Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Något man med viss fog kan kalla en av de äldsta skiljelinjerna i hobbyn är var man hittar sin inspiration. D&D:s tidiga utveckling kan sägas ha präglats av spänningsfältet mellan dessa två hållningar, där regelverk som ursprungligen gjordes för att simulera historiska bataljer försågs med tillägg som grundades i fantastisk fiktion, och sedermera dessutom kom att präglas av spelare vars intressen snarare tenderade mot litteratur än krigshistoria.
Fortfarande var dock historiska referenspunkter en självklarhet (liksom andra akademiska discipliner inom till exempel science fiction). Eftersom många rollspel utspelar sig i historicerande miljöer blev det också naturligt att studera historiska förebilder för att skänka djup åt spelvärlden -- ibland till den grad att visst spelvärldsskrivande mest verkade bestå av kopierande av historiska förlagor. Detta blandades självfallet med förebilder ur fiktionen, men ett intresse för verklighetens historia, mytologi, antropologi och liknande discipliner var ofta något som förväntades för att fördjupa rollspelsintresset. Kanske hade detta också att göra med tillgängligheten hos mycket av fiktionen -- särskilt här i Sverige, där fiktionsurvalet var skralt i jämförelse med utbudet av historisk läsning. Att rollspelare framstår som överrepresenterade på de historiska institutionerna är knappast en tillfällighet.
Inom samtida fantasyrollspel upplever jag dock att anknytningen till historiska förebilder har minskat. Sannolikt har detta att göra med det överflöd av fantastik vi nu har tillgång till i form av böcker, tv-serier, filmer, elektroniska spel, med mera. Om man till exempel ser till samtida D&D finns det mycket litet kvar av det historicerande, utan de spelmiljöer som presenteras är i stort sett uteslutande byggda på litterära konventioner och troper. Möjligen bidrar detta också till att göra spelet mer lättillgängligt, då det i högre grad bygger på en förförståelse som hänger på tämligen lättkonsumerad underhållning. Då jag själv är historiskt skolad och intresserad sörjer jag dock lite denna utveckling, kanske framför allt för att jag verkligen uppskattar hur rollspelshobbyn fungerat som en självklar motivation att öka min allmänbildning kring alla möjliga ämnen. Möjligen är detta också vad man förlorar med en stark förskjutning åt det fiktionsinspirerade hållet. Samtidigt är det väl värt att poängtera att jag upplever den samtida rollspelsdiskussionen som avsevärt bättre på just litteraturanalytiska grepp -- att diskutera troper, undertoner, olyckliga implikationer och annat som gammalt spelskrivande kunde vara ganska tondövt kring.
Upplever ni också denna förskjutning mot det fiktionsinspirerade hållet i spelvärldsskrivande? Och upplever ni den som positiv eller negativ?
Fortfarande var dock historiska referenspunkter en självklarhet (liksom andra akademiska discipliner inom till exempel science fiction). Eftersom många rollspel utspelar sig i historicerande miljöer blev det också naturligt att studera historiska förebilder för att skänka djup åt spelvärlden -- ibland till den grad att visst spelvärldsskrivande mest verkade bestå av kopierande av historiska förlagor. Detta blandades självfallet med förebilder ur fiktionen, men ett intresse för verklighetens historia, mytologi, antropologi och liknande discipliner var ofta något som förväntades för att fördjupa rollspelsintresset. Kanske hade detta också att göra med tillgängligheten hos mycket av fiktionen -- särskilt här i Sverige, där fiktionsurvalet var skralt i jämförelse med utbudet av historisk läsning. Att rollspelare framstår som överrepresenterade på de historiska institutionerna är knappast en tillfällighet.
Inom samtida fantasyrollspel upplever jag dock att anknytningen till historiska förebilder har minskat. Sannolikt har detta att göra med det överflöd av fantastik vi nu har tillgång till i form av böcker, tv-serier, filmer, elektroniska spel, med mera. Om man till exempel ser till samtida D&D finns det mycket litet kvar av det historicerande, utan de spelmiljöer som presenteras är i stort sett uteslutande byggda på litterära konventioner och troper. Möjligen bidrar detta också till att göra spelet mer lättillgängligt, då det i högre grad bygger på en förförståelse som hänger på tämligen lättkonsumerad underhållning. Då jag själv är historiskt skolad och intresserad sörjer jag dock lite denna utveckling, kanske framför allt för att jag verkligen uppskattar hur rollspelshobbyn fungerat som en självklar motivation att öka min allmänbildning kring alla möjliga ämnen. Möjligen är detta också vad man förlorar med en stark förskjutning åt det fiktionsinspirerade hållet. Samtidigt är det väl värt att poängtera att jag upplever den samtida rollspelsdiskussionen som avsevärt bättre på just litteraturanalytiska grepp -- att diskutera troper, undertoner, olyckliga implikationer och annat som gammalt spelskrivande kunde vara ganska tondövt kring.
Upplever ni också denna förskjutning mot det fiktionsinspirerade hållet i spelvärldsskrivande? Och upplever ni den som positiv eller negativ?