Fram till dess att jag fick jobb så verkade de, till och från, lite oroliga över att jag inte fokuserade min tid och energi på "rätt saker".
Det blev något slags vändpunkt när jag dels skaffade jobb, och dels kort därefter gav ut mitt första egna rollspel. Jobbskaffandet visade att jag trots allt nog skulle klara mig – att jag inte skulle bli något "socfall" eller så, att jag skulle kunna överleva ute i vida världen på egen hand utan deras hjälp. Det verkade få dem att andas ut, och därefter faktiskt inte verka ha större åsikter alls om mina barnsliga hobbies.
Jag menar, rollspel är inte ens min töntigaste hobby. Jag köper trots allt fortfarande transformersleksaker. Men det får jag göra, för jag är vuxen och gör det för mina egna vuxen-pengar. När man är vuxen får man köpa precis hur många transformers man vill, det är ju lite det som är poängen med att vara vuxen =)
Men iallafall: de har uttryckt liten besvikelse över att jag åker till Gothcon varje år istället för att fira påsk med dem, men annars verkar deras inställning mest vara att det är något de inte begriper sig på riktigt men att det verkar vara viktigt för mig och inte hindra mig från att sköta mitt jobb och så.
Att jag gett ut böcker verkar de vara lite stolta över. Det är det inte jättemånga i släkten som gjort, även om min försäljning väl inte är sådär jättestor. Vi är ju rätt mycket arbetarsläkt, det akademiska har kommit först på senare år (mor fortbildade sig och sadlade om till lärare, jag och min bror pluggade vidare). Så att ha gett ut ett tiotal böcker är lite speciellt, även om de själva inte direkt är målgruppen.