Var sätter du gränsen för individualitet?
Det beror på vem av mig du frågar.
Frågar du personlighetsskaparen i mig så spelar antalet färdigheter absolut ingen roll. Det kan lika gärna vara ett enda (som i TWERPS) eller ett par hundra (som i DoD med alla expansioner). Det kan vara ett fåtal med förgreningar. Men det spelar ingen roll, det är ju inte färdigheterna som är personligheten.
Frågar du systemutvecklaren i mig så spelar antalet färdigheter definitivt en roll. "System does matter" och allt det där: min rollperson får gärna kännas nyttig, så om jag och Kalle nu har varsin krigare så får vi gärna slåss på lite olika sätt så att det inte bara är den bäste av oss som egentligen bidrar. Det optimala är förstås att även om alla rollpersoner är samma sort så ska alla rollpersoner kunna bidra med något som de är bra på utan att bli övertrumfade av en annan rollperson. Det är av den anledningen som specialiseringar uppfanns en gång i tiden.
Frågar du spelledaren i mig så vill jag ha få färdigheter, eftersom det är lättare att hålla ordning på spelledarpersonerna då. DoDs färdighetsinflation är då bara illa.
Frågar du spelaren i mig så spelar det inte så stor roll hur mycket färdigheter som finns, bara de är definierade från början. Är det något jag avskyr så är det när en slumpvist vald expansion plötsligt gör grundreglernas Krukmakeri ett kasst val eftersom den ersattes med Drejskiva, Krukbränning, Glasyr och Lerkunskap, som var och en är smalare men bättre.
---
Om man nu tittar på rent praktiska exempel så vill jag lyfta fram Pendragon som en modell. I Pendragon spelar man riddare. Tja, med Knights Adventurous kan man spela kvinnliga riddare också. Och i fjärde utgåvan införs möjligen att spela magiker också, men alla renläriga Pendragonspelare vet att man spelar riddare.
Pendragon har väldigt få sätt att särskilja sin riddare från andra riddare. Riddare kan ungefär samma saker allihop - de kan slåss, slagfälta, vara höviska och administrera gods, och det är ungefär det. Med enbart färdigheter drabbas man snabbt av fenomenet att om man har fler än fyra riddare (och inte kör med kvinns och magiker) så kommer minst en rollperson vara övertrumfad av en annan rollperson och därmed onödig.
Som tur är så har Pendragon en annan sak, nämligen Traits och Passions, som hanterar riddarens personlighet. Då Traits och Passions är det som egentligen
är Pendragon så spelar som tur är färdigheterna inte lika stor roll. Det går att vara den sämre nästan likadane riddaren och ändå kännas unik, tack vare att Traits och Passions kan gelémässigt definiera en rollperson som den erfarne och skicklige men lugne och tålmodige kämpen och en annan som en mindre erfaren men mer hetlevrad kämpe. Båda kommer genom sina färdigheter
och traits och passions ha en definierad plats i kampanjen, så båda kommer att kännas nyttiga.
Vilket för mig till Krilles Tes För Individualism I Rollspel (nyss uppfunnen):
ett rollspel ska ha såpass många olika möjligheter i viktiga regelmekanismer att varje rollperson känns som en nyttig och säregen individ som inte övertrumfas av någon annan rollperson. Sen spelar det ingen roll huruvida man uppnår detta med färdigheter, färdigheter plus personlighetsregler, färdigheter plus för- och nackdelar, enbart egenskaper. Det viktiga är att det finns någon viktig gelémässig funktion i rollspelet som särskiljer din rollperson från andra liknande, så att din rollperson inte blir övertrumfad och onödig.
---
I fallet EDoD så har jag ingen aning om det finns någon annan gelékonstruktion än färdigheter, men om det inte gör det så känns 30 färdigheter i underkant.
