Re: Ni vet så mycket.. (spoilervarning utfärdad)
Arkonterna vill inte att människorna ska förstå att verkligheten bara är en illusion. Alltså uppstår en konflikt mellan människor som söker svaret bakom denna illusion och Arkonterna. Men varför plågar då arkonterna "oskyldiga" människor? Sådana som inte söker svaret bakom illusionen?
Arkonterna i sig ser det egentligen inte som sin uppgift att "plåga" oskyldiga människor. Snarare "kuvar" de människor. Kether, till exempel, vill kuva alla människor i ett hierarkiskt system där folk inte kan tänka själva. Man är egentligen trygg i ett sådant system, men man är framförallt enkel att hantera. Människor blir
får. Läs om de andra arkonterna så ser du att mönstret går igen i dem alla (utom Tiphareth och Malkuth). Målet är alltid att göra människorna så enkla som möjligt att domptera.
De arbetar dock genom
liktorer, våra fångvaktare, och dessa varelser avskyr oss. Att behöva vara dadda åt oss är nästan som att vara våra underordnade, och de vill hämnas på både oss och på arkonterna för detta hån till uppgift som erlagts dem. Liktorerna tar gärna och plågar oss om de tror att de kan göra så utan att deras arkont märker detta.
Annars är det oftast nefariter och dödsänglar som det pratas om när det är fråga om att plåga oskyldiga männsikor.
Men vad har man begått för något för att tex bli en syndare?
Det verkar ibland som att syndare straffas lite hursomhelst.
Det finns ingen "riktig" moralisk kod som man ska leva efter, såsom de tio budorden eller liknande. Tvärtom, i Inferno så får alla uppleva den typ av efterliv som de själva förväntar sig. Det står till och med att den som tror sig få anlända till ett himmelskt paradis kommer att få göra det. Betydligt vanligare är det dock att Kultsessioner handlar om människor som antingen hamnar i det helvete de tror sig förtjäna, eller en sorts grå, öde, dimvärld för de som inte tror någonting om efterlivet.
Poängen, för dödsänglarnas del, är att människorna bara kan stanna i inferno tills de fått hjärnorna rensade från sina minnen, sedan släpps de tillbaka till livet igen. Uppenbarligen är skuldkänslan den största och bästa känslan, för det är ju nu när så många människor dör utan att känna någon skuld som de har känt sig tvugna att ta sig in i vår värld och hämta in människor till deras purgatorium innan de ens har dött.
Verkligheten i sig är ju knappast så trevlig och bra som vi tänker oss. Alltså är människorna redan från början i ett sorts "helvete".
Japp, det finns många nyanser av svart i Kult. För det första är vårt gamla paradis (det som vi går omkring i, men som vi inte kan förmå oss att se för att illusionen ligger i vägen) slaget i brand, härjat, raserat i ruiner och på många håll bara ett enda stort, plågat, svedjeland. Sedan mynnar våra städer ut till Metropolis på sina håll, och det är något av det hemskaste man överhuvudtaget kan föreställa sig. I underjorden så fortsätter Maskinstaden, och sedan har vi Labyrinten som förenar dimensionerna och som finns långt nere i vår underjord. Alla dessa platser är så hemska att inget helvete egentligen hade behövts, men tja, dessutom har vi altså Inferno som en sorts brinnande grädde på moset.
Ibland kan man hamna i sitt eget helvete (purgatorium), som en konsekvens av att man har gjort...vad?
Inte egentligen som konsekvens av att man utfört några onda handlingar, utan av ens skuldkänslor efteråt. Det är alltså inte skadeglada
sadister som plågas i inferno (sådana försöker dödsänglarna istället att arbeta genom), utan sådana som känner ångest och skuld.
Nefariter är i såfall inget annat än ordentligt uppgraderade smådjävlar
Det stämmer. Några nefariter verkar inte ha mer att göra än så. (Även om åtminstone jag oftare säger att sådana töntar istället får vara despariter än nefariter).
De tre viktigaste nefariterna; Beskyllaren, Hämtaren och Torteraren; visar väl annars upp hela spektrat av infernos aktiviteter: Tänk dig en person som blivit våldtagen. Beskyllaren intalar henne att det egentligen varit hennes eget fel, för att hon klätt sig eller upträtt som en hora, och försöker på så vis ge henne skuldkänslor. Hämtaren tar henne till Inferno när han anser att tiden är inne för det, och Torteraren tar hand om den där sista "smådjävulsdelen": En sorts utdragen späkelse tills hon känner sig ren igen.
Det är alltså inte bara våldtäktsmannen som nefariterna har möjlighet att dra in i helvetet.
Men har nefariter, arkonter, liktorer och Astaroth inbördes relationer egentligen?
Astaroth har en stark relation med dödsänglarna, och de är i sin tur nefariternas "arbetsgivare".
På andra sidan av spegeln så hade man från början Demiurgen, arkonterna och liktorerna i fallande skala, på samma sätt. Problemet är bara att Demiurgen försvunnit tillsammans med några av arkonterna, och att liktorerna inte riktigt är lika lojala som arkonterna tror.
Det finns starka samband med dödsänglarna respektive arkonterna; de är varandras nidbilder (men inte varandras spegelbilder och absolut inte nödvändigtvis varandras fiender, tvärtom så sjunker den enes makt så fort som den andre försvinner, så de borde snarare ha ett intresse av att hjälpa varandra, även om det verkar vara omöjligt pga deras oförenliga natur) och interagerar med varandra på många olika sätt i världen. Många befinner sig i öppna konflikter med varandra, och det är inte så att arkonternas "lag" slåss mot dödsänglarnas "lag", utan det finns precis lika många konflikter mellan olika dödsänglar (såsom Golab och Hareb-Serap) såsom det finns mellan dödsänglar och arkonter.
Där är relationerna starka, alltså. Liktorerna har däremot ingen relation alls med nefariterna, förutom kanske i mycket speciella fall.
