Now, where shall i even begin..
...Listan på både vad man både gillar och ogillar kan egentligen göras ändlös beroende på kontext och mening med den litteratur man åsyftar...
Egentligen har jag nog blivit så pass krass, tom blasé, när det gäller böcker (och serier samt filmer) att jag mer eller mindre försöker uppskatta valda delar av dem. I enstaka fall kan jag antingen direkt ogilla eller gilla en hel bok eller film, men det händer ganska sällan nuförtiden. Det här är dock några saker som jag anser kan fördärva litteratur så mycket att man mer eller mindre släpper den direkt:
Förutsägbarhet
Har man läst tillräckligt mycket fantasy och SF, som jag inbillar mig att nog samtliga på det här forumet exempelvis har gjort, så kan man slutligen mallarna till den grad att uttråkningskoefficienten blir omåttligt hög. Jag orkar helt enkelt inte med fantasyromaner längre... Lite synd kanske. Förutsägbarheten är förstås lika given inom alla genrer, så det blir till att byta ordentligt om man inte ska tröttna fullständigt. Inom film är förutsägbarhetsklausulen såpass hög att jag nästan ständigt kan förutse precis alla slut och manusvinklingar. Jag önskar faktiskt att jag överdrev...
Ändlösa detaljbeskrivningar utan annan mening än att uppvisa fantastiskt språkbruk.
Jäpp, inom den här kategorin faller inte så några nobelprisnominerade böcker in...*S* Det tråkar ut mig; inte för att jag är en direkt överdrivet stor konsument av dessa, men jag minns saker som tex Gabriel Garcia Marquez ensidesmeningar. Har man som Umberto Eco något att berätta med dessa långa beskrivningar, som tom kan vara utformade på just det sättet med någon slags humor, mening och medveten provokation, då är det givetvis en annan sak. Men det tillhör oftast undantagen... Få verkar behärska konsten att verkligen berätta något med verbal onani.
Poänglösa slut / antiklimax
Det här är givetvis också en klar smakfråga, men det är inte utan att jag undrar om författare egentligen hade sluten klara för sig när de skrev böckerna. Som exempel kan vi ta "The Dumas club" av Arturo Perez-Reverte (Förlagan till filmen "The ninth gate"), en bok som jag dessvärre tycker är helt fantastisk både språkligt och historiemässigt. Bortsett från slutet som är ett sällan skådat antiklimax. Och här kan vi anknyta till tråden nedan som jag tyckte mig se om "serier som aldrig tar slut"; klart som fan att de aldrig tar slut när författarna ifråga inte vet HUR man avslutar! *S*