Nekromanti Varför spelleder du?

[Rymdhamster]

Vet inte om det framgick av mitt exempel på smyga, men jag ser hellre att man slår ett smyga-slag för hela scenen, för jag tycker inte det blir mer spännande för att slå slag för samma sak hela tiden. Vill hellre att man slår skill-checks sällan och när det verkligen är en viktig situation.

Åh, det behövde inte förtydligas =)

Jag gillar i och för sig att slå tärningar rätt ofta (så länge systemet är byggt för det), men poängen är mer att alla spelledare har sina små egenheter man får bygga runt.

Min nuvarande SL exempelvis vill ofta ha slag för att smyga och för att upptäcka saker, men tillåter relativt sällan slag för att övertala personer eller sånna saker (antingen har man tillräckligt bra argument, eller så går den personen helt enkelt inte att övertala). Dock har hen listat ut att smygaslag borde slås en gång för hela gruppen, av den som har sämst värde.

Det sammantaget innebär alltså att om man vill "vara bra" i hans spel så bör man ha ett okej värde i smyga (men inte värt att toksattsa på det), bra värde i speja och upptäcka saker, och att man i princip kan strunta i att bränna poäng på att övertalnings- och manipuleringsfärdigheter (något jag ska komma ihåg om det blir av att ersätta min nuvarande rollperson som är specialliserad på att smyga och övertala =D).

Man får så att säga bygga bort bristerna så att de inte dyker upp så ofta =)

 

[Rangertheman]

Men ännu mer för att jag märkt att det inte passar min grupp alls. Spelet stannar av, och de blir lite rådvilla, och börjar greppa efter minsta ledtråd som tar dem vidare mot målet. I praktiken finns inget mål egentligen. Men de behöver mål.

Samma med de som jag spelleder. De kan komma på otroligt kluriga idéer och lösningar för att hantera sådant de ställs inför, förutsatt att det ändå är innanför den utstakade "banan". Tror aldrig det skulle hända att de helt struntar i den snitslade banan och hittar på egna mål. I och med att det är så väldigt kreativt innanför sidobrädorna är det inget stort problem. Men någon gång hade det varit kul att spela betydligt mer spelarstyrt.

 

[entomophobiac]

Men någon gång hade det varit kul att spela betydligt mer spelarstyrt.

Jag kände så först. Men det jag insett är att det helt enkelt är olika smaker för olika personer. Mina "gamla" spelgrupper blev automatiskt mer spelarstyrt, men det som åtminstone är bra med det här är att jag tvingas öva på att förbereda. För rollspel ska tusan i mig spelas.

 

[Bifur]

Samtidigt är det som jag skrev till Rymdhamster att vissa sidospår bygger stämning även om de bara är sidospår.

Jo, jag är ju inte motståndare till att bygga stämning genom sidospår slumpmässigga händelser, det får bara inte ta överhanden. (Jag hade en sådan erfarenhet för inte så länge sedan där det blev en hel subplot som tog 5-6 pass om inte mer. Som spelupplevelse har det helt ok i sig men det dränerade spelarnas engagemang och ledde i slutändan till att kampanjen rann ut i sanden. Jag ser det, helt oblorbigt, som SLs uppgift att undvika den utvecklingen.)

 

[krank]

Det här är något jag slagits av senaste tiden. Dels för att jag själv vill låta spelarna ha kontrollen i största möjliga mån istället för att berätta historier, i den idealbild jag har av rollspel. Men ännu mer för att jag märkt att det inte passar min grupp alls. Spelet stannar av, och de blir lite rådvilla, och börjar greppa efter minsta ledtråd som tar dem vidare mot målet. I praktiken finns inget mål egentligen. Men de behöver mål.

Låter som att ni har lite olika idealbilder, helt enkelt =) Och sånt är ju nyttigt att upptäcka.

(Jag är definitivt en sån spelare som behöver mål själv. Jag är helt ointresserad av att driva rollpersonens agenda, jag vill ju lösa äventyret och avslöja mysteriet. Jag blir mest frustrerad när jag förväntas "vara drivande", i sådana grupper brukar jag mest sätta mig i baksätet och låta de andra rollpersonerna driva. Det brukar leda till att jag mest blir gruppens strykhund; den som hamnar i kläm i andras intriger och mest spenderar tid med att gnälla på alla andras galna upptåg.)

