Jake Steele
Warrior
Vart jag egentligen ville komma med mitt inlägg om Jargien kommer förhoppningsvis att komma fram i det här inlägget. Om ni tycker att mina inlägg kommer lite sent efter varandra och att jag inte svarar på era svars-inlägg beror de på att jag bara har tillgång till dator på skolan och den är åt fel håll så att säga. Jag vill också tacka för ert positiva gensvar vilket gör att jag orkar sätta mig och pränta ner alla tankar och förslag jag har.
Varje spelgrupp, rentav varje spelare har en egen bild av Mundana. Den baserar sig oftast på NeoGames böcker men vissa spelare har fått allt de vet om världen från sin SL. I Eon deluxe berättar författarna att de hade olika visioner och lät inkorporera dem i samma värld. Jargien är (vad jag minns) en skapelse från den författare som ville ha ett mörkt fantasy rollspel. Därav den förtryckande kyrkan och annat…
Jag kan ju genast säga att all information om hur förtryckt och mörkt Jargien är med sin Daak kyrka bleknar i jämförelse med valfri färgbild i Gemini. Vidare så var mitt första och fortfarande bestående intryck av Jargien att landet var en avbild av det sena Romarriket. Jag är knappast den enda som fått det intrycket men vi har alla format vår egen bild utifrån det. (Sen så tror jag nog att författaren ville göra något mer än en avbild av romarriket men i mitt fall misslyckades han)
Min bild av Jargien är ett land på randen till kollaps där den världsliga makten antingen dragit sig undan (kejsare Jargus) eller är dekadent (nobiliteten). Kyrkan finns där, i en stark position, redo att gripa makten när staten faller. Här finner jag min största inspirationskälla, de stora adelsfamiljerna som intrigerar för att få olika positioner i samhället såsom guvenör över en provins. Positioner de sedan uttnyttjar och plundrar för att få mer makt, inflytande och rikedom.
Dessa adelsfamiljer är dekadenta, deras kulturella högpunkt sedan länge nådd och övergiven. Deras ställning gör att de står över nästan alla lagar och det uttnyttjar de till fullo. Deras fester är orgier i mat, dryck och sexuella förbindelser. Deras hus är överdrivna vulgära skapelser, konsten i dessa kretsar handlar om explicita erotiska målningar, litteraturen likaså. I sin jakt på nya gränsar att spränga förfaller de i perversiteter som homosexualitet, incest och pedofili. (FÖRLÅT, förlåt alla homosexuella, vad jag menar är att det fiktionära Jargiska samhället ser det som en perversion) Om ni minns TV-serien Jag Claudius vet ni nog vad jag menar, annars kan ni bara föreställa er en grupp som totalt hängett sig åt de sju dödsynderna (å då menar jag inte GBs glassar) Trots vad jag nyss skrivit så tycker jag inte om Glutarianerna i Gudarnas Kamp. De är, hör och häpna, överdrivna i och med att de har gjorts till en religion som kräver åtaganden och initiering samt att det hela plötsligt handlar om jakt på Qadosh och inte vällust.
Det var faktiskt vart jag ville komma och jag förvånar mig själv när jag ser hur kort det blev. Jag borde ha något mer att skriva i ämnet men kan för stunden inte komma på något. Men jag ska gå vidare med några andra punkter:
Jag håller med Phelan i hans svar på mitt senaste inlägg om att ” När det gäller kyrkan så är nog problemet att inkvisitionen för de flesta är liktydigt med stereotypen av vår medeltida inkvisition. Jag skulle faktiskt se många möjligheter för en kampanj i kyrkomiljö där man med kyrkomöten och ledsagande (inte brännande) försöker förstå sig på Daaks budskap och ser till att inga missförstånd lärs ut i imperiets olika tempel.” Det är nog delvis därför som jag inte vill ha med inkvisitionen i mitt Jargien. Vidare så för Phelan fram ett alternativ som inte bara kan användas i en kyrkokampanj utan även i mindre skala. Vad sägs om att rollpersonerna möter en präst som ska övertyga (med ord enbart) en socken och dess präst att man inte skall dricka blodet från offerlammet. Det kan bli ett mindre äventyr, en bihandling eller bara ett möte med en präst på ett vanligt uppdrag.
