Inte helt säker att detta är rätt plats men typ.
Fick tips om att bara släppa allt det där gamla som ligger och aldrig blir av, så många projekt I massor av filer. Istället för att de ska ge dåligt samvete så får de nu hamna här, i form av korta berättelser eller liknande.
Först ut är vad som skulle bli en rollspelsvärld. Typ ett fantasy mech warrior med jättar istället för stora robotar.
Fränden och Värden: Av Kött och Järn
Jagg'hert justerade det sista spännet på sin rustning, sträckte armarna för att få upp rörlighet i de ömmande lederna och tog hjälmen under armen. Allt var anpassat efter hans kropp men inte byggt för närstrid utan mer för att skydda mot att bli runtkastad i tronen. Utanför hördes ropen från tusentals, spelen hade börjat nå sitt slut och detta var hans chans att säkra en plats i finalen. Han tillhörde en gång eliten. Han åt som segrare tillsammans med kungligheter. Men åldern hade kommit, spelen förändrats och förluster började kräva sitt. Hans insats var inte bara hans sista förmögenhet, utan hans sista ära, rykte och revansch på just denna plats där han år tidigare blev nedslagen från sin piedestal av framgång.
Han andades ut, öppnade de stora trädörrarna det befästa slottet och den klev ut på antik kullersten som ledde till en träplattform. Han kände mer och mer fokus för varje steg, styrka och självförtroende kom tillbaka. Framför så öppnades marken i en stor klyfta, längst dess väggar var terrasser uthuggna i berget för att ge plats åt läktare. Flaggor fladdrade kraftigt i vinden, emblem från fjärran länder och mäktiga riken.
Uppmärksamheten riktades mot honom, fränden som snart skulle ta sin plats och kämpa med sin jättevärd. Legenden som skulle återkomma. Hans namn skanderades. Nere på botten av klyftan, dit plattformen nu sänktes till, stod de över tiotal meter höga jättarna. Varje täckta med rustningar gjorda av stål nog för en armé. Han kallade sin Hardoon och de hade skapat sitt band för många år sedan. För att hänga med de yngre talangerna hade han lagt en stor summa pengar för att uppgradera rustning och utrustning.
Nere på marken följde väpnare efter, ovanför, runt i en halvcirkel jublade massorna. Hardoon kände av hans närvaro och vände sig för att möta honom. Jättarna var uråldriga, de slutade aldrig växa och kunde med sin styrka forcera befästningar. Men de själva, trots att de var levande, hade de ingen intelligens. Men genom det magiska bandet så kunde Jagg'hert bli ett med jätten och kontrollera denna till att utföra det han önskade. Det hade börjat med att hugga träd, bära stockar och sten. Men idag var det strid, en tvekamp i en arena byggd i antikens fornstora dagar, tusentals år gammal.
På marken låg vapen flera meter långa. Det krävdes flera vuxna män för att lyfta och vagnar för att flytta dem. Skölden var stor nog att vara ett hustak. Hardoon stod på en cirkel av sten, likt andra jättar hade gjort sen urminnes tider, stenen var nött och slätt. Runt sig hade jätten en ställning av trä, med stegar i etapper där väpnare justerade de sista spännen på den kolossala rustningen vars harnest var lameller av vanliga sköldar vars emblem visade vilka hus som sponsrade.
Jagg'hert klättrade upp och stod framför en utbuktning i rustningen på bröstet, med drag i rep så öppnades den likt visiret på en hjälm. Hans hand rörde vid den. Däri så fanns tronen från vilken han styrde jätten. Inte med reglage eller något sånt utan med vilja genom bandet som skapats med magi. Den amulett han bar runt sin hals var en nyckel unik till honom och hans jätte. Han satte sig, spände fast sig och lät visiret stängas. Endast en svag strimma av ljus och skenet från amuletten lyste upp utrymmet.
