Nekromanti Vara bara SL & spelare i rollspel..

[Johan K]

Ännu en tanke från min sida...
Hur tror ni at det skulle påverka er om ni var "bara" sl eller spelare i ett rollspel..
Jag tror för min del att det kan bli ganska onyanserat om man "bara" var sl eller spelare. Tror att man skulle få ut mer av att man kunde vara nån form av kombo av det hela. Så att man får ut en mer helhetsyn av det man spelar.
Vad tror ni ? Är jag helt fel ute när det gäller dessa tankar ??

/ Johan K, som är semesterslö...

 

[Madon]

Tja, jag som bara var spelledare i 2 år, och det är först nu i vår som jag fått börja spela känner mig ganska kvalificerad att svara på detta.

Det jag anser är att spelare kan bli mer onyanserade om de inte i alla fall testat att spelleda, då det ger en känsla av annan sorts problemlösning. De finner andra sätt att lösa en sak, eftersom det inte finns någon enkel lösning. En spelledare måste tänka på minst 2 sätt att lösa saker, och kunna improvisera ytterligare sätt.

Ett enligt mig ypperligt sätt att lära sig i början av spellederiet är att läsa igenom färdiga äventyr, eftersom de ofta innehåller vägar som är nya för läsaren.

Om man tar en spelledare som inte har fått spela. Det beror lite på skulle jag säga. Är de ända uttryck spelledaren får sin spelgrupps, eller får han tankar och idéer från andra håll också (till exempel härifrån eller tryckta äventyr). Om de enda spelledaren är involverad i med rollspel är just sin egen grupp tror jag att det står ganska still efter ett tag, något han som spelare skulle få inspiration till om han fick spela och veta vad som en spelare vill göra.
Om han däremot får stimulation från annat håll, så blir det inte samma sak, då han får matning hela tiden, och chansen är tvärt om att han växer ifrån spelarna, och inte från spelledarrollen.

Jag vet inte om någonting av det jag sagt stämmer på någon annan, eller ens alls, men det är som lite reflektioner från min sida

/Madon - Den (nästan) eviga spelledaren

 

[Pom]

En del spel är uppbyggda kring att rollpersonerna inte vet en del saker om världen. Där kan det kanske vara en nackdel om spelarna har läst allt om Kosmos sanna natur, hur monstren funkar, vad som verkligen låg bakom Katastrofen etc.

Men när det gäller system som inte är hårt knutna till en särskild spelvärld är det nog bara en fördel att både spela och spelleda. Har man artiga spelare kan det vara svårt att luska ut hur kul en viss aspekt egentligen är. Lite som det äkta paret som under hela sin samvaro lämnat det godaste på osten åt sin partner, bara för att till sist få veta att det bara lett till att bägge fått äta det de tyckte sämst om hela tiden.

 

[Erik_N]

Jag tror det är viktigt att både spelledare och spelare förstår den andres problematik, vad som gör spelet kul från andra sidan spelledarskärmen, om man så säger. Det underlättas definitvt av att prova på den andra rollen. Däremot vet jag inte om det är nödvändigt att bytas av med någon större regelbundenhet - vissa finner att de trivs bäst som spelare, eller som spelledare och det tycker jag inte är något man måste tvinga dem bort från.

 

[MrG]

Själv gör jag både och för att båda sakerna är kul på olika sätt... sedan upplever jag det som att spelande och spelledande av olika personer ger mig nya uppslag och infallsvinklar och gör mig till en bättre spelledare och spelare...

 

[Eva Florén]

Att bara vara...

.. endera känns som om det är en bortkastad tillvaro. Allvarligt. Jag har till och från bara varit SL. Vid ett par års tillvaro så känner man sig väldigt tunn i sina intriger. Spelarna kan läsa vad du har för avsikt med en specifik individ och gör du något ovanligt så resulterar det i katastrof. Så jag tror verkligen att man behöver alternara mellan att vara spelare och SL. Det för att få ett annat perspektiv och en annan förståelse. Sedan är ju sanningen den att man låser sig i sin roll, man förstår inte sina spelare/SL om man bara ser det från ett håll hela tiden.

 

[Illern]

Re: Jag tycker typ som du...

Jag trivs bäst som spelledare men tycker det är kul att spelaen del också och att bara spelat i en kampanj på jag vet inte hur många år är trist. Som spelledare önskar jag att fler av mina spelare var spelledare så mycket att de förstod min roll/mitt arbete bättre och jag inser att jag själv får fler brister av att vara spelare så lite. Tyvärr blir det en ond spiral när bara en vill vara spelledare och därtill trivs med det...

Eventuellt ska man inte vara så orolig för misslyckanden; att som spelare uppleva en inte helt perfekt spelledare kan säkerligen ge insikt i vad man själv som speleldare ska undvika (lika viktigt som vad man ska göra) och att som spelledare misslyckas lite ger en förhoppningsvis lite insikt i att det kan vara rätt svårt att vara spelledare. Likaså kan säkert att vara spelledare och uppleva mindre bra spelare vara en bra upplevelse att ha med i bakfickan när man återgår till spelandet.

Detta förstås under förutsättning att det dåliga men upplysande pågår för länge, då blir det bara jobbigt.

Dock; var jag tvungen att välja så skulle jag välja spelledandet.