 

[Booogeyman]

För att jag gillar att skapa trubbel.

För att jag gillar att skapa en helhet av spelarnas påhitt.

 

[lupmet]

Jag slogs för ett par år sedan hur underbart det är att ha ett intresse som en kan ägna sig åt en hel dag mol allena, eller fem minuter i väntan på att vattenkokaren skall bli klar, diskutera med andra över en kopp te eller på nätet. Rollspelande är en fascinerande sysselsättning egentligen!

Jag tror det är det som gör att jag fortfarande spelleder då och då, jag vill få utlopp för min kreativitet. Jag gillar att sätta spelarna i bryderi och tillsammmans utforska okända världar och händelser. Jag har sällan en specifik historia som jag vill berätta, jag vill snarare att vi tillsammans skall undersöka vad som kan tänkas hända utifrån en given situation. Jag tycker normalt det är roligast och mest givande att improvisera än att ha ett färdigt äventyr - det är därför som jag startade en episk EDD-kampanj direkt efter att ha spellett Horror on the Orient Express. Jag fick inte tillräckligt utlopp för min improviserande kreativitet. Nu har jag ställt dem inför ett mord och en stöld, i inget av fallen har jag planerat hur brottet gått till eller noga bestämt vem som är brottslingen.

Jag har detaljplanerat kampanjer förr, och gör det forfarande ibland, men jag har insett att det är roligare att ha några idéer om delmål och scener och hitta på allt eftersom. I min EDD-kampanj har rollpersonerna en mentor som bär en magisk elfenbensmask (magisk för att hon skall kunna äta, tala och ha en stel mimik), jag har inte bestämt varför hon alltid bär den. Jag hittade en bra bild på DeviantART och där var modellen helt vitsminkad, så min fantasi påtalade för mig att det var en elfenbensmask.

Som spelare får jag inte samma utlopp för min fantasi, även om jag brukar skriva en till två sidor personlighet och bakgrund. Men ombyte förnöjer.

 

[zonk]

Jag gillar att vara kreativ och se hur spelarna reagerar på det jag skapat, om det är en SLP eller ett märkligt föremål eller en skruvad dunge, eller bara något vardagligt, som RPnas slitna semi-ruin till lägenhet i en slum i Mutant 2089, typ. När det tar skruv i det mötet och spelarna taggar igång och det händer något oväntat, då har jag kul!

 

[Mundo]

För jag hade alla böckerna när vi var små. Sen har det suttit i, helt enkelt.

 

[entomophobiac]

Låter som att ni har lite olika idealbilder, helt enkelt =) Och sånt är ju nyttigt att upptäcka.

Jag tror gruppen jag spelar med egentligen mest spelat med mig, men har referensramar från andra former av spel. Fördelen med det är att de är väldigt öppna för att testa det mesta. Men till slut hittar vi förhoppningsvis en spelstil som passar oss alla så bra som möjligt.

Just nu prep:ar jag en ny kampanj som är extremt prep-tung, för det utspelar sig i modern tid i New England, och jag vill att så mycket som möjligt utgår från rollpersonernas dynamik. Så vi la en hel kväll på att göra rollpersoner och prata ihop oss. Har börjat introducera lite mer trick för att spela in-character, etc., så det ska bli ett test att få det att handla mer om just det.

Ska bli väldigt roligt att sätta igång!

 

[Falck]

För jag hade alla böckerna när vi var små. Sen har det suttit i, helt enkelt.

Samma här! Efter ett tag, är det som att man växer fast i SL-rollen i såväl ens egna som medspelares ögon.

 

[Swedish Chef]

Den främsta anledningen är att jag köper en massa spel och kampanjer och vill spela dem. Sen är vi numera bara 2 som speltider och den andra har för tillfället svårt att få ihop tiden, så om jag vill spela så är det SL som gäller.

Sen är det ofta kul at SL, så jag har absolut inga problem med det

 

[Mekanurg]

Jag spelleder av följande skäl:

1. Jag älskar att skapa fiktiva världar och genom att spelleda visar jag upp dem för andra och fyller världarna med mysigt innehåll.
2. Jag vill sprida glädje -- min ledarstil är att spelarna ska få känna sig smarta, oja sig ibland och låta sina rollpersoner glänsa.
3. Jag gillar att ha händerna fulla under spelsessionerna -- genom att leda slipper jag långtråkiga downperioder.