Nekromanti Var tog Arcaria vägen?

[Andy]

Vad hände mad Arcaria?

Det skrivs mycket om Sagas regler och hur dom ska kunna användas till olika kampanjevärldar. Senast var det Midgård och jag själv håller på att gör en artikel där Saga reglerna ska användas till spelvärlden Trudvang (om någon hade missat det ).

Men vad händer med Sagas egna spelvärld Arcaria?

Ni som spelar där ute, vilka äventyr har ni spelat i Arcaria och hur har det gått?

Själv har jag rivit av äventyren i grundregelboken samt första delen av äventyrsserien Alliansen (förståss, och det finns bara en del än så länge).

Jag uppskattar den värld som Arcaria är. Vid en första anblick är det en medeltidsvärld med sagoinslag. Men när man börjar sätta sig in i den så blir den så mycket mer. Där nere i djupet så finns det så mycket att hämta och alla texter är skrivna på ett sätt så att det är lätt för spelledaren att använda alla krokar, idéer och grejs i spel (tycker jag).

Så, sammanfattar så här: MER ARCARIA ÅT FOLKET!

 

[Arfert]

Damn right!!! Arcaria, den bästa svenska fantasykampanjen!!

 

[neowyn]

Jag gillar också spelvärlden men som så ofta förut så tycker jag att det blir svårt när det börjar komma officiellt material, jag känner mig lite instängd då.
Men samtidigt tycker jag om världen och läser gärna mer av den då det finns mycket som är användbart.

 

[Osbjer]

Jag köpte Saga på Gothcon, men just nu sitter vi i en kampanj i Ereb Altor så jag har inte börjat spela det ännu. Däremot har jag för avsikt att byta spelsystem vid ett passande tillfälle och det är därför jag kikar lite på Sagaforumet.

När jag läste Sagaboken, och speciellt då värden, minns jag (för det var vid påsk jag läste det) att jag nästan i varje stycke fick en idé till ett eventuellt äventyr. Det jag framförallt gillade var att världen var så stor, med många långa möjliga resvägar för spelarna. Dessutom fanns mängder med möjliga konflikter som ligger och trycker mellan olika stater och områden. Arcaria är som jag ser det anledningen till att spela Saga (men det kanske beror på att jag inte testat reglerna än).

Nyligen såg jag mastodontfilmen 10th Kingdom som är någon sorts ungdomsfilm från slutet av 90-talet. Jag tror att det var en tv-serie först men som klippt ihop till en film. I vilket fall var världen något som jag skulle kunna tänka mig att Arcaria är. Fullt med sagor och mystik. I skogen bodde en blind skogshuggare som kunde hjälpa äventyrarna med sin magiska silveryxa som hugger igenom allt och en ranger med ett arborst som alltid träffade etc. Vissa saker i filmen var lite barnsligt men jag tror absolut den kan ge massa inspiration till spel i Arcaria.

 

[Arfert]

Har inte sett den där filmen (visste inte ens att den fanns), men ska ta mig en titt... låter inte helt fel.

Superkul att du observerat alla inlagda äventyrs-"hookar" och konflikter, som vi skrev för att folk skulle kunna hitta på egna historier.. nåt som recensenterna tydligen totalt missat. ...för det finns massor!

Får hoppas du gillar spelsystemet också!

 

[Robert Jonsson]

Rätt ska vara rätt...

10th Kingdom är ingen film, utan mycket riktigt en teveserie. Jag har inte sett den själv så jag har ingen koll på vad som eventuellt klippts bort då man gjort det till en film.

 

[mördarmackan]

Tja - Världen ger ju mer inspiration än reglerna, som tycks mer vara ett instrument eller "inslag" i världen än att "vara ivägen" - för mig i alla fall - har dock inte hunnit testa de real deal ännu.
Men - givetvis, kommer nog att börja på extremt lokal nivå, Med elaka baroner/herremän (Hade gärna haft en liten "rangordningslista" som talar om vem som styr över vem typ;
Kungen/hertig/greve/baron eller så; Därmed inte sagt att det inte kan vara annorlunda också; som att en baron kan vara direkt underställd kungen, men oftast undreställd en greve). Kyrkans män ska nog vara inblandade och "tvinga in" en herreman på en sida som han inte vill...- Men det tål att tänkas på då det högsta hönset i kyrkan tycks ovanligt tolerant - fast kanske inte alla hans underhuggare förstås.

 

[Arfert]

När det gäller kyrkan i Albion stämmer det att "det högsta hönset" är ovanligt tolerant, men det är en sak som är undantag snarare än regel om man ser på hela Spiriti Illuminati; ju närmare Pannona man kommer på kontinenten, desto hårdare nypor får kyrkan. Den lokala organisationen i Albion präglas ju av att landet ligger nära civilisationens utposter, är litet och relativt få invånare. Albion är ju som sagt delvis mycket tolerant (det finns ju magikonvent till exempel), men det finns såklart starka krafter inom kyrkan som ser det här med oblida ögon.

Att Albion är litet (de flesta riddare i landet känner eller känner i alla fall till varandra) och en "frontier-state" gör också att den adliga hierarkin inte är så utvecklad, utan ganska platt än så länge. Den ser egentligen bara ut så här: Kungen - baronerna - övrig adel (riddare osv). När det gäller övrig adel så är det personliga kopplingar och band som bestämmer vem som är vassal till vem. En strikt ordning har ännu inte hunnit utveckla sig. Vem du är och ditt rykte spelar stor roll. Och de respektive baronerna är som småkungar i sina län. Statsmakten är väldigt svag, egentligen.

I Albion finns det både rätt bra baroner som Malgrin till makthungriga intrigmakare som Wictred. Men även "mysfarbrorn" baron Malgrin, som anses vara "godast" har inga problem med att hänga upprorsmän och fredlösa, och även han har en tortyrkammare i källaren. Han har bara en annan ledarstil, och anser att det är lättare att styra en befolkning som är relativt nöjd. Folket i Calevan tycker han är en vis och rättvis furste, och då får han mindre trubbel att hantera. Wictred å andra sidan använder hårdare tag och mer våld för att styra sitt län. Han bryr sig inte om folket älskar honom eller inte, det är irrelevant. Det enda viktiga är makten i sig. (Sen att han verkar vara en mordgalen sadist, som inte skyr några medel, är ju en annan sak).

Det är såklart annorlunda i de stora riddarländerna på kontinenten med sin invecklade hierarki och tusentals riddare, men det är en annan historia.

Jag tyckte när jag skrev Saga att det var bra att börja ganska småskaligt med ett land som spelledaren lätt kunde greppa, och där rollersonerna verkligen skulle kunna göra skillnad i, om de vill.