Jag tänker mig det så här:
Alla besjälade varelser existerar i en slags trädstruktur på andeplanet; toppen av strukturen upptas generellt av de högre gudar som har alla högst magnitud, medan den lägsta tänkbara grejen antagligen är en psykotropisk själ av magnitud 1; dock finns det undantag då magi och schamanism kan flytta runt själar i andeplanets hierarki, till exempel:
Hegemoni
Teotropi: 2+, Räckvidd: Avstånd, Varaktighet: Permanent
Effekten kopplar en varelses Silvertråd till magikerns, så att varelsen hamnar under magikern på andeplanets hierarki och har potential att ge Qadosh till denne. Effektens magnitud måste minst motsvara rangen hos den individ som ska påverkas.
Det är även en öppen fråga i vilken mån icke-besjälade varelser typ djur existerar i denna struktur utanför sin kollektiva totemande.
Hursom; när en varelse dör bryts dess Silvertråd, vilket är det band som förenar den köttsliga kroppen och den icke-köttsliga själsliga existensen på andeplanet. Brottet är inte alltid omedelbart, och en själ kan därför dröja sig kvar på platsen där kroppen dog ett tag medan Silvertråden sakta vittrar samman. En typ av spöken är säkerligen själar vars borttynande Silvertråd i detta steg lyckas koppla sig till en annan andlig närvaro på platsen för dödstillfället, tex platsens Sanna namn eller anden av en gammal ek. Spöket för då en sort of/kind of parasitisk existens, där det klamrar sig fast vid sin svaga, omkopplade Silvertråd för att manifestera sig som en blek skugga i världen, antingen ovilligt eller oförmöget att upplösa Silvertråden och vandra vidare ut på andeplanet.
Det typiska resultatet av Silvertrådens sönderfall är dock att själen frigörs på andeplanet. Nu kommer ett av följande scenarion hända, och det fundamentala som styr själens öde här är: har den Andeförnimmelse och Schamanism? Om svaret är 'ja', är själen fri att agera på andeplanet efter bästa förmåga, om 'nej' så är själen oförmögen att agera och kan endast bli knuffad åt olika håll av andra väsen. En själ med andeförnimmelse+schamanism är odödlig så länge den inte får för låg Qadosh eller på något sätt utplånas av demoner eller andra väsen. En själ utan dessa färdigheter löper dock konstant risk att förvilla sig till något obskyrt hörn av andeplanet och sakta men säkert tyna bort. Varför tynar den bort? Antagligen drabbas den av Glömskan likt drakarna, dvs i det här fallet en intern själslig process där avsaknaden av sensorisk input leder till ett Qadoshbortfall som med tiden leder till borttoning. Vad man kan utröna av officiellt material i Eon är det vanligaste öde som drabbar döda själar antingen borttoning eller att bli uppätna av demoner, vilket arguably är en ganska dyster världsbild. Här är mina förslag på scenarier:
- Högre väsen i samma hierarki som själen försöker dra den tätare till sig. Om själen befinner sig i hierarki under en etablerad och mäktig högre gud, typ Mhîm eller Daak, är denna guds hegemoni i sin hierarki generellt så stor att ingen på vägen kommer förtära eller skada själen, utan alla lösa själar på vägen (tex andar och änglar) kommer vägleda själen så att den hamnar i en särskild sfär av andeplanet där dess qadosh står helt till gudens förfogande. Denna sfär kan beskrivs som ett himmelrike eller ett helvete eller ett nirvana, beroende på gudens personlighet och natur, men sedan är jag osäker på vad som händer i detta scenario. I fallet med Mhîm är det tydligt att själarna tillbringar endast en tid i denna sfär innan de skickas för att återfödas till en jordisk existens. I fallet med tex Daak, Navare eller nån annan är det möjligt att de hamstrar själar i all evighet, men det känns som att någon kosmisk lag somehow förbjuder dem att göra detta, och att själar de en gång gjort anspråk på vid någon punkt antingen måste tillåtas att återfödas, blekna bort, eller vandra vidare till något för gudarna okänt öde bortom Mundanas psykosfär.