Det var precis så att han rymdes. Vaddering omslutande hans kropp. Han tog ett djupt andetag och sen slöt han ögonen. När de öppnades så var det genom jättens ögon han såg. Det var jättens kropp han rörde, kände och var en med. Med det fanns också något mer där. Jättens sinne, tankar och vilja var närvarande. Hans ålder försvann och han var tillbaka i sina fornstora dagar där alla föll framför honom och hans jätte.
Han, och med det jätten. Ställe sig upp, tog tag i ett spjut, stor nog för krigsmaskiner i normala fall. På andra sidan av arenan, en kilometer bort, stod en annan jätte med en frände som på samma sätt gjort sig redo. Fanfarer ljöd och flaggor tiotals meter långa rullades ner för sidorna av klyftan. Han synade sin motståndare, en yngling, Peru Malondi, som satt i jätten Magerek. En bortskämd pojk jämfört med honom själv. Hardoon var inte större men mer rakryggad, snabbare men ändå fruktad för oberäkneliga ursinnesslag.
På en signal började tvekampen och Jagg'hert kastade sitt första spjut men avståndet var för långt så han drog upp ett till samtidigt som han undvek att bli träffad. Efter en utväxling av spjut och annat så slöts avståndet mellan de båda och kollisionen blev våldsam. Enorma svärd och yxor slog mot sköldar och rustningar som om två torn stred med varandra. Publiken var högljudda och varje slag, fint, parrering och träff möttes av ett muller av rop, applåder och stampande. Marken kastades och slets upp av de tunga fötterna som pressade upp jorden för att få fäste.
Jagg'hert stapplade bakåt, han kände den smärta som hans jätte kände och armen blödde. Hans kropp skulle komma att bli full av blåmärke trots hur skyddad han var. Från djupet av jättens sinne kände han en ilska, hans egen som ekade tillbaka fast starkare. Han visste vad det var och att han var tvungen att hålla den borta, han behövde kontrollen för att vinna detta. Jättarna pratade inte, visade inget kroppsspråk men fränden som han visste genom bandet att känslorna som fanns var oerhört starka. Han valde att gå hårt på offensiven, få ett snabbt slut då uthålligheten inte var densamma längre, bort med skölden som ändå höll på att falla isär. En hammare, hög som ett hus, kunde vara en pelare till ett palats, fick bli hans vapen. Han fick in, inte bara en utan, två ordentliga träffar vilket fick hans motståndare att falla omkull. Det skulle snart vara över. Så mycket stod på spel, allt stod på spel. Han ville det här mer än något, mer än att ha nått toppen så många år sedan. Att tyna bort som ett forna namn ingen längre mindes var det värsta han kunde tänka sig. En legend som alla mindes eller inget alls. Det fanns ingen återvändo.
Ilskan kröp närmare, pressen, en lust att krossa, att förgöra. Ekot av känslor blev större, som alltid starkare hjärtslag. Jagg'hert kunde inte kosta på sig några misstag, hans motståndare vara nedslagen men inte utslagen. Raseriutbrottet blev för starkt, det tog över honom själv. Jättens urvrål fick publiken att tystna för att sedan bli galna av uppspelthet.
Bärsärk. Hans fiende skulle förgöras så pass att livet skulle slås ur kroppen. Ett misstag såklart, utan kontroll kunde motståndaren utnyttja varje lucka i hans nu obefintliga försvar. Ett svärd var snart stycket genom hans jätte, rakt genom den sönderslagna rustningen. Jagg'hert visste det var slutet. Hans jätte kastades omkull och fick motta flera hugg, det sista mot den del där Jagg'hert själv satt på sin tron. Hans skyddande skal bucklades in och klämde fast benet, armen och bandet till han jätte bröts. Blod, svett, tårar och den tunga andningen från jättens sista andetag vart allt han hade i den mörka kistan av stål som lika gärna kunde bli hans grav. Utanför var de dova men vrålande ropen från publiken som en annan värld, en han nu hade förlorat sin plats i. Amuletten slocknade. Han var besegrad.
