.113
Swashbuckler
Clickbait!
Nä men jag har aldrig gillat alver i dnd för att de beskrivs så dåligt. Det har aldrig i mina ögon funnits en bra anledning till att en ras som lever hundratals, kanske tusentals år, aldrig riktigt utvecklats längre. Sen det här med att bli vuxen när man är 100 år. Det är ju nån sorts allvarlig retardation.. Alltså det har liksom inte funnits en bra beskrivning helt enkelt på varför saker är som de är, varför de inte styr världen med järnhand, varför inte en alv på 100 år är 50 gånger bättre på att slåss än t.ex. en människa nånsin kan bli. Ok helt ärligt kommer det inte några jättebra svar på det i denna posten heller, men jag har har iaf fått lite mer på benen när det gäller alvernas uppkomst i Faerun, vad som händer när de dör och hur deras 4timmars trans funkar.
I begynnelsen, ja vi börjar där.. Det är relevant men vi kör en snabbvariant. I begynnelsen fanns gudarna. Corellon Var en av dem. Han var en shifter utan dess like, som kunde bli precis vad som helst, t.ex. en vind eller nått. Han var lite wild and crazy men det brydde sig inte de andra gudarna om sådär som bara gudar gör, utom gruumsh då som blev arg och högg Corellon, så det skapades alver av hans blod. Ungefär så. De är mer nån sorts alvspirits för de har inte riktigt konstant fast form. Men nu börjar det roliga.
De vilda ursprungsalverna är lite wild and crazy som Corellon, inget konstigt där och allt är frid och fröjd tills Lolth, eller snarare gudinnan som ska bli Lolth senare, gör en deal med alverna för att de ska få mer "fast" form och därav kunna ta över världen typ.. Det leder till att alverna får fast form och blir riktiga små alver precis som pinochio, eller ja, lite annars kanske men det roliga här är då att det påverkar Corellon. Corellon tappar sin förmåga att byta form till vad som helst. Corellon är skitarg på sina alver.
Lite snabba key points här nu.
Alvens död: När en alv dör så, förutsatt att den dyrkar alvpantheonen och inte nått annat dumt, eller råkar vara född som drow, så kommer de tillbaka till deras himmel. Där får de vara en kort stund innan Corellon, fortfarande arg, kastar ut dem igen. De är alltså inte välkomna i sin himmel. Kanske tycker han ändå om dem lite för de får iaf vara där ett tag. Men de återföds alltså pga att de blir utkastade från himmelen.
Trans: Alverna sover inte utan de är istället i "trans". Det ser ut som trans men egentligen sitter de bara och stenhårt dagdrömmer. Vad drömmer de om? Fina saker, fina minnen. Det är också därför man kanske kan se en alv sitta och titta noga på en blomma, då kan de drömma om detta sen. Varför gör de det? Vi går in lite på deras "åldrande".
Ålder: Alverna har likt de flesta flera olika nivåer av mognad, det här är en av sakerna som stört mig förut men nu har jag förklaringen. De växer normalt upp till ungefär 30, sen slutar de åldras fysiskt. De delar dock upp sina åldrar enkelt ungefär så här: Barn (upp till 30), tonår (upp till 100), vuxen (100+) och "elder" (ca 400+). Vad är skillnaden? Transen. Barn dagdrömmer hela tiden om himmelen. Sin tid där. De första 30 åren sitter de mest och minns hur bra de hade det i himmelen. Sen börjar verkligheten komma ikapp. De börjar sakta men säkert drömma om saker som den där blomman eller en fin fågelsång. Det är tonåren. Deras "vuxen" period handlar egentligen bara om när de drömmer sin sista dröm om himmelen. En vuxen alv minns inte längre hur det var, och det är något tragiskt.
För att försöka undvika hur tragiskt det är så brukar de fira det för att få nya minnen de kan minnas så att de inte fokuserar på att de glömt himmelen. Hela deras liv från den punkten (mer eller mindre) går ut på att skapa minnen och äventyr osv för att glömma bort det faktum att de inte längre minns himmelen och det faktum att de är utkickade från den.
I sista steget (elder) börjar man drömma om andra liv, mestadels sina egna som man haft tidigare, men en del tror man drömmer om andra liv, här börjar de dessutom tillslut få en känsla för att de kommer att dö, och de börjar längta oerhört efter att komma tillbaka till himmelen igen.
Det är för övrigt anledningen till att Faerun ser ut som det gör eftersom ett jättestort antal elders gick samman i sin knarkfrossa och försökte dra en bit av himmelen ner på jorden genom planen. Det höll på slita allting i bitar men gudarna hoppade ner och hjälpte dem lyckas, därav finns alvön Evermeet.
En liten summering är alltså att alverna är utkastade från himmelen och drömmer om det som barn men tappar sakta dessa vackra minnen och lever sedan sina liv i desperata försök att hitta annat att dölja det faktumet med. För att göra det lite bättre är det också därför de ofta blir perfektionister i vissa områden, för de hoppas att genom att bli jättebra på någonting kan de vinna Corellons gunst och få stanna.. kanske iaf lite längre...
Men med den här beskrivningen så är dels transen förklarad, dels varför de "åldras" långsammare. Det ger tyvärr inte en bra förklaring till varför alverna inte har t.ex. dubbel proficiency bonus i 5e pga deras vilja och tidsmöjligheter att bli bäst i det de gör, även om det så klart vore obalanserat.
