En kompis nämnde att han gärna skulle vilja spela i Tolkiens Middle-Earth någon gång och då slog det mig att det var länge sen vi spelade just fantasy. Så jag besökte biblioteket och hämtade hem några Tolkienverk. Men så börjar man fundera. Varför fantasy? Orkar vi verkligen det? Är det inte dött? Låter tråkigt, och så vidare. Största anledningen till tveksamheten är att jag vill ha en bra kampanjidé innan jag startar. Vilket jag vet att spelarna föredrar också.
Så, nu ska vi raljera, ordentligt. Enda regeln är att ni får endast ge lika många negativa anledningar som positiva i ert svar.
Ah... äventyr i Midgård. Något som borde kännas som att ta på sig en bekväm gammal sliten favoritjacka men som allt som oftast blir just tråkigt. Jag vet vad problemet är för min egen del. När de flesta tänker fantasy tänker de episkt, och att episkt betyder att rädda världen. Men i Midgård har ju det mest episka redan gjorts.
För min del är lösningen att ta en fotnot från Bilbo snarare än sagan om ringen, rent handlingsmässigt. Även om man istället väljer att använda den lite vuxnare stilen snarare än barnboksstilen. Sätt själva slutmålet lite lägre än att rädda världen. Kanske till och med ge ut det faktiska slutmålet redan från början? Men just ett mål i linje med Bilbo: Döda draken och ta skatten. Eller varför inte rensa ut Moria efter att Balrogen dött?
Det jag tycker är viktigast i fantasy för att det ska bli kul är att det är resan som är äventyret. Destinationen är också avslutningen på kampanjen (även om den kan avslutas med ett äventyr i sig). Och det är det här jag även tycker är en av de stora behållningarna med fantasy, men som utnyttjas allt för sällan: om man undantar magiska sätt så är resor långsamma. Manhar liksom inget annat val än att träffa människor på värdshus och längst vägen, eller leta sig fram genom vildmarken och jaga i vilket fall man utsätter sig för alla sådana faror och möjligheter att hitta förlorade lämningar som kan vara äventyr i sig.
En annan sak jag gillar med fantasy är den stora möjligheten till den svartvita mentaliteten. Man kan ha genuint onda personer och saker som man gladeligen kan slå ihjäl om man är en goding. Man har genuint goda personer som man vet att man kan lite på rakt igenom. Men det finns fortfarande plats för en upplevd gråskala därimellan. Dels tänker jag på personer som är genuint goda men som agerar enligt en agenda som krockar med din egen för att den personen vet saker du inte vet och du vet saker den personen inte vet. Eller för att någon av er lever i en villfarelse. Hur hanterar man en situation när personen som står ivägen för att du skall kunna göra det rätta själv endast är ute efter att göra det rätta? Men framför allt har man alla dessa personer man inte _vet_ vilken sida de står på. Ta Vidstige i början. Är han god eller ond? Luras han eller är han ärlig? Man måste liksom bestämma sig och köra på det och hoppas att man har rätt. Kan jag lite på den här mannen som vill skicka mig till en ruin ute i skogen? Kan jag lita på den här alven som bjuder in mig i sin trädboning? Men därimellan får man så klart hacka sig fram genom horder av orcher och tillfredställa stridslusten med gott samvete.
Just med en så väldokumenterad plats som Midgård känner jag också att halva nöjet är att få besöka alla platser man känner till från filmer och böcker. Men man vill inte bara springa förbi dem i förbifarten, man vill _uppleva_ dem. Dessutom vill man att all historia man kan faktiskt är lite relevant. Man vill se hur livet påverkats efter den och den händelsen. Man vill upptäcka lämningar efter det där specifika fältslaget eller den där specifika åldern. Man vill kunna dra kopplingar och få tränga in i världen på ett sätt som böcker sällan tillåter eftersom man där bara blir en betraktare. Man vill sova på Prancing Pony! Man vill se det vita trädet! Man vill slå nattläger på Väderklint! Man vill springa på de förstenade trollen! Och helst skall det vävas nya äventyr kring alla dessa platser, där platsen i sig är viktig än en gång, men på ett nytt sätt.
