Till och från, och lite psykologi!
Många vill vara goda, jag har en i mitt spelgäng som typ alltid spelar riddare som är naivt goda och som alltid följer sin kodex - men är man
så god och
så hederlig så får man ta konsekvenserna av den godheten också - vilket
han gör (men kan alla göra det?).
Han slår endast de ondsinta som slår andra, han stjäl aldrig etc.
Samtidigt spelar han ihop med just sin motsats - en spelare som ofta spelar falska, själviska roller - tjuvar etc. som stjäl hela tiden och som bara vill göra prima affärer som sno årets klipp ungefär.
De har en skojig kontrast emellan sig... Och bägge har valt en "extremare". Skoj!
Det är just det, vad du än är så får du ta konsekvenser, och det som har flest regler och ramar omkring sig är just god - ond är lättare (men dock långt svårare och ballare än "neutral").
Men man skall inte spela genomond, "alltså krossa-allt-ond", då blir det ingen match. Då lever man farligt och får lätt fiender, men vadå, man kan ju fan göra whateva' då också.
Därför brukar folk hamna på sådant som "Neutral", vilket jag tycker är fegt.
Då utmanar man ju inte sitt aktörsinne, eller möjligheterna som bjuds med att spela en roll. Man skall ju gärna utmana det där och ta en insnöad roll, kanske listigt ond - det är svårast, onda planer - var death-motherfucking-evil utan att det märks... Då rockar du!
Lura alla dina medspelare och spela dem rakt in i fällan och äg dem med din ondska utan att de anade det. WOW, COOLT säger jag då!
Eller var god intill den minsta principen, det är skitsvårt, lyckas du rockar du.
Sådana roller är underbara att spela eller att spela emot, det gäller nog bara för dem att testa det, leva sig in i det där principfasta på någon punkt, blåsa lite liv i karaktären och därmed ta att "nej, jag kan inte stjäla det där snygga svärdet, det skulle jag aldrig göra".
Det handlar nog bara om att våga kasta sig ut och ta konsekvenserna. Det där med neutral är ungefär en psykologisk pryl, att man känner sig bekväm och kan komma undan med vad som helst och vända kappan lite granna - man utmärker sig inte gravt på något vis och man behöver inte binda upp sig vid något.
Lite tråkigt säger jag!
Men till saken: En del spelar goda, men många gör det inte, just för att den godes principer ofta låser en för mycket, det tror jag är största stjälet. Själv tycker jag det är kul att spela något som är lite klurigt svårt att spela fram.
(Ja, det här sista var det egentliga svaret.
)