Nä men jag har aldrig gillat alver i dnd för att de beskrivs så dåligt. Det har aldrig i mina ögon funnits en bra anledning till att en ras som lever hundratals, kanske tusentals år, aldrig riktigt utvecklats längre. Sen det här med att bli vuxen när man är 100 år. Det är ju nån sorts allvarlig retardation.. Alltså det har liksom inte funnits en bra beskrivning helt enkelt på varför saker är som de är, varför de inte styr världen med järnhand, varför inte en alv på 100 år är 50 gånger bättre på att slåss än t.ex. en människa nånsin kan bli. Ok helt ärligt kommer det inte några jättebra svar på det i denna posten heller, men jag har har iaf fått lite mer på benen när det gäller alvernas uppkomst i Faerun, vad som händer när de dör och hur deras 4timmars trans funkar.
I begynnelsen, ja vi börjar där.. Det är relevant men vi kör en snabbvariant. I begynnelsen fanns gudarna. Corellon Var en av dem. Han var en shifter utan dess like, som kunde bli precis vad som helst, t.ex. en vind eller nått. Han var lite wild and crazy men det brydde sig inte de andra gudarna om sådär som bara gudar gör, utom gruumsh då som blev arg och högg Corellon, så det skapades alver av hans blod. Ungefär så. De är mer nån sorts alvspirits för de har inte riktigt konstant fast form. Men nu börjar det roliga.
De vilda ursprungsalverna är lite wild and crazy som Corellon, inget konstigt där och allt är frid och fröjd tills Lolth, eller snarare gudinnan som ska bli Lolth senare, gör en deal med alverna för att de ska få mer "fast" form och därav kunna ta över världen typ.. Det leder till att alverna får fast form och blir riktiga små alver precis som pinochio, eller ja, lite annars kanske men det roliga här är då att det påverkar Corellon. Corellon tappar sin förmåga att byta form till vad som helst. Corellon är skitarg på sina alver.
Lite snabba key points här nu.
Alvens död: När en alv dör så, förutsatt att den dyrkar alvpantheonen och inte nått annat dumt, eller råkar vara född som drow, så kommer de tillbaka till deras himmel. Där får de vara en kort stund innan Corellon, fortfarande arg, kastar ut dem igen. De är alltså inte välkomna i sin himmel. Kanske tycker han ändå om dem lite för de får iaf vara där ett tag. Men de återföds alltså pga att de blir utkastade från himmelen.
Trans: Alverna sover inte utan de är istället i "trans". Det ser ut som trans men egentligen sitter de bara och stenhårt dagdrömmer. Vad drömmer de om? Fina saker, fina minnen. Det är också därför man kanske kan se en alv sitta och titta noga på en blomma, då kan de drömma om detta sen. Varför gör de det? Vi går in lite på deras "åldrande".
Ålder: Alverna har likt de flesta flera olika nivåer av mognad, det här är en av sakerna som stört mig förut men nu har jag förklaringen. De växer normalt upp till ungefär 30, sen slutar de åldras fysiskt. De delar dock upp sina åldrar enkelt ungefär så här: Barn (upp till 30), tonår (upp till 100), vuxen (100+) och "elder" (ca 400+). Vad är skillnaden? Transen. Barn dagdrömmer hela tiden om himmelen. Sin tid där. De första 30 åren sitter de mest och minns hur bra de hade det i himmelen. Sen börjar verkligheten komma ikapp. De börjar sakta men säkert drömma om saker som den där blomman eller en fin fågelsång. Det är tonåren. Deras "vuxen" period handlar egentligen bara om när de drömmer sin sista dröm om himmelen. En vuxen alv minns inte längre hur det var, och det är något tragiskt.
För att försöka undvika hur tragiskt det är så brukar de fira det för att få nya minnen de kan minnas så att de inte fokuserar på att de glömt himmelen. Hela deras liv från den punkten (mer eller mindre) går ut på att skapa minnen och äventyr osv för att glömma bort det faktum att de inte längre minns himmelen och det faktum att de är utkickade från den.
I sista steget (elder) börjar man drömma om andra liv, mestadels sina egna som man haft tidigare, men en del tror man drömmer om andra liv, här börjar de dessutom tillslut få en känsla för att de kommer att dö, och de börjar längta oerhört efter att komma tillbaka till himmelen igen.
Det är för övrigt anledningen till att Faerun ser ut som det gör eftersom ett jättestort antal elders gick samman i sin knarkfrossa och försökte dra en bit av himmelen ner på jorden genom planen. Det höll på slita allting i bitar men gudarna hoppade ner och hjälpte dem lyckas, därav finns alvön Evermeet.
En liten summering är alltså att alverna är utkastade från himmelen och drömmer om det som barn men tappar sakta dessa vackra minnen och lever sedan sina liv i desperata försök att hitta annat att dölja det faktumet med. För att göra det lite bättre är det också därför de ofta blir perfektionister i vissa områden, för de hoppas att genom att bli jättebra på någonting kan de vinna Corellons gunst och få stanna.. kanske iaf lite längre...
Men med den här beskrivningen så är dels transen förklarad, dels varför de "åldras" långsammare. Det ger tyvärr inte en bra förklaring till varför alverna inte har t.ex. dubbel proficiency bonus i 5e pga deras vilja och tidsmöjligheter att bli bäst i det de gör, även om det så klart vore obalanserat.