Just en poäng med en väldokumenterad värld är att man kan utnyttja det. Se till att spelarna har en bra karta och själva får välja vilken väg de vill resa till målet på första spelmötet och lägg upp kampanjen kring det. Här och var kan du ju tvinga dem till en annan väg (snöstormen i bergspasset). Ge dem anledningar att besöka lite olika platser, men ge dem samtidigt en liten tidspress så att de inte kan göra en sightsingresa genom hela Midgård, för då blir det mest som en muséetur.
så varför fantasy?
*Långsamma resor - om inte resan utgör merparten av kampanjen är något fel!
*Svartvitt och gråskalor - låt spelarna försöka lista ut åt vilket håll personen framför dem lutar!
*Kända platser och händelser - Våga använda dem!
PAX said:
Ok. Vi halkar av banan direkt då. Beträffande Midgård så verkar Cubicle 7 löst det bra i nya The One Ring där de har förlagt rollspelandet till tiden mellan boken Hobbit och Sagan om Ringen. Så utrymme för bra storys finns. Dessutom under en tid då mörkret kryper sakta på.
Långsamma resor vet jag några som hatar... Speciellt om det inte är uttalat från början.
Just i Tolkiens värld tycker jag att gråskalan är väldigt kort och absolut inte så bred som den borde vara mellan svart och vitt. Skalan känns typ svart, mörkgrå, ljusgrå och slutligen vit. Eller bara svart, grå och vit.
Jag själv är ingen Tolkienfantast så platser och händelser är jag inte så kunnig på. Atlas of Middle-Earth verkar dock vara en mycket bra referensbok.
Det finns några glimtar i One Ring kampanjen, men inte tillräckligt för att helheten ska kunna rekommenderas klockrent. (Mitt perspektiv är att det är inte regler som är där skon klämmer - det jag är ute efter är den sant inspirerade kampanjmodulen)
Fantasy tycker jag själv är riktigt kul att spela, speciellt den fantasy med magi under en tid med teknologi liknande medeltidens. Detta just för att jag är förälskad i den typen av filmer, spel, böcker m.m. Fantasy ger en en möjlighet att göra något man inte kan i vardagen och att spela i en fantasy miljö blir som att fastna i en bok fast där du själv styr karaktären.
Enda nackdelen är att det finns så mycket fantasy i form av böcker, spel, film m.m. men sålänge du som SL inte faller för att använda för mycket klichéer (några är helt okej att använda) och är lite nytänkande blir det riktigt kul.
Dock skulle jag undvika att spela i tolkiens värld. Detta just för att han förmodligen vill spela i den världen då han nyss läst/sett någon av böckerna/filmerna och gillar den episka storyn. Däremot så om ni ska spela kan ju inte rollspelarna vara Aragorn, Legolas, Gimli, Gandalf, Frodo, Sam eller de andra eftersom att deras historia är ju redan satt i sten. Visst ni kan ju spela som dem men alla vet ju hur storyn går och det lämnar inte mycket rum för dig som SL att leka med.
Däremot om du låter spelarna vara några andra personer i världen, vilka ska dom vara? Dom kan ju inte gå med ringen till domedagsberget för det gör ju redan Frodo. Om du låter dom göra nått annat kommer spelarna känna sig som att dom inte är lika viktiga eftersom att det samtidigt pågår en episk quest som de inte tar del av, deras uppdrag kommer inte kännas episkt för dom.
Visst det går att köra samma värld/uppdrag och förklara det som i en annan dimension där de kan misslyckas men spelarna kommer fortfarande att vara påverkade av tolkiens verk i sina val och utformande av karaktärer m.m.
Du kan alltid köra i en annan tid. Men efter att ringen är förstörd finns det inte mycket kvar att göra i världen, kanske jaga lite oorganiserade orcher och liknande men hur kul är det? Detta lämnar dig till att köra innan Frodo o Co's uppdrag, men om du inte redan är väldigt insatt i tolkiens värld och har läst simarillion från pärm till pärm och alla andra böcker så har du inte så mycket info att gå på när du skapar en kampanj, du måste ju veta vilken tid, hur världen såg ut då? Fanns Númenor? Är det under Morgoth jävelskap det utspelar sig eller inte?