Fick tips om att bara släppa allt det där gamla som ligger och aldrig blir av, så många projekt I massor av filer. Istället för att de ska ge dåligt samvete så får de nu hamna här, i form av korta berättelser eller liknande.
Först ut är vad som skulle bli en rollspelsvärld. Typ ett fantasy mech warrior med jättar istället för stora robotar.
Fränden och Värden: Av Kött och Järn
Jagg'hert justerade det sista spännet på sin rustning, sträckte armarna för att få upp rörlighet i de ömmande lederna och tog hjälmen under armen. Allt var anpassat efter hans kropp men inte byggt för närstrid utan mer för att skydda mot att bli runtkastad i tronen. Utanför hördes ropen från tusentals, spelen hade börjat nå sitt slut och detta var hans chans att säkra en plats i finalen. Han tillhörde en gång eliten. Han åt som segrare tillsammans med kungligheter. Men åldern hade kommit, spelen förändrats och förluster började kräva sitt. Hans insats var inte bara hans sista förmögenhet, utan hans sista ära, rykte och revansch på just denna plats där han år tidigare blev nedslagen från sin piedestal av framgång.
Han andades ut, öppnade de stora trädörrarna det befästa slottet och den klev ut på antik kullersten som ledde till en träplattform. Han kände mer och mer fokus för varje steg, styrka och självförtroende kom tillbaka. Framför så öppnades marken i en stor klyfta, längst dess väggar var terrasser uthuggna i berget för att ge plats åt läktare. Flaggor fladdrade kraftigt i vinden, emblem från fjärran länder och mäktiga riken.
Uppmärksamheten riktades mot honom, fränden som snart skulle ta sin plats och kämpa med sin jättevärd. Legenden som skulle återkomma. Hans namn skanderades. Nere på botten av klyftan, dit plattformen nu sänktes till, stod de över tiotal meter höga jättarna. Varje täckta med rustningar gjorda av stål nog för en armé. Han kallade sin Hardoon och de hade skapat sitt band för många år sedan. För att hänga med de yngre talangerna hade han lagt en stor summa pengar för att uppgradera rustning och utrustning.
Nere på marken följde väpnare efter, ovanför, runt i en halvcirkel jublade massorna. Hardoon kände av hans närvaro och vände sig för att möta honom. Jättarna var uråldriga, de slutade aldrig växa och kunde med sin styrka forcera befästningar. Men de själva, trots att de var levande, hade de ingen intelligens. Men genom det magiska bandet så kunde Jagg'hert bli ett med jätten och kontrollera denna till att utföra det han önskade. Det hade börjat med att hugga träd, bära stockar och sten. Men idag var det strid, en tvekamp i en arena byggd i antikens fornstora dagar, tusentals år gammal.
På marken låg vapen flera meter långa. Det krävdes flera vuxna män för att lyfta och vagnar för att flytta dem. Skölden var stor nog att vara ett hustak. Hardoon stod på en cirkel av sten, likt andra jättar hade gjort sen urminnes tider, stenen var nött och slätt. Runt sig hade jätten en ställning av trä, med stegar i etapper där väpnare justerade de sista spännen på den kolossala rustningen vars harnest var lameller av vanliga sköldar vars emblem visade vilka hus som sponsrade.
Jagg'hert klättrade upp och stod framför en utbuktning i rustningen på bröstet, med drag i rep så öppnades den likt visiret på en hjälm. Hans hand rörde vid den. Däri så fanns tronen från vilken han styrde jätten. Inte med reglage eller något sånt utan med vilja genom bandet som skapats med magi. Den amulett han bar runt sin hals var en nyckel unik till honom och hans jätte. Han satte sig, spände fast sig och lät visiret stängas. Endast en svag strimma av ljus och skenet från amuletten lyste upp utrymmet.
