickat hem Svärd och svartkonst och ser fram emot att förkovra mig i det under julledigheten!
Jag läser era diskussioner och har förstått många av skillnaderna mellan OSR och Trad, som principerna "player skill, not character skill" och "combat as war, not sport" mfl.
Det jag inte förstår dock, är det här:
OSR är mer sandbox än tradspel som ofta är mer railroadat, om man generaliserar lite. Men samtidigt utspelar sig OSR till stor del i dungeons (eller motsvarande) som ju är en väldigt begränsat och kontrollerbart utrymme. Dessutom har väl spelledaren lagt mycket tid på att klura ut hur sin dungeon ska se ut och fungera och kommer därmed vara väldigt mån om att spelarna tar sig dit? På vilket sätt är då OSR mer sandlåda än trad?
Tillägg: visst kan det bli railroad att få rollpersonerna till den förbaskade grottan! Exakt så är många D&D Basic-äventyr upplagda. Äventyret börjar med att spelledare helt sonika läser högt att rollpersonerna haft varsin dröm och därför träffas vid portarna till Silverprinsessans palats. Väl därinne - all bets are off. Vissa gillar ju av den anledningen att improvisera fram även själva dungen, kanske från tabeller.