Countermonkey förklarar detta väldigt bra i en av sina videos, jag vet dock inte vilken men hans videos finns på: http://spoonyexperiment.com/
Själv skulle jag föreslå min egna favorit Eon. Annars finns ju alltid D&D. Andra spel kan jag inte uttala mig om.
CapnZapp said:
Om din avsikt var att snabbt undanröja de återvändsgränder som redan ätats i decennier tackar jag dig. Men det låter mest som samma gamla gnäll som alltid...
Vad jag menar är: de punkter du tar upp är alla sådana som leder till negativa svar. Lyssna:
* "om ni ska spela kan ju inte rollspelarna vara Aragorn, Legolas, Gimli, Gandalf, Frodo, Sam eller de andra eftersom att deras historia är ju redan satt i sten"
* "Visst ni kan ju spela som dem men alla vet ju hur storyn går och det lämnar inte mycket rum"
* "Däremot om du låter spelarna vara några andra personer i världen, vilka ska dom vara? Dom kan ju inte gå med ringen till domedagsberget för det gör ju redan Frodo."
* "Om du låter dom göra nått annat kommer spelarna känna sig som att dom inte är lika viktiga eftersom att det samtidigt pågår en episk quest som de inte tar del av"
* "Visst det går att köra samma värld/uppdrag och förklara det som i en annan dimension"
* "Du kan alltid köra i en annan tid. Men efter att ringen är förstörd finns det inte mycket kvar att göra i världen"
* "Detta lämnar dig till att köra innan Frodo o Co's uppdrag, men om du inte redan är väldigt insatt i tolkiens värld och har läst simarillion från pärm till pärm och alla andra böcker så har du inte så mycket info att gå på"
Personligen har jag aldrig fattat - lösningen är ju uppenbar.
Fortfarande väldigt svår, men långt ifrån så hopplös som du och otal forumister före dig försöker få det till.
Det som behövs är en begåvad författare som väljer att skriva ner sin kampanj i rollspelets form. En kampanj som utspelar sig just i samma tid som böckerna, men som antingen helt ignorerar dem eller helt enkelt deklamerar att dess handling aldrig inträffar.
Med andra ord, startpositionen är densamma, men i rollspelsäventyret är det helt nya okända hjältar som kommer födas, det är ett helt annat mål som sätts upp, och Sauron stäcks på ett helt annat sätt.
Som sagt, fortfarande en rejäl uppgift. Men iallafall bättre än att ge upp på förhand - vilket jag tycker det är att nöja sig med second best så som du spaltat upp så genomgripande.
Känner du så för fantasy ska du antagligen välja något annat. Det är en fråga om smak helt enkelt. Inga argument som någon skriver i en tråd kommer att ändra på det. Att raljera över fantasy är nästan lika lätt som att raljera över rollspel: Det är bara att välja ut element ur någon variant man tycker är dålig och bestämma att de är utmärkande för all fantasy.
Så du är nog på rätt spår: Hitta en bra kampanjidé och känn sedan efter vilken typ av värld den skulle kunna passa i.
PAX said:
Nja. "Varför inte Fantasy?" kan ju tolkas på två sätt.
Fantasy behöver bara vara dött och tråkigt om man begränsar sig till Tolkien. Och det ser jag ingen anledning till. Jag är övertygad om att det hjälper att säga Tolkien Fantasy.
Betänk dock vad jag menar med "långsamma" i det här fallet. Jag menar ju inte att man ska sitta i ett par timmar och prata om hur skogen går över från barrträd till lövträd. Den skall vara långsam på så sätt att det spelas många äventyr innan man kommer fram till målet. Och det jag menar är ju just att det ska vara uttalat eftersom det är en av premisserna för kampanjen (så som jag föreslår den). Men framför allt: långsam innebär i det här fallet actionpackad.
PAX;n12594 said:
Just i Tolkiens värld tycker jag att gråskalan är väldigt kort och absolut inte så bred som den borde vara mellan svart och vitt. Skalan känns typ svart, mörkgrå, ljusgrå och slutligen vit. Eller bara svart, grå och vit.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med bred. Den är inte så bred i böcker och filmer för vi får träffa på väldigt få personer som inte är orcher, hjältar eller direkta skurkar. Som sagt pratar jag inte om en gråskala i hur folk faktiskt är utan om en gråskala i hur folk upplevs. Dvs inte den traditionella gråskalan man brukar prata om.