- Själen leds/dras/irrar ned till Dödsriket/Avgrunden. Här kanske och kanske inte gudar kan göra anspråk på den, jag är osäker, alternativt vidmakthålls själen i Avgrunden av att den manifesterar en slags spöklik kropp (eller tar sin boning i en odöd), och därmed inte drabbas av Glömskan, eller bara drabbas av den extremt långsamt. Det lättaste sättet att få tillbaka en sedan länge död själ torde vara att hitta den i Dödsriket, eftersom Dödsriket inte är lika avlägset från det fysiska Mundana som gudarnas sfärer. Men det finns mäktiga väsen som samlar själar även i Dödsriket, tex de demoner som kallas Kvestorer, och uråldriga schamaner och nekromantiker som i Dödsriket utövar olika typer av hegemoni. Dödsriket är även sannolikt närliggande olika obskyra och mörka delar av Skugglandet, men psykotropiska själar i själva Skugglandet tenderar att tyna bort relativt fort, jag vet inte exakt varför men det har antagligen med oneirotropins natur att göra, dvs skugglandets dominanta aspekt.
- Själen transformerar via en apoteos eller apodaimos. Detta kan ske innan döden också, men sker typiskt i dödsögonblicket, och ger sedan själen möjlighet att hitta en annan plats i andeplanets hierarki, även om den kan få kämpa sig till den. Detta är möjligt därför att själen i processen att transformeras får Andeförnimmelse som ett sinnesattribut. Varför har inte psykotropiska varelser det från början? jag vet inte, det borde finnas någon spännande anledning. Men drakarna har det, och kamorferna som jag skrev dem var avsedda att ha det även om det togs bort av redigerarna.
- Själen frigör sig från hierarkin, utan att någon claimar den. Detta sker typiskt själar vars hierarki toppas av något som inte är en högre gud intresserad av att samla själar; eftersom hierarkierna kan ta sig olika form kan det vara nästan vad som helst, men tex rent teoretiskt en envåldshärskare i ett ateistiskt rike, eller en agnostisk handelsfurste som inte anser någon stå över honom själv, eller en lägre gud eller demon eller naturande som lyckats upprätthålla en perifer liten hierarki av varelser knutna endast och enbart till den själv. Resultatet är hursomhelst att själen rör sig fritt ut på andeplanet, varvid scenariot jag talade om i början uppstår - en själ med AND och schamanism kan leta ny kropp eller navigera runt på andeplanet och interagera med andra själar, en själ utan dessa egenskaper är petty much fucked. Det vanligaste ödet i det här stadiet är att någon förbipasserande ande antingen förbarmar sig över själen och knyter den till sig eller vägleder den till en celestial sfär eller en ny kropp att återfödas i (eller till det mystiska ödet bortom världen, om det existerar), alternativt att den som passerar förbi är en hungrig demon eller annan själsslukande entitet som helt sonika förgör själen för att dra qadosh ur den. Det kan även hända att själen nedkallas till världen av en magiker för att bli aggregat i en artefakt eller bunden ande i en fetisch, eller dylikt.
Se även denna effekt:
Psykopomp
Nekrotropi: 1+, Räckvidd: Avstånd, Varaktighet: Permanent
Effekten ser till att själen från en nydöd varelse går till ett bra ställe i livet efter detta. Magikern har ingen kontroll över var själen hamnar, men om själen hade qadosh 0 eller ett negativt värde får den omedelbart qadosh 1. Effektens magnitud måste motsvara den döda själens rang, +1 för var tionde timme kroppen varit död.
Så de typiska ödena för en död själ är, för att sammanfatta:
- Återföds till ny existens
- Utplånas av demon/Glömskan
- Tillbringar en tid i en gudomlig sfär för att sedan återfödas eller uppnå något annat mystikt öde
Finns det ett permanent efterliv? Ett parinirvana? Jag vet inte, jag föredrar att låta det förbli en öppen fråga
(men parinirvana som koncept är ju så koolt att det måste finnas någon religion med ett liknande; Mhîmrätten är lite svagt inne på det, att man kan uppnå en slags evigt tillstånd av förening med guds heliga ljus som utstrålar från Den himmelska elden).. Kanske kan själar också hamna i eller gå vidare till olika plan som ligger bortom det hypotetiska utrymme mellan tid och rum som kallas "Damoklenes hallar"
(mer om detta i Eon IV Magi). Drakarna tycks vidare ha tillgång till en särskild sfär dit jag antar det är teoretiskt möjligt att andra psykotropiska väsen också kan komma (det bör dock betonas att drakarna i mitt Mundana även definieras som primalväsen, vilket placerar dem i en ordning med änglar och vissa demoner snarare än 'jordiska' psykotropiska väsen som kamorfer, sagitaurer, människor och alver). Anyhow, to elaborate:
Drömmarnas ursprung
Drömmarnas ursprung är en hypotetisk plats eller existenssfär där Andeplanet, Drömriket och Skugglandet möts, en trevägskorsning mellan världarna. Konceptet har sitt namn från mytologiska källor, men liknande koncept finns refererade i ålderdomliga magiteoretiska skrifter från i synnerhet Colonan och Västlanden. Västerländska mystiker är kluvna i sin tolkning om Drömmarnas ursprung är synonymt med Den himmelska elden och därmed en av de högre himlarna, eller om Drömmarnas ursprung existerar helt utanför den konventionella celestiala sfären. Även i colonisk tradition är det vanligt att föreslå en koppling till Empyréen, Hyperuranion eller Drömmarens bur, och sedan slita sitt hår över oförmågan att belägga dess existens.