Phelan undrar också om det inte finns någon ljuspunkt i det hela, förutsatt att man rollpersonerna ahr tillräckligt med sympati för Jargien för att försöka förbättra situationen. Jo, men det kommer bli Mörkare innan morgonen gryr. Det gäller även om man inte ser till den kommande peripetin. Låt oss säga att år 2967 e.D. inte är eonets 9999:e år. Vad kan då återställa det Jargiska Kejsardömet.
Jo, Jargus kan komma ur sitt skal och ta itu med saken. Det leder nästan säkert till ett blodbad när leden rensas och man slår ner på korruptionen. För att göra det här behöver han antingen kyrkan eller arméns hjälp. Kyrkan kommer definitivt få mer makt om han går till dem men han kanske inte har något val. Armén leds av just de parasiter man behöver ta bort, ska Jargus då vända sig till de lägre försmådda officerarna jag nämnde i mitt förra inlägg. Det är ett alternativ men de kanske ser Jargus som huvudet på den övergödda orm de vill dräpa. Kanske tar dessa officerarna de själva upp kampen utan Jargus och med hjälp av de soldater inte längre får betalt regelbundet.
Kanske tar folket till vapen och kastar Jargien i ett inbördeskrig. Det är tveksamt om kejsardömet kommer vara kvar efter en sådan händelse. Krigsherrar kommer nog roffa åt sig vad de kan och sätta upp egna riken. Ett bra läge för Jargiens fiender t.ex. Muhad att utvidga sig eller bara ge igen. Om kejsardömet ska vara helt när det här scenariot utspelar sig så måste någon slå ner de andra krigsherrana och bli ny herre på täppan. Detta sker genom ett långt inbördeskrig. Kanske Jargien utvecklar sig i en feodal riktning? Hur som helst så är det här inbördeskriget ett bra tillfälle för den som vill skaffa sig en förläning eller utvidga. Vem vet, med rätt kombination av politik, vapenmakt och slag under bältet kan kanske en enkel riddare bli ny kejsare.
Kyrkan kanske använder sina tillgångar för att köpa soldater nog att återställa ordning, mat att föda folket och med sin egen heriarki och kommunikationen inom denna kan de upprätthålla ett kejsardöme i form av en teokrati.
Det finns givetvis fler vägar det hel kan gå men de kan ni säkert klura på själva.
En annan sak Phelan skriver håller jag inte med om. ”Visst finns en del problem med äventyr i Jargien, men det kommer kanske i så fall mest om man har mentaliteten att lagen i ett land slutar utanför stadsmurarna och på behagligt promenadavstånd finns monster att slå ihjäl och plundra varefter pengarna kan spenderas i staden. Vill man ha den typen av äventyr så finns ju hela Asharien snipp. Jo, i Asharien kan jag känna igen beskrivningen men inte i mitt Jargien. Där är det istället väldigt fredligt på landsbygden, inga monster, få rövare och en massa soldater som håller koll på allt. Det är tyst och lugnt, kanske för tyst och lugnt…
Jag tänkte också kommentera på Jargisk byråkrati, hur den kan se ut. 90% av befolkningen arbetar inom jordbruket och bor på landsbygden. De får när de döps (inte föds) ett dopbevis som samtidigt fungerar som en garanti på medborgaskap. På personbevis anges personens, fadern och moderns namn. Vidare så berättar personbeviset vilken dag personen döptes (även om man var vuxen vid dopet) och i vilken socken. En anteckning om detta görs i kyrkoboken, en hos notarien samt i notariens statistik underlag.
När man sedan konfirmeras så blir män myndiga och prästen fyller i den nedre delen av personbeviset. Kvinnor är fortfarande omyndiga men får nu gifta sig med förmyndarens tillåtelse.
I och med att man är myndig så får man även arbetstillstånd. Personbeviset fungerar delvis som arbetstillstånd. Man får nämligen tillåtelse att bedriva familjenäringen (i 90% av fallen innebär detta att man får arbeta som dagsverkare vid någon godsägares jordbruk), ta anställning som soldat i Jargus tjänst, gå i Daaks tjänst som munk eller bli notarie. Man får inte tillåtelse att bedriva familjenäringen om den är olaglig. Att alla män får tillåtelse att bli notarier visar vilken sug byråkratin har efter mer arbetskraft. Fina familjer låter den som utfärdar beviset skriva om det så att personen får rätt att ta tjänst som officer i Jargus tjänst istället för soldat.