Fantasy är extremt brett. Man kan utan vidare spela det mesta i en fantasysetting. Man kan hålla på och skapa nya infallsvinklar i all oändlighet. Jag har, i fantasy (utöver vanlig dungeoncrawl), spelat mysteriedeckare, skräck av olika slag, sf, matinéaction a la errol flynn, snut-tv-serie, "Sopranos/Gudfadern", "Dallas" (konflikter mellan handelshus) osv osv. I samma kampanjvärld, och utan att det kändes "fel".
Fantasy brukar inte utforska särskilt mycket, då pratar jag inte ruiner och fientliga slott, men så som cyberpunken utforskar brist på privatliv och utsatthet och science fiction i allmänhet ofta utforskar utopi/dystropier, utforskar generellt fanatasy ingenting.
Fantasyn har många ämnen den är bättre på att utforska än spel i andra genrer, personlig styrka, rasism (jo mycket fantasy har rasism, men det framställs som plattityder och fakta mer än något annat och det är ju inte utforskande och verkligen inte belysande av problem med rasism) och övriga frågor.
Varför fantasy? Flera anledningar. Den första är att alla vet grunderna vilket gör att man kan ge sig rakt in i det, man kan vrida koncept och spela på subversiva versioner av klassiker eftersom alla känner till klassikerna och detta gör att man kan gå mycket vildare än i andra genrer. Lovecraftianska gudar, robotar, steam-tech, olika sorters magi, tidsresor... Du kan göra ALLT med fantasy. Varför inte ha en kampanj som sträcker sig över flera planeter som Different worlds till Pathfinder eller Spelljammer till D&D? Stenålders fantasy som Dark sun eller Numenara som är super high-tech post apokalyps som är så avancerad att magi och teknologi inte går att skilja på?
Du kan också utforska saker som moraliska problem, vissa grupper eller andra teman eftersom den övergrippande bakgrunden redan är något sånär definierad.
Orkar ni spela rollspel? För då bör ni orka med att spela fantasy rollspel. Fantasy rollspel i och med den här över nämnda låga ingångströskeln är nog den lättaste sortens rollspel.
Menar du att genren är död och att nya idéer inte kommer så kan jag citera en hög tråkiga siffor om nya böcker och "Oh, vad nyskapande den här grejen är!". Men ärligt talat finns det så många olika sorters fantasy att ingen grupp kan ha utforskat mer än en handfull av dem. Romantisk fantasy som Valdemar serien, episk fantasy som Sagan om ringen, techno-fantasy-anime som Anima eller Final Fantasy, Michael Moorcooks nihilistiska fantasy, uråldrig fantasy hjältesagor som Gilgamesh och Hercules etc. Bara för att det är fantasy betyder det inte att du har sett det innan.
Det är bara tråkigt om du gör det tråkigt! I min senaste avslutade fantasy kampanj var gruppen en deep one muterad till en get-man fighter/general med en levande kanon sidekick, en halv-alvisk lönmörderska, en android trollkarl byggd av gudarna och en psykotisk krigar prästinna som dödade änglar för att de inte var ortodoxa nog. De var ute på en inter-dimensionell resa för att förinta multiversum och bygga ett bättre nytt universum. På vägen slogs de med drakar, ork horder, robotar, svamp zombies, farliga luffare, halv-gudar, arga arkeologer, Mi-Go, Cowboy änglar och en guda mördande vampyrisk krigsherre som brukade vara gruppens ledare. Hur beskriver mina spelare kampanjen? Sex & the city i Sigil. Det är inte som om du måst stanna i svampskogen med tolv dvärgar och en skäggig trollkarl. Det finns magi! Du kan förklara vad fan som helst med magi!
Jag förstår inte riktigt vad du menar med bred. Den är inte så bred i böcker och filmer för vi får träffa på väldigt få personer som inte är orcher, hjältar eller direkta skurkar. Som sagt pratar jag inte om en gråskala i hur folk faktiskt är utan om en gråskala i hur folk upplevs. Dvs inte den traditionella gråskalan man brukar prata om.