Det enda man med säkerhet tror sig veta om Drömmarnas ursprung är att det är platsen där döda drakars själar vilar i väntan på återfödelse. Detta står i Ezêm Kordadbeh, och därför måste det ju vara sant, eftersom forntidens högcivilisationer alltid antas veta mer än nutidens, åtminstone i västerländsk tradition.
Mhîmrättens mytologi har intressanta visioner av efterlivet som åtminstone i någon mån är korrekta, men den faktiska upplevelsen, skulle jag säga, är nog inte alls så fysisk och visuell som den upplevs i mytologin. Det är också en öppen fråga vad som menas med "befriats från återfödelsernas kretslopp" i följande stycken:
Barhâ'a
Barhâ'a (Berhaxãm på edronitiska) är ett samlingsbegrepp för de tre nedersta nivåerna av Mhîmrättens himmelska paradis, i kontrast till de två övre himlarna i Jahya. Det är i Barhâ'a rättrognas själar får vila i gudomlig nåd i väntan på återfödelse, och en del zhaniska mystiker går så långt som att hävda sig kunna kontakta dessa plan och själarna som dväljes där. Barhâ'a är emellertid inte enbart en belöning från Mhîm, utan också en plats där själen renas och befrias från kvardröjande element från jordelivet så att den kan släppa taget om sitt tidigare varande och gå vidare till en ny, obefläckad existens. Detta kan involvera mödosamma prövningar, men det går inte att misslyckas i Barhâ'a; när man en gång nått dess grönskande marker är man bortom all förtvivlan och allt lidande.
Barhâ'a har beskrivits på många olika sätt genom historien; det mest återkommande är en paradisisk trädgård fylld av fagra blommor, sällsamma fruktträd och porlande bäckar. I vattnet och löven återspeglas Det gudomliga ljuset från Den himmelska elden som brinner mellan himlarnas lager, vaktad av Mhîms
eldänglar. De vilande själarna kan ta farväl av nära och kära inför återfödelsen, vandra iväg för sig själva i grönskan, njuta paradisets frukter eller bränna ut det sista av sina jordiska lustar med undersköna himmelska jungfrur. I den första av de tre himlarna, Tehaya, finns stora klippspiror som reser sig ur ett dimmigt töcken av skimrande moln, och det är här fåglarna landar med de dödas själar, och matas av vindänglarna
(apsaror, kommer nog i Eon IV Magi, Ymirs anm.) inför sin långa färd tillbaka till de levandes världar. Jord- och vattenänglar
(yakshiner, inte beskrivna än, Ymirs anm.) dväljes i var sin annan av Barhâ'as tre himlar, Dibaha och Shuya, medan hela Barhâ'a styrs av tre av Mhîms mäktigaste tjänare: Âthritya den Trefaldiga, Âhurôish den Hängivne och Âzâtaya den Flamkrönte.
Jahya
Jahya (Iahayãm på edronitiska) är ett samlingsnamn på de två översta himlarna i Mhîmrättens kosmologi. Till dessa två himlar har inga dödliga väsens själar tillträde innan de befriats från återfödelsernas kretslopp, och mystiker som skådat Jahya i visioner och drömmer beskriver det som platser där fysisk skepnad upphör, och allt är uppbyggt av Det gudomliga ljuset. Här förjagas allt mörker, och Sovarnas inflytande kan aldrig nå hit, inte i denna skapelse och inte i världar och tidsåldrar bortom den. I den nedre av Jahyas himlar, Shabar, dväljes heliga varelsers själar i evig frid. Mhîms änglar är uppbyggda av materie från denna värld, och tar alltid med sig ett fragment av dess helighet när de nedstiger på jorden. I den övre av Jahyas himlar, Shârjahya, vilar källan till Den himmelska elden, och fröna till kommande världar och tider. Allt skapande, all kärlek och allt liv har sitt ursprung här, utom de dunkla ting som är sprungna ur Sovarnas svunna världar.