Hantverkar söner får när de är myndiga tillåtelse att vara lärlingar åt en mästare inom skrået eller arbeta hos en mästare. Mäster titeln ges oftast bara till en person per smedja, ägaren eller föreståndaren som står som garant för kvaliteten hos allt som görs där. Det är dyrt att få en mäster titel hos skrået.
Om man vill byta yrke, bli hantverkslärling t.ex. måste man söka tillstånd för det. Därefter kan man ju försöka få en mästartitel. Lycka till.
Kvinnor blir myndiga om deras förmyndare dör och de är konfirmerade. Det betyder att om en 16 årig flickas far dör så blir hon myndig, samma sak om hon är en oäkting utan styvfar. Ett kryphål i lagen. Det kan däremot vara till fördel för henne att låta en släkting, en farbror eller rentav en bror adoptera henne. Myndiga kvinnor som inte är änkor är väldigt vanliga i vissa yrkesgrupper.
Myndiga kvinnor får genom ytterligare ett kryphål samma rätt att utöva yrken som män.
Folk på landet har inte så mycket mer byråkrati att gå igenom. De måste tillåtelse innan de gifter sig och papper om de vill sälja sin mark. De får inte resa utanför provinsen utan pass förutom vid vissa högtider och marknadsdagar då byråkratin skulle överväldigas om alla skulle behöva papper. När dyra saker säljs vid en marknad så betalar man någon koppar för att en notarie ska anteckna köpet, den anteckningen fungerar som ett kvitto. Otaliga är de utlänningar som köpt en häst och sedan anklagats för att ha stulit den när de varken har kvitto eller någon anteckning hos notarien.
Det är handelsmännen och stadsfolket som främst drabbas av byråkratin. Handelsmän måste ha tillåtelse att föra en vara mellan två orter och en tillåtelse per ort för att få sälja saker. Samt att han ska ha papper på att han betalat skatt vid varje ställe där det avkrävs. Många köpmän har en inhyrd notarie, en advokat som sköter allt pappersarbete. Vissa köpmän har flera advokater och alltfler adelsfamiljer skaffar sig en för att hålla koll på alla papper (och alla kryphål…)
Utlänningar måste ha ett tidsbestämt visum samt en färdplan med städer som skall besökas, i vilken ordning och hur länge de ska stanna på varje plats. Vakter, notrarien vid stadsportarna ska anteckna namn på långväga resenärer, vart de kom ifrån, vart de ska samt hur länge de ska stanna. Man måste lämna staden genom samma port man kom Kan jag inte få gena genom staden till den västra porten?… Kom igen nu, du verkar vara en hygglig karl (mynt byter ägare)… Okej, jag ska alltså hälsa från Hans Väl i städerna ska de uppsöka en notarie varje dag som kontrollerar papper och frågar vart personerna bor. Boplats kan kontrolleras mot värdshusvärdens liggare. Att besöka notarien varje dag är utmärkt exempel på en advokats uppdrag. Utlänningar får inte heller be till sina gudar innanför rikets gräns och måste dessutom be till Daak. De ahr inte heller medborgarens medfödda arbetstillstånd.
Att ändra datum som notarien antecknar är ett vanligt fiffel och om man som ovan ber att få gå ut genom andra stadsporten kan man stanna inkognito hur länge som helst, men det kostar ju mer att komma ut ju längre tid som gått.
Och sedan så har vi ju Pilgrimspasset. Passet utfärdas av en präst och den gudfruktige bäraren står under Daaks beskydd och regler. För att få passet måste man bara vara Daaktrogen,. Prästen antecknar ens namn och vilken ort man skall vallfärda till samt i vilken socken passet är utfärdat.
Passet gäller ett år och en dag från utfärdandet och man får ta vilken väg man vill eftersom bara målet för ens resa är angivet. Skälet till dessa generösa regler är att även fotvandrande fattiga ska kunna gå på de ofta långa pilgrimsfärderna.
Men det finns vissa krav för en pilgrim med pass, han måste färdas till fots och barfota, vara klädd i ’jordfärgade’ kläder, ha en pilgrimsstav, ett Daakkors och får inte bära vapen.
I verkligheten följs inte allt det, vapen göms undan eller bärs av ett djur. Jordfärgade kläder lämnar ett stor tolkningsrum (Jorden i Asharien är röd, ja karmosinröd) och folk är inte så kinkiga om det där med barfota särskilt inte i kyligare klimat (såvida inte någon vill jävlas med pilgrimen).