Jag menar att rollpersonerna är tämligen svarta eller vita i sin natur i Midgård. Det är få Ormtungor i omlopp. Vad jag vet. Så att spela en RP som dealar lite med orcher respektive dvärgar finns det inte ett naturligt utrymme för. Jag antar vi är på samma spår här.
Varför inte Fantasy!
"Alver är nog det töntigaste jag vet! Spelar harpor och plockar tusenskönor hela dagarna medans världen runt omkring inte berör dem ett dugg. Urtypen för en larvig och bohemisk person."
"Alver är nog det häftigaste jag vet! Odödliga fullblodskrigare som röker bollmande haschpipor samtidigt som de sätter 4 pilar i 6 personer under samma stridsrunda. Får knulla hur mycket de vill bara för att de ser snygga ut."
Fantasy brukar inte utforska särskilt mycket, då pratar jag inte ruiner och fientliga slott, men så som cyberpunken utforskar brist på privatliv och utsatthet och science fiction i allmänhet ofta utforskar utopi/dystropier, utforskar generellt fanatasy ingenting.
Jag måste nog protestera mot det här. Medan fantasy som en genre inte har ett övergripande tema som Cyberpunken så finns det flera fantasy novel och serier som utforskar sociala frågor. The Last Herald Mage trilogin från 80-talet som är en del av Mercedes Lackeys Valdemar serie behandlade homosexualitet (och demon dödande). Narnia är barn fantasy men det är barnfantasy som behandlar religion på en ganska djup nivå för åldersgruppen. Pirates of the Caribbean handlar om hur chaos, magi och frihet försvinner under klacken på Östindiska kompaniets och andra män i kostymers kängor eftersom det inte är vinstgivande längre. Mists of Avalon är en kritik av Kristendomen och samhället kristendomen lade grunden till. Wicked tar upp teman som sexualitet, rasism och fascism. Gullivers resor har en hel hög politiska allegorier som ingen råkar minnas bara. Rollspels fiktion behandlar till och med djupare frågor, Pathfinder tie-in boken Death's heretic behandlar ateism och gör det på ett väldigt bra sätt i och med att den utspelar sig i en värld där Gudarna är bevisat äkta och huvudkaraktären jobbar för en av dem. Till och med Sagan om ringen trilogin handlar till viss del om industrialisering och dess effekter på samhället!
Arfert said:
Hear hear!!! Fantasy är, som jag tidigare sagt, extremt brett.
Inlägget diskvalificeras då det innehåller referenser till 80-talet och det är ju helt utdött i rollspelssammanhang. Nytt och fräscht ska det ju vara. Eller var det Vitt och Fräscht...
Inlägget diskvalificeras då det innehåller referenser till 80-talet och det är ju helt utdött i rollspelssammanhang. Nytt och fräscht ska det ju vara. Eller var det Vitt och Fräscht...
Jag är inte säker på om jag ska tolka det här som en "Alla böckerna du nämner har vita huvudpersoner!" kommentar eller inte men vill du ha fantasy med icke-vita karaktärer i fokus ska du se närmare på:
Wrath of the White Tigress (som har telepatiska lönmördare och som finns gratis som ljudbok!.
Nnedi Okorafor-Mbachcus Zahrah seri. (YA litteratur men what ever)
Anansi Boys av Neil Gaiman.
Circle of magic av Tamota Pierce (usel bok dock...)
Bloodstorm av Heather Gladly (vilket också är en väldigt Dark sun:ig bok!)
City under the sand vilket är en Dark sun tie-in bok (och flera av de andra men jag har inte läst så många av dem)
Generellt är fantasy ganska förutsägbart, men det finns gott om undantag. Personligen räknar jag kanske inte just Narnia och Pirates of the Caribbean till dessa undantag, men väl China Mieville, Tim Powers och Richard K. Morgan.
Och förutsägbar fantasy är tråkig. Oförutsägbar fantasy är rolig. Så PAX bör spela rolig, oförutsägbar, fantasy.
Jag menar att rollpersonerna är tämligen svarta eller vita i sin natur i Midgård. Det är få Ormtungor i omlopp. Vad jag vet. Så att spela en RP som dealar lite med orcher respektive dvärgar finns det inte ett naturligt utrymme för. Jag antar vi är på samma spår här.
