solvebring
Superhero
Hejsan Bullen...
- Den här gången är det personen som syns undertecknad som har skrivit brevet.
"Jag är en kille på 21 år, och jag har sedan jag började med rollspel ägnat mig helhjärtat åt det. Det vill säga åtta år snart. Det är min hobby nr ono och det mesta jag gör på fritiden handlar om rollspel. Numera, sedan förra året har jag varit med i en grupp på folkhögskolan där jag går och vi har spelat tillsammans. Gruppen växer och växer, och alla är mer eller mindre positiva och engagerade. Har sett till att styra upp en föreningen, ett forum, försöka spela olika spel för allas intresse osv osv.
Det är svinkul och man känner verkligen hur dessa åtta år betalat sig. Man utvecklas ständigt som rollspelare - ja både som spelare, spelmakare och
spelledare.
Men så är det ju de gamla polarna, det gamla spelgänget från tiden innan folkhögskolan, som jag spelat ihop med i flera år, sedan start. Två av dem finns kvar, och vi spelar en del random helger då alla tre har tid och jag och sambon besöker mina föräldrar på barndomsorten, eller då de orkar pallra sig 12 mil hit. Det var bland annat dem som jag lirade D&D med häromsistens för er som är engagerade i D20forumet. Nåväl...
Det känns som om de egentligen inte är rollspelsintresserade, eller som jag "spelat" ifrån dem. De står där och stampar och tycker ännu efter åtta år att spel som är som DoD och D&D är svinkul. Jag har försökt att leda in dem på andra spel, lösa kampanjer, frispelsaktiga projekt för att leka med samberättandet och improvisationsförmågan osv. Men responsen är 0 och gnället är 100. Det skall gnällas hela tiden, och det slutar ständigt med att det blir något grottkräl med mig bakom skärmen, så som det alltid varit, under åtta år nu (tills jag kom till folkhögskolan förra året och äntligen fick vara spelare, och äntligen fick variera mig).
Vad gör man?
Skall hemåt nu till helgen, eftersom jag och sambon skall fira jul med min släkt (plus att hon har sin släkt nära då). Då har vi tre som jag nämnde ovan tänkt lira på söndag. Självklart är det D&D eller DoD på tapeten. Om jag skulle tjata tillräckligt kanske jag skulle kunna få dem att sträcka sig "så långt" som - och vara "äventyrliga" nog - att köra Mutant.
Fan, känns som att diskutera med småbarn ibland, faktiskt.
Nå... Vad göra?!
Har funderat på ett lägga ned spelandet med dem och ignorera deras efterfrågningar av rollspel. Men det vill jag ju samtidigt inte. De är ju gamla polare som jag gillar att umgås med, plus att vi har ju kul tillsammans när jag väl känner mig upplagd (vilket börjar bli problemet numera). Dessutom älskar jag ju att spela, skapa osv. så varje speltillfälle är ju något jag vill göra, bara det att jag vill få det att variera sig, utvecklas och bli ännu roligare."
Tacksam för alla seriösa tips...
- Den här gången är det personen som syns undertecknad som har skrivit brevet.
"Jag är en kille på 21 år, och jag har sedan jag började med rollspel ägnat mig helhjärtat åt det. Det vill säga åtta år snart. Det är min hobby nr ono och det mesta jag gör på fritiden handlar om rollspel. Numera, sedan förra året har jag varit med i en grupp på folkhögskolan där jag går och vi har spelat tillsammans. Gruppen växer och växer, och alla är mer eller mindre positiva och engagerade. Har sett till att styra upp en föreningen, ett forum, försöka spela olika spel för allas intresse osv osv.
Det är svinkul och man känner verkligen hur dessa åtta år betalat sig. Man utvecklas ständigt som rollspelare - ja både som spelare, spelmakare och
spelledare.
Men så är det ju de gamla polarna, det gamla spelgänget från tiden innan folkhögskolan, som jag spelat ihop med i flera år, sedan start. Två av dem finns kvar, och vi spelar en del random helger då alla tre har tid och jag och sambon besöker mina föräldrar på barndomsorten, eller då de orkar pallra sig 12 mil hit. Det var bland annat dem som jag lirade D&D med häromsistens för er som är engagerade i D20forumet. Nåväl...
Det känns som om de egentligen inte är rollspelsintresserade, eller som jag "spelat" ifrån dem. De står där och stampar och tycker ännu efter åtta år att spel som är som DoD och D&D är svinkul. Jag har försökt att leda in dem på andra spel, lösa kampanjer, frispelsaktiga projekt för att leka med samberättandet och improvisationsförmågan osv. Men responsen är 0 och gnället är 100. Det skall gnällas hela tiden, och det slutar ständigt med att det blir något grottkräl med mig bakom skärmen, så som det alltid varit, under åtta år nu (tills jag kom till folkhögskolan förra året och äntligen fick vara spelare, och äntligen fick variera mig).
Vad gör man?
Skall hemåt nu till helgen, eftersom jag och sambon skall fira jul med min släkt (plus att hon har sin släkt nära då). Då har vi tre som jag nämnde ovan tänkt lira på söndag. Självklart är det D&D eller DoD på tapeten. Om jag skulle tjata tillräckligt kanske jag skulle kunna få dem att sträcka sig "så långt" som - och vara "äventyrliga" nog - att köra Mutant.
Fan, känns som att diskutera med småbarn ibland, faktiskt.
Nå... Vad göra?!
Har funderat på ett lägga ned spelandet med dem och ignorera deras efterfrågningar av rollspel. Men det vill jag ju samtidigt inte. De är ju gamla polare som jag gillar att umgås med, plus att vi har ju kul tillsammans när jag väl känner mig upplagd (vilket börjar bli problemet numera). Dessutom älskar jag ju att spela, skapa osv. så varje speltillfälle är ju något jag vill göra, bara det att jag vill få det att variera sig, utvecklas och bli ännu roligare."
Tacksam för alla seriösa tips...