Det kan noteras att det är dyrt för utlänningar att få pilgrimspass.
Det var allt för tillfället. Å, förresten jag skrev det förra meddelandet direkt i Explorer, det här skrev jag i Word och kopiera in.
-A
Varje spelgrupp, rentav varje spelare har en egen bild av Mundana. Den baserar sig oftast på NeoGames böcker men vissa spelare har fått allt de vet om världen från sin SL. I Eon deluxe berättar författarna att de hade olika visioner och lät inkorporera dem i samma värld. Jargien är (vad jag minns) en skapelse från den författare som ville ha ett mörkt fantasy rollspel. Därav den förtryckande kyrkan och annat…
Jag kan ju genast säga att all information om hur förtryckt och mörkt Jargien är med sin Daak kyrka bleknar i jämförelse med valfri färgbild i Gemini. Vidare så var mitt första och fortfarande bestående intryck av Jargien att landet var en avbild av det sena Romarriket. Jag är knappast den enda som fått det intrycket men vi har alla format vår egen bild utifrån det. (Sen så tror jag nog att författaren ville göra något mer än en avbild av romarriket men i mitt fall misslyckades han)
Min bild av Jargien är ett land på randen till kollaps där den världsliga makten antingen dragit sig undan (kejsare Jargus) eller är dekadent (nobiliteten). Kyrkan finns där, i en stark position, redo att gripa makten när staten faller. Här finner jag min största inspirationskälla, de stora adelsfamiljerna som intrigerar för att få olika positioner i samhället såsom guvenör över en provins. Positioner de sedan uttnyttjar och plundrar för att få mer makt, inflytande och rikedom.
Dessa adelsfamiljer är dekadenta, deras kulturella högpunkt sedan länge nådd och övergiven. Deras ställning gör att de står över nästan alla lagar och det uttnyttjar de till fullo. Deras fester är orgier i mat, dryck och sexuella förbindelser. Deras hus är överdrivna vulgära skapelser, konsten i dessa kretsar handlar om explicita erotiska målningar, litteraturen likaså. I sin jakt på nya gränsar att spränga förfaller de i perversiteter som homosexualitet, incest och pedofili. (FÖRLÅT, förlåt alla homosexuella, vad jag menar är att det fiktionära Jargiska samhället ser det som en perversion) Om ni minns TV-serien Jag Claudius vet ni nog vad jag menar, annars kan ni bara föreställa er en grupp som totalt hängett sig åt de sju dödsynderna (å då menar jag inte GBs glassar) Trots vad jag nyss skrivit så tycker jag inte om Glutarianerna i Gudarnas Kamp. De är, hör och häpna, överdrivna i och med att de har gjorts till en religion som kräver åtaganden och initiering samt att det hela plötsligt handlar om jakt på Qadosh och inte vällust.
Det var faktiskt vart jag ville komma och jag förvånar mig själv när jag ser hur kort det blev. Jag borde ha något mer att skriva i ämnet men kan för stunden inte komma på något. Men jag ska gå vidare med några andra punkter:
Jag håller med Phelan i hans svar på mitt senaste inlägg om att ” När det gäller kyrkan så är nog problemet att inkvisitionen för de flesta är liktydigt med stereotypen av vår medeltida inkvisition. Jag skulle faktiskt se många möjligheter för en kampanj i kyrkomiljö där man med kyrkomöten och ledsagande (inte brännande) försöker förstå sig på Daaks budskap och ser till att inga missförstånd lärs ut i imperiets olika tempel.” Det är nog delvis därför som jag inte vill ha med inkvisitionen i mitt Jargien. Vidare så för Phelan fram ett alternativ som inte bara kan användas i en kyrkokampanj utan även i mindre skala. Vad sägs om att rollpersonerna möter en präst som ska övertyga (med ord enbart) en socken och dess präst att man inte skall dricka blodet från offerlammet. Det kan bli ett mindre äventyr, en bihandling eller bara ett möte med en präst på ett vanligt uppdrag.
Phelan undrar också om det inte finns någon ljuspunkt i det hela, förutsatt att man rollpersonerna ahr tillräckligt med sympati för Jargien för att försöka förbättra situationen. Jo, men det kommer bli Mörkare innan morgonen gryr. Det gäller även om man inte ser till den kommande peripetin. Låt oss säga att år 2967 e.D. inte är eonets 9999:e år. Vad kan då återställa det Jargiska Kejsardömet.