Det var precis så att han rymdes. Vaddering omslutande hans kropp. Han tog ett djupt andetag och sen slöt han ögonen. När de öppnades så var det genom jättens ögon han såg. Det var jättens kropp han rörde, kände och var en med. Med det fanns också något mer där. Jättens sinne, tankar och vilja var närvarande. Hans ålder försvann och han var tillbaka i sina fornstora dagar där alla föll framför honom och hans jätte.
Han, och med det jätten. Ställe sig upp, tog tag i ett spjut, stor nog för krigsmaskiner i normala fall. På andra sidan av arenan, en kilometer bort, stod en annan jätte med en frände som på samma sätt gjort sig redo. Fanfarer ljöd och flaggor tiotals meter långa rullades ner för sidorna av klyftan. Han synade sin motståndare, en yngling, Peru Malondi, som satt i jätten Magerek. En bortskämd pojk jämfört med honom själv. Hardoon var inte större men mer rakryggad, snabbare men ändå fruktad för oberäkneliga ursinnesslag.
På en signal började tvekampen och Jagg'hert kastade sitt första spjut men avståndet var för långt så han drog upp ett till samtidigt som han undvek att bli träffad. Efter en utväxling av spjut och annat så slöts avståndet mellan de båda och kollisionen blev våldsam. Enorma svärd och yxor slog mot sköldar och rustningar som om två torn stred med varandra. Publiken var högljudda och varje slag, fint, parrering och träff möttes av ett muller av rop, applåder och stampande. Marken kastades och slets upp av de tunga fötterna som pressade upp jorden för att få fäste.
Jagg'hert stapplade bakåt, han kände den smärta som hans jätte kände och armen blödde. Hans kropp skulle komma att bli full av blåmärke trots hur skyddad han var. Från djupet av jättens sinne kände han en ilska, hans egen som ekade tillbaka fast starkare. Han visste vad det var och att han var tvungen att hålla den borta, han behövde kontrollen för att vinna detta. Jättarna pratade inte, visade inget kroppsspråk men fränden som han visste genom bandet att känslorna som fanns var oerhört starka. Han valde att gå hårt på offensiven, få ett snabbt slut då uthålligheten inte var densamma längre, bort med skölden som ändå höll på att falla isär. En hammare, hög som ett hus, kunde vara en pelare till ett palats, fick bli hans vapen. Han fick in, inte bara en utan, två ordentliga träffar vilket fick hans motståndare att falla omkull. Det skulle snart vara över. Så mycket stod på spel, allt stod på spel. Han ville det här mer än något, mer än att ha nått toppen så många år sedan. Att tyna bort som ett forna namn ingen längre mindes var det värsta han kunde tänka sig. En legend som alla mindes eller inget alls. Det fanns ingen återvändo.
Ilskan kröp närmare, pressen, en lust att krossa, att förgöra. Ekot av känslor blev större, som alltid starkare hjärtslag. Jagg'hert kunde inte kosta på sig några misstag, hans motståndare vara nedslagen men inte utslagen. Raseriutbrottet blev för starkt, det tog över honom själv. Jättens urvrål fick publiken att tystna för att sedan bli galna av uppspelthet.
Bärsärk. Hans fiende skulle förgöras så pass att livet skulle slås ur kroppen. Ett misstag såklart, utan kontroll kunde motståndaren utnyttja varje lucka i hans nu obefintliga försvar. Ett svärd var snart stycket genom hans jätte, rakt genom den sönderslagna rustningen. Jagg'hert visste det var slutet. Hans jätte kastades omkull och fick motta flera hugg, det sista mot den del där Jagg'hert själv satt på sin tron. Hans skyddande skal bucklades in och klämde fast benet, armen och bandet till han jätte bröts. Blod, svett, tårar och den tunga andningen från jättens sista andetag vart allt han hade i den mörka kistan av stål som lika gärna kunde bli hans grav. Utanför var de dova men vrålande ropen från publiken som en annan värld, en han nu hade förlorat sin plats i. Amuletten slocknade. Han var besegrad.