Jag vet inte om jag skriver nåt dumt nu, men Sagan om ringen-rollspel ska väl mera ta tillvara stämningen och settingen, inte återskapa berättelsen i sig? Jo, Rymdhamster skrev mera och bättre om det ovan... Och sen jag gillar Nick Perumovs böcker, där tror jag man kan hämta mycket.
Jag vet inte om det bara är min tolkning men jag har alltid läst Sagan om ringen som att det finns absolut ondska, Sauron, Shelob och Morgoth mm. Men att det inte finns någon absolut godhet och att de flesta som är onda är korrumperade och brukade vara goda. Saruman var god och föll, Boromir var en god man som helt enkelt inte var stark nog och till och med de godaste karaktärerna i trilogin, Galadriel och Gandalf, hade inre mörker. Gandalf vågar inte röra ringen och Galadriel lyckas bara precis motstå den.
Den enda 100% goda karaktären i trilogin är den allra värsta och sämst skrivna. Tom Bombadill.
Man skulle kunna köra ett badass spel under Númenorë tiden och vara episka hjältar. Vill du inte spela en kille med titeln Balrog slayer? Hur jävla metal är det?! Det är alven Glorfindel. Eller så kan du spela den mäktigaste mänskliga krigaren under den första tidsåldern? Du får en hjälm som skrämmer orcher till döds och ger dig med jämna mellanrum ut för att döda drakar ensam.
Glöm inte vad Elrond säger om människor i Sagan om ringen:
Men? Men are weak. The race of Men is failing. The blood of Numenor is all but spent, its pride and dignity forgotten. It is because of Men the Ring survives.
Vad vi ser i slutet av den tredje tidsåldern är så långt från höjderna av den första åldern att man knappt ens kan föreställa sig dem längre. Varför inte spela i den istället?
PAX said:
Lite som att rollspela Knights of the Old Republic. Men faktum är att min gode vän nämnde just detta du skriver om. Dock tror jag man tappar en hel del av det som spelarna känner för i Ringenvärlden.
Beträffande Ringen i Eon så avser jag att inte använda Eon mer än själva geografin och möjligen en del av beskrivningen av de länder som finns där. Dvs ett rollspel i Eon med mindre teknologi och magi. Samt inte lika mycket befolkat. Bygger inte Eons spelmiljö på att det tidigare har funnits riken som "nu" är försvunna? Jag är dåligt inläst på Eon.
Måns said:
Det finns helt klart beröringspunkter, men om du vill använda ett svenskt rollspel så ÄR DoD Trudvang Sagan om ringen. Fast utan mörkret. Kanske. Det är iaf inte lika uttalat som i Midgård. Eon kräver mer jobb. Trudvang är redan klart.
Jag vet inte Måns. Trudvang har profilererats alldeles för mycket i Bauersk stil. För mig är det långt ifrån Tolkiens värld. På vilket sätt är Trudvang klart?
Beträffande Ringen i Eon så avser jag att inte använda Eon mer än själva geografin och möjligen en del av beskrivningen av de länder som finns där. Dvs ett rollspel i Eon med mindre teknologi och magi. Samt inte lika mycket befolkat. Bygger inte Eons spelmiljö på att det tidigare har funnits riken som "nu" är försvunna? Jag är dåligt inläst på Eon.
Alltså... Tolkiens verk är känslobaserat och följer de gamla nordiska och germanska sagornas form i en värld med en ganska katolska förtecken fast utan de ytlig delarna av det.
Eons värld är... Pillig och fokuserar på detaljer och hur saker funkar och är skitig, grå och tråkig diskbänksrealism med en liten gnutta fantasy som kvävs under ton av detaljer och system. Eons magi är det Tolkienaktiga som finns.
Ärligt talat? Ta VILKEN ANNAN fantasy karta som helst hellre än Eons. Ta en Europa karta och vänd den upp och ner om du måste, det kommer fortfarande vara mer passande än Eon kartan.
Sedan bygger nästan alla spelvärldar (samtliga D&D världar in fact) på att det funnits tidigare civilisationer, det är så man förklarar dungeons!
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.