Jo, Jargus kan komma ur sitt skal och ta itu med saken. Det leder nästan säkert till ett blodbad när leden rensas och man slår ner på korruptionen. För att göra det här behöver han antingen kyrkan eller arméns hjälp. Kyrkan kommer definitivt få mer makt om han går till dem men han kanske inte har något val. Armén leds av just de parasiter man behöver ta bort, ska Jargus då vända sig till de lägre försmådda officerarna jag nämnde i mitt förra inlägg. Det är ett alternativ men de kanske ser Jargus som huvudet på den övergödda orm de vill dräpa. Kanske tar dessa officerarna de själva upp kampen utan Jargus och med hjälp av de soldater inte längre får betalt regelbundet.
Kanske tar folket till vapen och kastar Jargien i ett inbördeskrig. Det är tveksamt om kejsardömet kommer vara kvar efter en sådan händelse. Krigsherrar kommer nog roffa åt sig vad de kan och sätta upp egna riken. Ett bra läge för Jargiens fiender t.ex. Muhad att utvidga sig eller bara ge igen. Om kejsardömet ska vara helt när det här scenariot utspelar sig så måste någon slå ner de andra krigsherrana och bli ny herre på täppan. Detta sker genom ett långt inbördeskrig. Kanske Jargien utvecklar sig i en feodal riktning? Hur som helst så är det här inbördeskriget ett bra tillfälle för den som vill skaffa sig en förläning eller utvidga. Vem vet, med rätt kombination av politik, vapenmakt och slag under bältet kan kanske en enkel riddare bli ny kejsare.
Kyrkan kanske använder sina tillgångar för att köpa soldater nog att återställa ordning, mat att föda folket och med sin egen heriarki och kommunikationen inom denna kan de upprätthålla ett kejsardöme i form av en teokrati.
Det finns givetvis fler vägar det hel kan gå men de kan ni säkert klura på själva.
En annan sak Phelan skriver håller jag inte med om. ”Visst finns en del problem med äventyr i Jargien, men det kommer kanske i så fall mest om man har mentaliteten att lagen i ett land slutar utanför stadsmurarna och på behagligt promenadavstånd finns monster att slå ihjäl och plundra varefter pengarna kan spenderas i staden. Vill man ha den typen av äventyr så finns ju hela Asharien snipp. Jo, i Asharien kan jag känna igen beskrivningen men inte i mitt Jargien. Där är det istället väldigt fredligt på landsbygden, inga monster, få rövare och en massa soldater som håller koll på allt. Det är tyst och lugnt, kanske för tyst och lugnt…
Jag tänkte också kommentera på Jargisk byråkrati, hur den kan se ut. 90% av befolkningen arbetar inom jordbruket och bor på landsbygden. De får när de döps (inte föds) ett dopbevis som samtidigt fungerar som en garanti på medborgaskap. På personbevis anges personens, fadern och moderns namn. Vidare så berättar personbeviset vilken dag personen döptes (även om man var vuxen vid dopet) och i vilken socken. En anteckning om detta görs i kyrkoboken, en hos notarien samt i notariens statistik underlag.
När man sedan konfirmeras så blir män myndiga och prästen fyller i den nedre delen av personbeviset. Kvinnor är fortfarande omyndiga men får nu gifta sig med förmyndarens tillåtelse.
I och med att man är myndig så får man även arbetstillstånd. Personbeviset fungerar delvis som arbetstillstånd. Man får nämligen tillåtelse att bedriva familjenäringen (i 90% av fallen innebär detta att man får arbeta som dagsverkare vid någon godsägares jordbruk), ta anställning som soldat i Jargus tjänst, gå i Daaks tjänst som munk eller bli notarie. Man får inte tillåtelse att bedriva familjenäringen om den är olaglig. Att alla män får tillåtelse att bli notarier visar vilken sug byråkratin har efter mer arbetskraft. Fina familjer låter den som utfärdar beviset skriva om det så att personen får rätt att ta tjänst som officer i Jargus tjänst istället för soldat.
Hantverkar söner får när de är myndiga tillåtelse att vara lärlingar åt en mästare inom skrået eller arbeta hos en mästare. Mäster titeln ges oftast bara till en person per smedja, ägaren eller föreståndaren som står som garant för kvaliteten hos allt som görs där. Det är dyrt att få en mäster titel hos skrået.
Om man vill byta yrke, bli hantverkslärling t.ex. måste man söka tillstånd för det. Därefter kan man ju försöka få en mästartitel. Lycka till.
Kvinnor blir myndiga om deras förmyndare dör och de är konfirmerade. Det betyder att om en 16 årig flickas far dör så blir hon myndig, samma sak om hon är en oäkting utan styvfar. Ett kryphål i lagen. Det kan däremot vara till fördel för henne att låta en släkting, en farbror eller rentav en bror adoptera henne. Myndiga kvinnor som inte är änkor är väldigt vanliga i vissa yrkesgrupper.
Myndiga kvinnor får genom ytterligare ett kryphål samma rätt att utöva yrken som män.
Folk på landet har inte så mycket mer byråkrati att gå igenom. De måste tillåtelse innan de gifter sig och papper om de vill sälja sin mark. De får inte resa utanför provinsen utan pass förutom vid vissa högtider och marknadsdagar då byråkratin skulle överväldigas om alla skulle behöva papper. När dyra saker säljs vid en marknad så betalar man någon koppar för att en notarie ska anteckna köpet, den anteckningen fungerar som ett kvitto. Otaliga är de utlänningar som köpt en häst och sedan anklagats för att ha stulit den när de varken har kvitto eller någon anteckning hos notarien.
Det är handelsmännen och stadsfolket som främst drabbas av byråkratin. Handelsmän måste ha tillåtelse att föra en vara mellan två orter och en tillåtelse per ort för att få sälja saker. Samt att han ska ha papper på att han betalat skatt vid varje ställe där det avkrävs. Många köpmän har en inhyrd notarie, en advokat som sköter allt pappersarbete. Vissa köpmän har flera advokater och alltfler adelsfamiljer skaffar sig en för att hålla koll på alla papper (och alla kryphål…)
Utlänningar måste ha ett tidsbestämt visum samt en färdplan med städer som skall besökas, i vilken ordning och hur länge de ska stanna på varje plats. Vakter, notrarien vid stadsportarna ska anteckna namn på långväga resenärer, vart de kom ifrån, vart de ska samt hur länge de ska stanna. Man måste lämna staden genom samma port man kom Kan jag inte få gena genom staden till den västra porten?… Kom igen nu, du verkar vara en hygglig karl (mynt byter ägare)… Okej, jag ska alltså hälsa från Hans Väl i städerna ska de uppsöka en notarie varje dag som kontrollerar papper och frågar vart personerna bor. Boplats kan kontrolleras mot värdshusvärdens liggare. Att besöka notarien varje dag är utmärkt exempel på en advokats uppdrag. Utlänningar får inte heller be till sina gudar innanför rikets gräns och måste dessutom be till Daak. De ahr inte heller medborgarens medfödda arbetstillstånd.
Att ändra datum som notarien antecknar är ett vanligt fiffel och om man som ovan ber att få gå ut genom andra stadsporten kan man stanna inkognito hur länge som helst, men det kostar ju mer att komma ut ju längre tid som gått.
Och sedan så har vi ju Pilgrimspasset. Passet utfärdas av en präst och den gudfruktige bäraren står under Daaks beskydd och regler. För att få passet måste man bara vara Daaktrogen,. Prästen antecknar ens namn och vilken ort man skall vallfärda till samt i vilken socken passet är utfärdat.
Passet gäller ett år och en dag från utfärdandet och man får ta vilken väg man vill eftersom bara målet för ens resa är angivet. Skälet till dessa generösa regler är att även fotvandrande fattiga ska kunna gå på de ofta långa pilgrimsfärderna.
Men det finns vissa krav för en pilgrim med pass, han måste färdas till fots och barfota, vara klädd i ’jordfärgade’ kläder, ha en pilgrimsstav, ett Daakkors och får inte bära vapen.
I verkligheten följs inte allt det, vapen göms undan eller bärs av ett djur. Jordfärgade kläder lämnar ett stor tolkningsrum (Jorden i Asharien är röd, ja karmosinröd) och folk är inte så kinkiga om det där med barfota särskilt inte i kyligare klimat (såvida inte någon vill jävlas med pilgrimen).
Det kan noteras att det är dyrt för utlänningar att få pilgrimspass.
Det var allt för tillfället. Å, förresten jag skrev det förra meddelandet direkt i Explorer, det här skrev jag i Word och kopiera in.
-A
